Hej,
Trodde att jag aldrig skulle finna mig själv i en sån här situation.
Dricker för tillfället minst en flaska vin per kväll, gärna en och en halv.
Har aldrig druckit särskilt mycket men efter min skilsmässa 2.5 år sedan, har jag börjat. Min far dog av alkoholism men började sent i livet (efter 50).
Det som jag inte förstår är att jag hanterar mitt liv så bra. Är en ensamstående mamma till två underbara barn som jag (om jag får säga det själv) tar hand om på ett bra sätt. Lagar bra mat varje dag, gör läxor, läser för och är väldigt engagerad. Har ett krävande jobb som forskare och det går också jättebra. Har lyckats lura alla omkring mig.
Men innerst inne vet jag att det jag gör är farligt och tänker hela tiden att jag ska ha ett långt avbrott men lyckas aldrig längre än ett par dagar (och då med lugnande medel som alternativ).
Känner att min hälsa blir sämre. Den enda stora skillnaden i mitt liv är att jag alltid brukade träna mycket (springa, cykla, gym) men nu gör inget alls.
Jag är livrädd för att det här är precis samma början till vad som blev slutet för min pappa men känner att styrkan att kontrollera mitt liv helt försvunnit och känner mig inte alls igen mig i det.
Har någon av er samma erfarenhet eller råd? Tacksam för era kommentarer.
Ha en fin kväll!
L

AlkoDHyperD

Hej
Verkar som du fastnat i ett mönster där alkoholen dövar och lindrar för stunden samtidigt som den sänker energinivåerna och motivationen. Svårt att orka genomföa förändring då, men att inse att detta inte håller i längden och att vilja göra annorlunda är första steget. Om du innan tränat en del finns ju rutinen dör någonstans. Kan du väl ta upp den igen kommer kroppen ihåg och du skapar goda cirklar. Endorfiner, energi och självkänsla.
Måla upp en bild av dig själv. Frisk, stark och nöjd med dig själv efter ett träningspass. Verkar den lockande?
Förändring under pressade förhållanden (tänker att du har det när du skriver att du är ensam med två barn och kanske har höga ambitioner både som mamma och yrkeskvinna?) är som sagt svårt. Se om du kan få en samtalskontakt, t ex via vårdcentralen. Du behöver ju inte nämna alkoholen förrän du känner förtroende. Eller se om du kan involvera en god vän på en "hälsomånad". Träna och peppa varandra.
Kram

Mags

Jag känner igen mig. Det funkar ett tag att leva sådär men nu ligger jag här dygn två med extrem abstinens och tänker att dom borde ha fattat på jobbet. Som om det vore den största risken.... Jag är inte längre den där duktiga utan jag skadar dom som står mig närmast. Och tar livet av mig själv. Jag har äntligen insett att alkoholen inte är för mig. Jag är inte längre orolig utan rädd för mitt missbruk. Jag hoppas du finner råd. För mig finns bara avhållsamhet nu. Och det känns som en lättnad. Kram!

Orolig L

Tack för ditt svar. Jag känner som du. Jag är livrädd för att fastna helt och behöver ta ett krafttag. Tror att avhållsamhet är det enda för mig också. Förstår inte heller att ingen har märkt något. Jag hoppas verkligen att du klarar dig. Jag ska gör allt jag kan nu.
Kram