Nu har jag klarat 6 månader som ensamstående och jag läker inombords sakta men säkert och jag har insett att jag är både lugnare och kan skratta allt oftare. Jag är så stolt över mig själv att jag lyckades ta mig loss. Men barnen saknar sin pappa såå mycket och de är så besvikna. Han har gjort bort sig rejält inför dem ett par gånger efter jag har flyttat så de hälsar inte på honom så ofta längre. Sen planerar han en Thailandsresa men en "suparkompis" över jul ocn nyår. Han får göra vad han vill för mig men det känns fruktansvärt tragiskt när barnen säger; - då kommer pappa att supa ihjäl sig! - sen sörjer de över att inte att få fira jul med sin pappa, de är sjukt besvikna att han väljer bort dem och barnbarn för att åka till Thailand med suparvänner. De är arga och besvikna att han väljer att fira jul med andra och alkoholen istället för med dem.Vad kan jag göra för att stödja dem i detta - de vill inte gärna prata om det men jag ser hur de lider och mår dåligt och oroar sig.