av Piionen

Jag försöker ta tagi i denne hemska sjukdom jag har,jag gjorde det för ett år sen men föll dit igen. När jag tog tag i det på allvar och verkliegn ville sluta så gick jag snabbt tillbaka till min vardag.
Jobbade och gick i skola. Va sjukskriven en vecka efter att jag hade blivit utskriven från psyk.
Det gick bra (tror jag) jag låssades som om inget hade hänt o berättade inte om mitt tillstånd för någon.
Denna gång är det annorlunda,jag har berättat det för många (vänner,familj,kollegor o chefen) det va en skön känsla att berätta det,men varför har jag denna ångest?
Jag har en sån tung ångest i mig att jag har förstört mitt liv. Att allt är förbi. Jag skäms över att jag ringde i fyllan o sjukskrev mig (fast jag berätta till in chef dagen efter hur det egentligen låg till)
Jag är rädd att jag inte kommer att få komma o jobba där nå mera. (fast chefen sa att jag är välkommen tillbaka bara jag mår bättre) Jag vet inte varför jag inte tror på det?
varför har jag så mycket ångest o negativa tankar o känslor?
Jag är rädd att jag kanske var för snabb första gången, att jag levde i min bubbla att allt var okej.
Är det okej att vara ledig ett tag,reflektera och tänka och gå på sina möten?
Är det okej att vänta på att den dagen ska komma (29) att jag får komma till läkaren o få min medicin? är det okej att försöka landa och hitta sig själv?

Ikaros
tors, 2017-09-14 - 11:01

Hej
Jag känner igen mig i vad du skriver. Ångesten är jag verkligen bekant med och i olika former. Det jag känner är att du är på väg att bearbeta ångesten. Går det inte att få en läkartid fortare än den 29:e? Om jag vore som du skulle jag söka akut psykiatrisk hjälp och kunna påbörja en medicinering. Många gånger tror vi som har alkoholproblem att allt blir bra bara vi inte dricker. Så är det oftast inte men det blir bättre när man inte dricker. Men om det finns en bakomliggande ångest måste den behandlas.
Du har all rätt att försöka hitta dig själv och bearbeta din ångest men se till att du inte isolerar dig, Det har jag själv gjort alltför ofta och då har jag blivit sämre. För tillfället kämpar jag med min återkommande "höstsvacka". Klarar det dock utan alkohol och fram i november blir det nog bättre.
Med sympati
IKaros

AlkoDHyperD
tors, 2017-09-14 - 15:05

Ångesten kan ju bero på mycket, men om får spekulera är den nog mångbottnad. Skam är nog en stor del. Du har ju blottat dig. Självklart kommer tankarna då. Vad tänker de egentligen? Kommer jag att kunna se dem i ögonen? Vem är jag nu för dem? Kommer jag att bli misstrodd?
En del av ångesten kanske är att du stängt en dörr. Det kanske blir svårare nu, att smyga med drickandet, om du skulle falla dit igen. Rädsla för att misslyckas, eller att andra ska se det som ett misslyckande.
Men jag tror inte ångesten blir mindre av att du undviker att konfronteras med dina katastroftankar. Ofta tror man det ska bli värre än det sedan visar sig li.
Finns det någon på din arbetsplats du har förtroende för? Kanske du kan prata med hen isåfall. Få en "allierad", en du vet kommer se dig med vänliga ögon. Bara en sån sak kan underlätta.
Att våga visa dig direkt efter ett (för egen del) skamfullt avslöjande höjer respekten för dig själv både din egen och andras. Gå dit rakryggad. Döm inte dig själv. Du har en sjukdom. Hur du fick den är oväsentligt. Många sjukdomar kan anses självförvållade, men ingen väljer dem. Kanske möts du av medkänsla och vänlighet?

Piionen
tors, 2017-09-14 - 19:03

Jag är inte rädd att det kommer attbli svårar att dricka,jag vill inte dricka. Har inte velat det på flera år,men det är sedan ett år tillbaka jag har tagit tag i det.
Jag är tacksam att det är på rätt väg och att jag ska få antabus som blir min krycka.
Jag antar att jag skäms mera denna gång för att jag misslyckades,jag har svikit många nu och svikit mig själv och min sambo.
Jag är väl rädd att mina kollegors förtroende är borta, att dom inte kommer att lita på mig på samma sätt som innan mina återfall.
Jag har en väldigt nära vän på jobbet som stöttar mig även i det privata,och Chefen på jobbet är väl införstådd i detta,men jag fattar inte varför jag har så negativa tankar just nu. Känner mig orkeslös och trött. Gråter nästan varje dag och känner att jag inte har nåt att leva för. Inget fint liv. KOmmer ingenvart..
Förstår inte varför jag känner så denna gång,då jag bestämde mig för att bli frsik för ett år sen kändes det inte så här. Jag var stark, nästan lite förbannad på den där jävla alkoholen som har ställt till det så för mig. Men denna gång kännse det verkligen tungt...

AlkoDHyperD
tors, 2017-09-14 - 21:10

...eller, väldigt mycket till att börja med. Precis som det ofta innebär en mycket större kris om man får recidiv i någon sjukdom även om prognosen kanske är bättre.
Som om man använt alla sina krafter första gången och inte har några kvar. Eller för att man minns hur redan var och redan är trött innan en liknande börjar. Eller för att man får en föreställning om att vara ohjälplig, ett hopplöst fall.
Vet inte om du tävlat någon gång, men tänk dig att du går i mål efter ett marathonlopp, helt utmattad och skavsår överallt. Tänk dig att du sedan måste springa hela vägen tillbaka. Typ. Eller måste göra om det fast du inte hunnit återhämta dig. Eller utan att veta om det är fyra, fem eller sex mil den här gången, det enda du vet är att det var väldigt plågsamt...

Många av mina patienter - och även jag själv - uttrycker känslor av hopplöshet efter att ha gått i terapi en eller flera gånger, trott sig vara hjälpta, men sedan ändå inte mått bra. Är det något fel på mig? Jag är ett hopplöst fall... sådana tankar sänker ju en så klart.

Invanda mönster kan vara svåra att förändra och nya mönster svåra att bibehålla.

Problemet med beroendesjukdomar är att dess mekanismer är komplexa och den allmäna kunskapen varierar. Det var inte länge sedan (fortfarande tyvärr) missbruk ansågs vara en karaktärsbrist.
Svårt det där. Man sviker sig själv och andra om man sagt att man inte ska dricka och ändå gör det. Och det är ju ett slags misslyckande att ha en plan och sedan inte kunna hålla sig till den. Men skilj på person och handling. Att dricka var ett misstag. Du är inte misslyckad.

Piionen
fre, 2017-09-15 - 09:07

Så känns det som om att all min ork och all min beslutsamhet använde jag upp första gången. Denna gång känns det annorlunda.
Jag vill fortfarande sluta dricka och TÄNKER sluta dricka,det är bara det att det känns annorlunda. Jag tänker mycket mera denna gång. KÄnner mig låg, lite besviken och fundersam. Reflekterar över mycket och blir nästan lite förbannad.
Lite äcklad över allt...

AlkoDHyperD
fre, 2017-09-15 - 09:54

Du har det tufft. Var vänlig mot dig själv. Du behöver tröst och stöd, inte klander. Även om viljan är stark kan motståndet och svårigheterna vara övermäktiga. Det du gör nu, det du känner nu, är nödvändigt även om det är smärtsamt. Ångesten, nedstämdheten, sorgen över det som varit eller tröttheten och rädslan inför uppgiften du har framför dig är fullt begriplig. Tänk dig in i om det hade varit din närmaste vän som befann sig i din situation. Vad skulle du sagt till hen? Skulle du känt förakt eller medkänsla? Kanske till och med sett styrkan och känt respekt för dennes mod att fejsa verkligheten? Du är lika mycket värd den respekten och medkänslan.
kram