Ett långt, desperat mail... känner mig ensam i allt och behöver nån sorts bekräftelse i att jag tänker rätt...
Allt handlar om min exman som jag har tre barn tillsammans med och gemensam vårdnad. Den äldsta har blivit 19 år, den mellersta 17 och vår yngsta är 12.
Min exman dricker i perioder väldigt mycket. Ett av de stora problemen är att han inte kan sluta dricka om han börjat, dricker flera gånger i veckan och inte ser hur dåligt framför allt vår yngsta mår. Hon har larmat till mig många gånger. Hon har bett sin pappa låta bli alkoholen men får till svar att "det inte är några problem, han ska bara ta ett glas/en öl och att hon inte är hans mamma". Men det stoppar aldrig vid ett glas eller en öl.
Jag har gjort mitt yttersta och tjatat, förklarat försökt prata honom till rätta, skrivit brev, jag har pratat igen, skrikit, gråtit, bönat och bett om att han ska kontrollera sitt drickande och iaf avstå de veckor han har barnen.
Min yngsta har berättat hur hon upplever obehag och att hon på kvällarna när hon märker att han druckit byggt en mur i sängen av gossedjur då hon känt sig otrygg och rädd när han är "konstig". Det har i perioder gått okej (barnen har iaf inte berättat något utmärkande kring alkoholen) men sedan har det spårat ut igen och han har inte klarat det. Enligt honom har han inga problem och han påtalar ofta att han klarar "vit period" om han bara vill. Varför ska han låta bli att dricka när ingen annan gör det, är hans fråga... jag har försökt förklara skillnaden på hans okontrollerbara alkoholkonsumtion men det är som det rinner av honom.
I perioder då jag pratat så känns han förstående och lovar att vara helt "ren" fortsättningsvis när barnen (vår yngsta) är där, men sedan är det som att det "glöms bort" och jag får höra om nya alkoholintag/ hemmafester som vår yngsta dotter upplevt som väldigt jobbiga och obehagliga. Våra äldsta barn har oftast stöttat, men har de inte varit hemma så har hon mått ännu sämre. Ofta har hon inte velat berätta för mig förrän efteråt, vilket har fått mig att må ännu sämre över att jag inte har vetat om och kunnat "skydda" henne....
Under perioder då han druckit tar han inte ansvar som han ska, kommer inte hem då han lovat, hämtar inte upp vår dotter deras avtalade tid hos kompisar på kvällen etc etc etc
Jag har pratat mycket med barnen och även om min dotter är tydlig med hur hon känner och inte vill vara där när han dricker, så försvarar hon ändå honom i perioder då hon tycker jag är "för hård" och kräver att han ska ta hjälp.
Hon är rädd att jag ska berätta för andra och vill vara med honom när han är "vanlig".
De två äldsta vill inte heller riktigt se hans problem/ undviker att prata om dem. Även om de pratar vissa stunder, så finns det ändå ett försvar för sin pappa. Vilket inte är så konstigt, då det enda de vill är att han ska vara "vanlig" och den pappan han är, som nykter.
Jag har varit i kontakt med hans mamma och barnens farmor efter en av de senaste händelserna som hände då han kom hem full en vardagsnatt då barnen sov (17-åringen var hemma med 12-åringen). Han väckte min dotter för att säga att han var hemma för att i nästa stund skrika och bråka i telefon och sedan försvinna lika snabbt iväg med en taxi in till stan igen.
Min dotter sprang efter och visste inte vad som hände och försökte sedan somna om.
Dagen efter ringde han under skoltid på hennes mobil, mådde dåligt och lovade henne att "gottgöra" nattens händelser med shopping av massa kläder följande helg.
Det är så här det håller på. Dricker, ställer till, mår dåligt, försöker gottgöra, minimerar sina problem inför mig och barnen, håller fasaden uppe tills det brakar igen.
Han har under senare tid haft stora problem med ryggen där han ordinerats stark medicin som han enligt sin mamma nu blandar med alkohol.
Hans mamma och jag hade iallafall ett långt samtal kring de senaste händelserna och hon sa att hon skulle prata med honom och kräva att han söker hjälp mot sin alkoholism, annars bryta kontakten. Men hon har inte gjort det ännu och nu verkar han vara lugnare och "vit", vad jag hört på håll...
Jag tog iaf hem min yngsta dotter helt efter den här sista händelsen och skrev att långt mess att hon stannar hos mig tills han sökt professionell hjälp. Jag har sagt så många gånger att hon ska bo hos mig full tid om han inte slutar dricka, men han har hela tiden lovat förändra och gjort det i kortare perioder.
Han är så manipulativ och "korrekt" när det kommer upp och jag har gett honom så många chanser. Detta kan jag kan må dåligt över idag, att jag trott gott och utsatt vår dotter för det...
Nu är min dotter hos mig men nu gör han allt för att gottgöra henne och göra allt bra (IGEN). Han skriver massor med sms att de måste ses, åka in på restaurang, prata om situationen på ett fik, skriver att hon ska få pengar bara dom ses etc etc Jag gissar att han försöker vara nykter nu och göra allt bra igen...
Hon vill inte nu. Hon har svarat att hon vill att han ska sluta dricka men det ignorerar han och svarar bara att dom måste ses inte ta sånt på sms.
Jag har bett honom att inte kontakta henne nu, ist söka hjälp och sedan komma hem till oss och berätta sin plan, men det ignorerar han och fortsätter skriva till henne.
Jag märker hur jobbigt hon tycker det är. Jag har sagt att hon kan blocka honom tills vidare, "men hon kan inte göra så med sin pappa" förklarar hon.
Vet inte hur jag ska bete mig och agera längre...??? Vad är rätt och vad är fel?
Vet inte heller riktigt vad jag vill med mitt mail? Kanske bara få en bekräftelse på att jag gör rätt som ställer krav och nu till slut säger stopp för att min dotter ska behöva bo där...?!
Ibland när han är "normal" och pratar/resonerar som vanligt tvekar jag på om jag ens tolkar allt rätt...?!
Känns vissa dagar som det är jag som överdriver, men så händer det nåt igen där min dotter blir utsatt och sådär håller det på.
Känner mig rätt hjälplös i vad som är rätt att göra.
Vet att det här blev långt mail men känner mig lite i desperat behov från nån som vet och förstår. Vill nog mest höra att jag har rätt i mina tankar om att han är sjuk och hans beteende är osunt...?! Vill nog ha någon form bekräftelse och kanske nåt råd om hur jag fortsätter...
Tack för att ni orkade läsa.