Skrev senast i Januari såg jag nu...dey va ett tag sen...men ändå nästan 1 är av mitt liv sedan...1 ÅR av MITT liv och inget har hänt...det kommer i perioder...drickandet är borta (vad jag vet o ser) det är spelandet på alla dessa j**** casinon online...hatar dom! Hatar all jävla reklam från dom, de som sitter o tjänar miljoner på att andras familjer faller sönder!!! Att det är lagligt är för mig helt ofattbart, "ingen alkohol till folk under 20 minnsan men skuldsätt er för guds skull o ha lite kul efter skolan/jobb det e helt ok" är det så man resonerar i riksdagen kan man ju undra!!! Nu avvek jag lite kände jag men som ni märker så har jag sååå mycket ilska inom mig, ilska som pendlar mellan förtvivlan och nån form av hopp ibland.

Jag har haft DET snacket med min man nu, så att JAG behöver andrum att jag inte orkar mer o allt sånt...o nu då?? Han fattar ju ändå inte...lyfter inte frågan själv vad han kan göra för att reparera allt...Sjukdomen är så vidrig att man själv går på den tillslut! Alla lögner, det är så man nästan förstår honom i vissa lägen...medboeroende!! Usch o fy...

Ville skriva av mig lite....tack till er som läste ändå hit! Råd? Tips? Från er som gått igenom samma?!

svårt är det! Mitt enda råd: håll "problemet" ifrån dig! Med det menar jag sätt upp tydliga gränser runt dig själv istället för att ägna tid och enormt mycket energi åt att sätta gränser för honom! Då lägger du också ansvarsbördan på rätt person! Låter så lätt och självklart i ord men ack så svårt i praktiken! Min särbo är alkoholist och jag vägrar numera att ta initiativ till att prata om "problemet"! Han får börja och börjar han (inte så ofta) lutar jag mig tillbaka och låter honom leda samtalet och ställa frågorna! Han kan säga att han inte "mår så bra" Nähä säger jag vad är det då! Sjukt många anledningar till det hittar han UTOM det som är den verkliga anledningen! Säger inget för då vet jag att min energi bli slukad och han nått sitt syfte: att få igång mig vilket skapar lite energi åt honom...för stunden i alla fall! Nä jag lever mitt liv så får vi se om han kommer underfund med vad han måste göra! Sätt gränser även runt din ekonomi om du inte redan gjort det! Vem vill finansiera spel och sprit? Man kan ju gå på ansiktsbehandling eller massage istället för att låta någon supa eller spela upp ens pengar :-)

Ladouce

Jag går igenom samma sak har ställt upp i 7 år orkar inte längre med alla lögner bara för att han ska gå ut för att spela o dricka
Just nu har han flyttat hemma ifrån o det gör ju ont men jag vet att tiden kommer att bevisa allt jag såg hemma som ingen annan såg tyvärr väljer folk att tro på missbrukare än på oss som lyder det blir inte lätt men bestäm dig nu vänta inte i 20 år till
Lycka till???

AliceAlice

...din ekonomi på alla tänkbara sätt, så du inte står där och blir ekonomiskt drabbad också!

Att vänta och vänta, det blir ingen förändring av sig själv, det är tufft men en förändring är nödvändig för att du ska må bra!

MrsW

Att få ta del av era egna erfarenheter gör såå mycket, tack❤
Hade vi inte haft barn så hade läget varit lite lättare såklart, bara ta väskan o dra funkar inge riktigt:( men står iaf uppskriven i lägenhetskö i väntan på att han ska börja prata....för precis så so du skriver @Nordäng67 så har jag tröttnat på att alltid va den som tar upp "problemet"...tänker att nu e det fan hans tur att visa vad han vill....så många ggr som han ställt ultimatum till mig!!! Att jag får bestämma mig för det är därför han mår dåligt av att jag är avvisande, eller att om bara jag vill gå i parterapi så skulle allt kännas bättre, eller att jag måste ställa upp med att inte umgås med vänner för att han tycker det är jobbigt...vilket lett till en bitter, trött o nedstämd fru o mamma...nej jag har bestämt mig men bara så svårt att lösa allt praktiskt!!

Bedrövadsambo

Och det enda rätta. Fortsätt skriv här så ska vi stötta och peppa dig allt vi kan!

MrsW

Nu är det sagt o gjort, lägenhetskontraktet är påskrivet o flytt sker 1/3...blandade känslor här hemma nu....han försöker in i det sista med att varva ömma kramar o ord med gråt, för att i nästa stund skylla allt på mig o skuldbelägga mig o jag borde ha gjort på ett eller annat sätt...o inte då bara i nutid utan saker som hände när vi träffades kommer upp för 14!!!! år sedan!
Suck!!! Patetisk brukar jag kalla honom...jag är inte ledsen längre mest arg..jobbet räddar mig lite just nu för att slippa tänka 24/7 på allt skit...

Jobbigaste biten kvar bara...att berätta för barnen 8 o 11 år gamla...tips o pepp tack❤

hannah_hwi

Jag var själv ihop med en kille i 14 år... som drack för mycket och som till slut fick stora skulder pga spelmissbruk och massa ofördelaktiga lån. Som jag ser det har en person med alkoholmissbruk bara ett enda förhållande. Och det är inte till dig, utan till alkoholen. Det kommer aldrig bli bra, så länge han inte tar hjälp utifrån och på riktigt vill ändra sitt liv. Det hände aldrig min sambo. Tiden gick. Jag valde att avsluta vårt förhållande för jag insåg att jag inte kunde hjälpa honom. Jag hade försökt i 14 år, och kände att jag inte ville slösa mer av min tid utan börja leva istället. Börja få må bra. Ge dig den chansen, för det är du värd.

hannah_hwi

Vad bra att du lämnar honom! När du är ute på andra sidan kommer du förstå att det var det bästa beslutet du kunde ta! Dina barn kommer bara må bättre. Barn märker ju av sånthär, när någon dricker och det är dåligt hemma. De kommer ju må mycket bättre nu! Och inte minst du.... Heja dig!! Jag har dock ingen erfarenhet av egna barn i samband med sådant här, så vet inte riktigt hur jag ska peppa dig. Men jag tror och vet att hela situationen kommer bli bättre för dig nu och även dina barn.

Smilla1

Funderar på att lämna honom. Vi har varit särbo i 5 år med 60 mil emellan oss. Jag träffade honom på en datingsight och jag blev snabbt förälskad i honom. Innan vi ingick en relation talade jag om för honom att jag inte dricker alkohol och att jag önskar att min partner har samma syn på alkohol som jag. Naturligtvis sa han att han dricker mycket sällan. Som sagt redan efter några månader började jag märka att något inte stämde men det tog väldigt lång tid för mig att förstå, en dag talade han om sanningen han var alkoholist som avverkat 2 behandlingshem, åkt fast för rattfylla ätit och äter ibland antabus mm.
Nu har det gått fem år och i skrivande stund med andningssvårigheter pga ångest och stress så har jag fått nog.
Jag har väntat och väntat på att han ska sluta och att vi kan flytta ihop. Min särbo är periodare, mycket skötsam, duktig och allt man kan önska sig som nykter men som full är han en fullkomlig idiot och är otrevlig, elak, kallar mig fula ord och är paranoid.
Den här Julen planerade vi tillsammans, vi skulle fira den hos mig med mina släktingar, ett ganska stort kalas skulle det bli. En riktig Jul i Karl Larssonsanda. Tyvärr dök min särbo aldrig upp han valde istället flaskan men han försökte övertyga mig om att han inte alls var full utan fruktansvärt förkyld och att sluddrandes säger att han precis varit hos läkaren och att han har dubbelsidig öroninflammation. Jag känner mig så otroligt sviken och vad skulle jag säga till alla våra gäster. Men jag fullföljde Julen med god min så att alla mina gäster inte skulle bli lidande.
Efter några dagar fick han sig en rejäl utskällning samt att jag försökte förklara för honom hur jag känner. Men det enda ha sa då och som han alltid säger med monotom röst är”jag ber om ursäkt, nu måste jag göra något åt det här annars så dör jag”.
Nu har jag verkligen tröttnat, är det så här jag vill ha mitt liv? Nej det är det inte! Men min vilja att lämna är ihopblandade med ångest att lämna honom, det känns som jag sviker honom om jag går. Min livssyn och människosyn är tron på att det kommer att gå bra att det goda och vettiga ska vinna. Det känns som ett nederlag att om jag lämnar honom så förlorar jag inte bara honom utan tron på att saker och ting alltid slutar bra.

MrsW

Ja ni...tack för era tankar o egna berättelser, det gör så ont i mig när jag vet att det finns fler som lever som jag...en vanlig svenssonfamilj på utsidan men så mycket ilska o aggressivitet på insidan.

Nyår har gått, en middag med de närmsta vännerna varav några få vet om allt...det började så fort vi kom dit kan man väl säga..."ge mig en drink, hon kör ikväll"....varför?? Varit nykter i över 1 år (förutom nån öl i sin ensamhet hemma när ingen kan drömma honom) o så slår han till på en redig fylla när barn är med...varför? Det enda jag kan komma på är för att såra mig, för att minnsan visa att du kan kan få känna på hur det känns att sitta där nykter o tråkig. Eller varför?
Det är bara det att jag hade inte tråkigt för jag kan ha kul utan...men det fick jag ju äta upp hemma på natten sen...han blir alltid arg o otrevlig när han fått i sig för mycket...säger saker han inte minns sen, vad lätt det måste va...att kunna skylla allt på alkoholen...
"Vem är det som har problem med spriten egentligen" frågade han mig.."Du gnäller över en enda kväll då DU va tvungen att köra så VEM har problem VA VA" skrek han innan han däckade i soffan o jag kröp ner hos barnen som redan somnat...fy ***!!!

MrsW

Tack för att ni vill lösa o håller mitt mod levande

MrsW

Kan verkligen se mig själv i din historia o jag suckar med hela kroppen med känslan att det tyvärr då finns en till tjej som jag:(

Att ni är särbo redan gör det ju inte enklare för ett beslut medan det praktiska löser sig ju av sig självt...

Det du skriver att du skulle hålla upp stämningen för alla andras trevnad är ju exakt så jag känt på alla olika sammankomster senaste åren med släkt o vänner...det är det värsta...att hålla uppe en fasad när den andra inte bryr sig ett skit:(