I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

AlkoDHyperD

Jag är nykter. Det var svårt att säga till honom att det är över nu. Vi har hängt ihop i 29 år. Han har hängt upp hela sin existens på mig, lever genom mig. Nu är han helt förlamad.
Och ändå är det inte stor skillnad mot innan. Även då låg han i soffan, även då var han avstängd.
Mitt samvete äter upp mig inifrån. Jag är nu inte längre den som håller honom flytande. Jag är den som slutligen lagt den sten som sänkt honom, gett dödsstöten. Jag känner mig som en bödel.
Men hur skulle jag kunnat göra annorlunda. I så många år har jag burit, dragit, varit motor, stöttat, peppat, curlat, balanserat och vägt upp. Mitt samvete är rent och ändå känner jag mig skyldig.
Jag var tvungen att göra detta. Annars skulle jag och barnen sjunkit med honom. Jag offrar honom för oss, för ingenting jag gjort har ändå hjälpt. Kanske kan krisen även vara början för honom, att tvingas bli självständig. Jag hoppas det, för vi är trots allt tätt sammanbundna efter än ett halvt liv tillsammans.
Veckorna framöver kommer att bli tuffa för oss alla, men just nu har jag aldrig varit mer säker på fortsatt nykterhet. Att lyssna inåt och lossgöra mig från ensamheten i tvåsamheten gör jag för att bevara nykterheten och få sinnesro.

Bedrövadsambo

Det blir bra till slut. För er alla. Alla har ansvar för sitt eget liv, något annat funkar inte i längden. Ensamhet i tvåsamhet kväver alla känslor, tankar, handlingskraft, lust, vilja, empati, respekt - ja, allt som gör oss till medmänniskor.

AlkoDHyperD

är väl de känslor som finns i mig just nu. En lättnad över att ha tagit steget och rädsla för vad det kommer att innebära. Sorg och saknad över allt vi upplevt och av medkänsla. Jag gråter inombords och vill hålla om honom, han är krossad och tillintetgjord, men vet att det bara skulle verka dubbelt om jag gör det. Men ändå, kanske ska jag göra just det. Jag önskar han hade haft någon att luta sig mot just nu. Vem ska trösta honom? Han har bara mig, och nu ingen...

Sinnituss

Ensamhet i tvåsamhet är värsta typen av ensamhet. Det känns som om det här var ett beslut du måste fatta. Önskar dej lycka längre fram på stigen när du tagit dej förbi sorg och rädsla.

Bedrövadsambo

Trösta i bemärkelsen "det blir tufft ett tag men blir bra till slut". Ha tillit för att det blir det och förmedla din känsla vidare till honom. Lämna någon helt "i sticket" efter den typens besked/beslut är inte snällt. Kan era gemensamma barn trösta sin pappa, om de nu är införstådda. Jag separerade för 3,5 år sedan efter 25 år ihop. När jag berättade för äldsta dottern, som fyller 20 år i år, sa hon "ingen ska behöva sitta ensam på julafton". Vi har sen dess firat barnens födelsedagar, jul, nyår, påsk och midsommar ihop i familjen. Senaste året har min nya sambo hängt på, och han är så välkommen.

Får intrycket av att du har burit runt på både honom och barnen. Det orkar man inte med. Oändligt trött tror jag på sätt och vis att du är, tur att du har ADHD så att du orkar med :-).
Förstår att det är ett stort och svårt steg att ta, men du kan inte bära en vuxen människa också. Inte någon som ska vara jämnbördig, som ska bidra med sin del. Jag har haft en liknande situation som du, där jag tar ett stort, stort ansvar och det blir tungt. Tungt att ta ansvar för allt som rör familj och barn. Jag har sagt stopp! Jag inkluderar inte längre honom i mina hänsynstaganden. Tidigare var det 1.barnen, 2 föräldrarna, 3. Sambon 4. Jobbet, 5, Alla måsten. 6. Jag själv. Klart som sjutton att det inte funkade så bra. Jag jobbar på att sätta mig själv högt upp på listan. Funkar utmärkt att prioritera bort sambon, men det har nog varit ett livsmönster att se till att alla mår bra. Att ta ansvar för att alla mår bra!
Kanske detta blir det uppvaknande din man behöver. Du har inte ansvar för honom också. Han är vuxen och bör kunna ta hand om sig själv... bör kunna hjälpa dig med barnen. Du sitter ju inne med massor av kunskap om hur han kan ta sig fram för att få hjälp av nån annan om jag tolkar dig rätt.
Jag vet att jag låter lite hård och det har suttit väldigt långt in att komma till den insikten, men för mig fungerade det inte att bära. Och jag behövde inte heller. Det fungerade betydligt bättre för alla parter när jag slutade med det. Styrka till dig!

Det är uttalat nu. Bra!
Önskar det fanns en genväg, mirakelmedicin som jag kan tipsa om men det vet jag ingen.
Stor kram till dig!

AlkoDHyperD

Tack, Hjärnklar!
Vi har pratat och maken gör allt för att visa hur mycket han bryr sig om mig. Det värsta med den förändringen är att jag blir förvirrad. Jag vill ta emot hans försök, för vi är inte ovänner på något sätt, och jag vill uppmuntra hans nyvunna handlingskraft både för hans egen skull och för barnens, för jag vet hur mycket de påverkas och hur glada de varit de senaste dagarna.
Samtidigt som jag vill uppmuntra honom och inte åter trycka ner honom i depressionen vill jag inte ge falska förhoppningar.
Jag låter det vila i det som är, håller diskussionen levande genom att vi ska ta upp praktiska lösningar med vår familjebehandlare i morgon och därefter skicka in ansökan om skilsmässa. Vet bara inte hur han kommer att reagera på det definitiva i ansökan. Om han ger upp igen eller kan förstå att det ändå bara är en prövoperiod under sex månader. Vi kan lösa det utan att sälja hus eller ordna permanent boende för mina föräldrar har fritidshus och en lägenhet i närheten.
Nykterheten håller. Jag har övertygat mig själv om att jag är 100% alkoholist. Alla självskattningar slår i taket och svårighetsgraden är den högsta så jag kan inte lura mig själv.
Men, jag vet också att den kunskapen inte är värd ett skit om jag väl bestämmer mig för att ta en suparperiod till. Därför är det "vita knogar" utan förnekande men med ambivalens angående vilja att må bra kontra "köra-ett-vansinnesrace-bara-för-att-ge-fingret-åt-världen"...
Mr Hyde tar sig idag endast uttryck i fortkörning och fuck-it attityd. Nåväl, träningsläger till helgen, garanterad nykterhet en vecka till således ??

Bedrövadsambo

När jag och min ex-sambo separerade gick det undan. (Fast vi gick nog och grubblade på varsitt håll i fem år kanske.) I mitten av oktober sa han "vi borde komma till skott och separera." Jag tänkte "nu tar jag bollen och springer", så jag svarade "jag håller med dig, hur gör vi rent praktiskt?" 1,5 månad senare flyttade jag. Under hela den tiden, och tiden efteråt, har min ex-sambo varit så klok och lösningsorienterad. Mer än en gång har jag tänkt "hallå, var har du varit de senaste 15 åren kloka människa?" Jag tror att beslutet och "göra något åt saken" väckte oss båda ur en deprimerande handlingsdvala. Numer är vi som syskon, har en kanonrelation. Varmt lycka till med allt!

Är själv inne i en skilsmässo?process och suger i mig alla råd och tips jag ser. Undrar nu om jag skulle kunna väcka oss ur handlingsdvalan och sedan... fortsätta bo ihop på ett vettigt och kompromissinriktat vis! Både äta kakan och ha den kvar... Om man har en lång historia ihop kanske det är dags att bli vänner på riktigt! Vänskap är viktigt.

AlkoDHyperD

Känslomässig berg-och-dalbana förvisso. Och att gå nykter genom den är ju ett gott bevis på att jag befinner mig allt längre ifrån den falska trösten.
Energin är hög och jag är medveten om att bromsen måste i snart. Läs om min helg i tråden Vidare livet.

AlkoDHyperD

För jag är inte längre ambivalent - iallafall inte när det gäller alkoholen. Den senaste tiden har jag verkligen bevisat att jag kan ha alla känslor livet bjuder på utan att ta till sprit. Om det nu även blir en stökig period i och med skilsmässan behöver jag verkligen vara klartänkt och inte slösa energi. Hårda träningspass blir det förvisso, men däremellan riktig återhämtning, utan att behöva marinera mig ??
Fortsätter i "det vidare livet"

AlkoDHyperD

Förhoppningsvis tillfälligt. Men jag är i liknande läge som när jag skrev här i början ?
Det behövs varken anledning eller tillfälle. Det enda som behövs för att jag ska dricka är tillgång till alkohol.
Jag planerade inte att dricka i förrgår. Eller så gjorde jag det hela tiden. Planerade att dricka upp min vodkaflaska så fort jag fick tillfälle. Men just i fredags kunde jag lätt ha låtit bli om jag bara bestämt mig och sökt stöd.
Men jag gjorde inte det. Berättade inte för någon. Lät bara impulsen få komma. Lät mig styras av den. Stängde av alla spärrar.
Och nu var det ingenting i min situation som jag kunde skylla på. Hade inte ens tid. Var inte stressad, uttråkad eller uppgiven. Mådde bra, helt enkelt.
Tidigare har jag kunnat släppa alla tankar på att dricka efter middagen och suget är störst när jag inte har ätit, inte bara för att jag är hungrig utan för att effekten blir snabbare om jag dricker sprit på fastande mage. Nu på senare tid har gränsen flyttats fram, först till kl sex, sedan till kl sju men ingen alkohol därefter, eftersom jag inte velat må dåligt nästa dag. Detta har inte fungerat när jag tappat kontrollen (ofta efter flera dagars drickande eller första dagen när det finns ett uppdämt begär).
I fredags drack jag halva vodkaflaskan mellan halv åtta och halv nio på kvällen. Exakt lagom mängd, som om jag gjort drickandet till en vetenskap. Och utifrån erfarenhet ökar toleransen tvärbrant. De 3-4 dl som finns kvar kanske inte räcker på lördag?
Lördag morgon handlade alltså ambivalensen inte om jag skulle dricka senare på dagen, utan om jag skulle köpa mer, och hur mycket isåfall, och vad jag då egentligen planerar för...
Fortsätta ännu längre in i spiralen tills jag inte hittar tillbaka, ännu hårdare fast än förra gången.
Så jag var nöjd och tyckte att jag vunnit en seger när jag inte köpte mer....och löprundan kändes lätt trots att jag druckit mycket kvällen innan.
Utan betänkligheter, utan ambivalens, av egen fri vilja gav jag upp och la mig platt för beroendet.
Men när jag satt vid den blanka sjön och istället för att simma i den drack sprit ur en sportflaska och rökte, då såg jag hur tvånget tagit över allt som är viktigt, värdefullt och ger livsglädje. Jag hade mått så mycket bättre, fått ut så mycket mer, om jag stoppat ner våtdräkten i väskan istället för spriten.
Varför känner jag ingen rädsla just nu?
Varför tänker jag att jag accepterar faktum, jag ger mig, jag är periodare. Super jag en eller två perioder om året får det väl vara så...
Är det för att jag har så svårt med uthålligheten?
Bevara nykterheten i tanke och handling över tid. När det blir vardag och inte längre är någon kamp. Slutar jobba med den. Glömmer.
Eller helt enkelt så jävla fast i beroendet att det förr eller senare tar över oavsett hur jag gör.

Ja, kanske skulle det långsiktiga livet kännas mera uthärdligt om du ger dig själv möjligheten att dricka 2-3 dagar x 2 per år? Eller är det att leka med elden? En sak verkar vara säker, om du vill leva utan alkohol verkar detta med att ha alkohol hemma en mindre bra idé.

Du har skrivit om att nästa återfall kan vara början till slutet och har därför varit "livrädd" för detta återfall. Nu började det förra helgen, på ett hyfsat kontrollerat sätt. Även i fredags, du trodde att återfallet var över. MEN din a-del valde att ha kvar snuttefilten hemma av någon anledning, det var inte över. Det viktiga nu är väl att det inte eskalerar, eller vill du köra ner dig ordentligt i diket? NEJ, NEJ, NEJ. Du har för mycket att leva för! Din hälsa var för bara en tid sen klart ansträngd.
Samtidigt verkar du ha bjudit med giftet till din heligaste och renaste stund, d v s sittandes där vid sjön vid träningspasset. Är det att ha gått över en gräns, kanske för att väcka dig i tid? Kanske som ett rop på hjälp? Det är ett rop på hjälp!!

Snälla fantastiska du, du leker med starka krafter tror jag. Du sitter och spelar schack med döden. MEN jag hoppas verkligen för dig, din kamp och för dina barn att du drar i spaken nu och använder alla insikter och verktyg. Det är allvar! Snälla, välj livet!
KRAM underbara du!!

AlkoDHyperD

För det blir aldrig bara 2-3 dagar.
Om jag planerar för att kunna ha perioder kommer de bli tätare och längre. Tiden däremellan blir ingen tid i frihet, utan bara transportsträcka mellan perioderna för att låta kroppen vila så den orkar en period till. Nej. Så kan det aldrig få bli.
Den lite bittra och uppgivna meningen "jag är periodare och får acceptera några suparperioder om året" kanske just nu ska förstås som ett sätt att ställa det på sin spets. Granska den tanken.
Och när jag läste ditt svar - om att det skulle underlätta om jag tillät mig dricka ett par dagar ett par gånger om året - förstod jag hur omöjigt det skulle bli att leva så, för det kommer inte att fungera!
Nej.
Jag kan inte luta mig tillbaka och bara låta detta få fortsätta. Ge upp? Hur skulle det gå till att ge upp?
Ser framför mig alla helger - och kanske (förmodligen) vardagar - i klorna på alkoholen. All planering, all tidsåtgång, all meningslöshet.
Det skulle inte stanna vid att bara dricka när barnen inte är hemma eller när jag inte förväntas hämta någon med bilen.
Om jag i tanken ger utrymme för detta, då har jag gett upp.
Så, nej, jag kan inte acceptera att jag har några perioder då och då.
Samtidigt måste jag acceptera att kraften i beroendet är så stark att det förmodligen kommer att inträffa. Men inte utan att jag gör allt för att förhindra det.
Just nu känns det som jag inte alls försökte. Att jag bara lät det ske. Villigt lät mig förföras.

Jag önskar det fanns någonting motsvarande AA utan inblandning av gud. Jag vet att man inte ska bry sig om att gud nämns i texterna, eller att man inte måste se det religiöst. Men det är något med hela konceptet, både inblandningen av gud och det lite smått fanatiska, konservativa och sektliknande som gör att jag inte kan tänka mig att gå dit.
Jag önskar att det fanns ett sätt att ta antabus som inte innebär att behöva gå och få dem på någon mottagning flera gånger i veckan.
Tror jag skulle behöva både AA och antabus just nu. I andra former än de som bjuds. Hur?

Tror inte heller det är bra för dig att öppna upp för detta, men samtidigt kanske du får räkna med något/några till under din livstid. Dock gäller det väl att "skademinimera", och göra snedstegen så att de inte blir livshotande.

Delar dina tankar om AA, även om jag inte varit på något möte, däremot pratat med några med min skepticism gällande gud och något större. Deras tolkning av detta är att detta med gud och det större kan utgöra sammanhanget och gruppen. Skulle kunna jämställas med detta forum tänker jag. I en aa-grupp kommer man ju varandra nära om man träffats 1 g/vecka i flera år. På detta sätt kanske man väljer att tanka energi från gruppen (det större), d v s man "sviker" inte bara sig själv med ett snedsteg utan delvis också gruppen. Det är klart att jag bryr mig om några människor extra mkt på detta forum även om jag inte träffat någon. Du är en av dom jag bryr mig extra mkt om, av olika anledningar, kanske av en slump eller tillfällighet.
Här i Sthlm finns det mängder med aa-grupper, jag har ännu inte gått på ngn. Än så länge funkar detta forum utmärkt för mig.
Detta med antabus är en "enkel" nöt att knäcka tror jag för dig, utifrån det jag hört kan man ta antabus på hemmaplan, men en del man a-problem väljer ändå att gå till en klinik för att säkerställa att man inte struntar i att ta. D v s man litar inte riktigt på sig själv .
Hur gör du nu närmsta tiden för att ta bort riskerna att detta inte fortsätter?
Kram!

AlkoDHyperD

Skriver det här som en varning och avskräckande exempel utifall någon av er långnyktra periodare skulle få för sig att "ta ett litet återfall". Stor risk att det inte blir så litet. Och även om det lyckas - fy faaan för att börja om igen! Med tvångstankar, begär, denna dans med djävulen...
Hade jag inte tagit en lång löprunda igår förmiddag, för att inte hinna till bolaget innan stängning, och hade jag inte bett min son att inte ha alkohol hemma skulle jag druckit idag också. Nu, i denna stund. Anledningen till att jag inte brukar få baksmälla är antagligen för att jag dricker såna mängder (relaterat till kroppsvikt) att jag ifortfarande har en liten promille kvar dagen efter. Toleransen förmodligen så hög att det ändå går att träna. Och fortsätter dricka nästa eftermiddag innan abstinensen kommer.
Trots att jag vet, trots att jag lovar mig själv att bryta. Så sent som imorse sa jag till min ex-make (under en cykelrunda som förvånande nog gick riktigt bra) att det går åt helvete om jag köper sprit en enda gång till. Kan inte, vill inte, får inte. Trots detta ser jag mig själv nu under eftermiddagen, när obehaget kommer krypande, gå runt i huset sökande efter någonting med alkohol i. Tänker i banor som: grannen kanske kan sälja lite till mig, eller om jag åker över till min pappas stuga och hämtar lite...
Skulle kjnna gå så långt...nej!
Tänker också att jag inte ska skriva mer här, för jag verkar inte seriös när jag säger att jag vill vara nykter men sedan ändå dricker.
Måste fortsätta skriva. Beroendet älskar när man smyger undan. Jag vill visa upp dess fula tryne, för mig själv och andra.
Berätta, visa, låta hela helvetet synas. Så här jävligt kan det bli om man ger efter.
Blir jag förbannad ger det kraft, och den behövs verkligen just nu. Foten i två världar. Den levande, närvarande och den döda, bedövade, enkelriktade.
Önskar jag kunde förstå hur det gick till. Jag försökte ju förebygga, men kanske för sent, kanske hade redan tvångstanken satt sig innan jag ens såg den? Om inte insikt och vilja räcker, vad mer behöver jag?