Träffat en man i över ett år. Särbos då jag inte trivs med att leva som sambo. Min pojkvän vill kanske bo ihop men han tycker nog det är ganska bekvämt ändå. Fattade väl ganska snabbt att han gillar att dricka. Men i början av förhållandet så var det mkt dricka vin tillsammans eller gå ut med kompisar osv. Jag var verkligen kär och såg förbi alla varningar.
Såhär ett år senare börjar det bli trist. Vi jobbar tillsammans men på olika avdelningar. Så vi ses en del på jobbet. Privat blir det dock i princip bara en gång i veckan. När han väl är ledig så ska han dricka. Han dricker sig stupfull och somnar. Oavsett om det är själv hemma i lägenheten eller om han går ut med kompisar. Varje helg finns det massor med saker han ska göra som innebär att han får dricka. Hockey, fotboll träffa polarna osv.
Jag sa redan i början av förhållandet att jag inte dricker så mkt samt insåg väldigt snabbt att han inte är rolig att vara med när han super. Har helt enkelt inte varit med när han ska dricka. Därav att vi bara ses en gång i veckan. Man märker att han planerar sina veckor för att kunna dricka. Jag har aldrig varit på honom om detta för jag orkar helt enkelt inte. Sålänge han är nykter när vi umgås har jag struntat i det. Såklart har jag påtalat att han dricker för mkt men aldrig sagt nåt om att jag tycker han är en alkoholist eller att vi bråkat om det. Men han vet att jag inte gillar det. Jag tror att han är nykter på jobbet och när vi ses (har rätt ofta oanmälda drogtester på jobbet pga att vi jobbar med känsliga saker) för jag har inte märkt något som tyder på det, men säker kan jag inte vara.
Känner nu att kärleken för honom har svalat betydligt. Hans prio är alkohol helt klar sen kommer jag. Känns som att han tycker om mig men inte som att jag är Love of his Life direkt. Som det är nu ser jag ingen framtid för oss. Ingen av oss vill ha barn men jag vill inte ens bo med honom. Vill inte ha en pojkvän som sätter mig som nr 2 hela tiden. Kan tänka mig att han dricker mer än vad jag ser och att han ljuger om saker. Vi har det rätt bra annars, har kul på jobbet och när vi ses privat. Tycker om honom jätte mkt.
Funderar på göra slut vilket känns jobbigt såklart. Problemet är lite att det nog kommer vara lite överraskande för honom om jag gör det. Han ser sig inte som en alkoholist och jag kan bara bedöma det utifrån mitt perspektiv. Jag orkar inte tjafsa om detta och har förstått att jag aldrig kommer kunna få honom att sluta om han inte själv vill det. Jag orkar inte vara nåt stöd om han skulle besluta sig för att ta hjälp. Efter allt jag läst om alkoholmissbruk så känns det hopplöst att kunna lita på att han inte ska börja igen. Är det taskigt att bara lämna? Ska jag kanske först börja med att berätta om mina tankar och se hur han reagerar?
Jag har redan gått igenom en separation där förhållandet var fruktansvärt krävande och vi hade provat allt innan jag tillsist gav upp. (Han var ej alkoholist) Jag känner mig egoistisk men vill bara leva mitt liv med ro och glädje. Har spenderar så många år på onödigt tjafs redan.