I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

AlkoDHyperD

Tänkte börja med att kolla upp möjligheten till antabus på recept, alltså ta den själv. Risken är att jag börjar testa om mina teorier kring hur man "neutraliserar" antabus stämmer i verkligheten, men jag skulle nog tänka mig för både en och två gånger, och genom att själv göra ett aktivt val varje vecka, eller var tredje dag, minskar risken för impulsfyllor - och de är nog min akilleshäl - och även ambivalensen. De flesta dagar har jag ju hög motivation och tar jag antabus då finns det inget utrymme för tvärkast efter mående.
Jag har ju kontakt med öppenpsyk för ADHD och ska dit för medicinuppföljning om två veckor. Kanske lite väl långt fram, dock. Vill ju helst inte ta en sån här sak via telefon. Möjligen om jag kan få en läkarbekant att skriva ut fram tills dess.
Veckan är iallafall hyfsat säkrad med kvällsmöten, barn som ska skjutsas, fint väder för jobbcykling där jag behöver vara fräsch tidigt på morgonen. Behöver en plan inför nästa helg...och så klart, inte gå nära bolaget!

... skriver du, vad gör man då? Ja, ett svar på den frågan är ju "kryckan" antabus. Ett annat svar är kanske att hitta en insikt som du ännu inte hittat, trots din extremt genuina insikt i beroendets nycker och impulser. Viljan hos dig tror jag inte det är "fel" på, om vi säger så. Det tror jag vi båda håller med om att det för vissa personer inte räcker med att säga: Bara du har rätt vilja och inställning så kommer du kunna sluta!
Funkar för vissa, eller kanske för de flesta. MEN jag tror att ni med ADHD såklart har extra svårt för impulser när det börjar "koka" i knoppen, är ingen expert på det, men det vet jag att du är.

Hur som helst så verkar du ha en bra plan för veckan och för att prova "kryckan". Kan du inte lova att gå in och skriva om din a-hjärna börjar jiddra med dig? OCH framförallt inte köpa hem något från SB?
Jag tror genuint på dig!

Gå till AA och testa.
Det handlar om att släppa taget och förstå vidden av det.

Så klok som du är så har du säkert läst alla 12 steg mer än en gång.

Och den första och svåraste är ju just denna,jag har inte kontroll över alkoholen.

Jag har kämpat och jobbat med mig själv de sista 8 åren och för ett år sedan klev jag in på Alanon och då vände det på allvar.
Kampen har varit ännu tuffare detta år,men jag har känt hur jag sakta men säkert vandrat åt rätt håll.
Angående Gud och hans närvaro i programmet.
Jag ser det mer som en varm och innerlig kraft och man kan sätta vilket namn man vill på den känslan.
Den genomsyrar alla texter,också den stämning som brukar vara på alla möten.

Och visst,det är lite sektliknande ibland.
En del av dom som går på möten har ett stort behov av ett regelverk och en bibel att luta sig mot.
Kanske tappar lite av kraften från sig själva och förlitar sig till programmet allena.

Men det gör man som man vill med,tar till sig det som passar och låter resten vara.

Jag hade missat din kamp. Så fantastiskt bra att du skriver. Det blir också så tydligt hur komplicerat missbruket är. Funderar över vad det egentligen är som händer. Tror ju inte riktigt på djävulen, men nåt drar igång. Fast man vet bättre. Hoppas du får ro snart igen.

Jag vet inte hur du ska kunna få den hjälp du behöver, har inget klokt att komma med.
Men det är säkert manga här som önskar dig att du ska komma ur missbruket.
Dock utan din egen vilja att bli kvitt alkoholen, tror jag inte det går.
Så länge du inte bestämt dig att du SKA låta bli, spelar det nog ingen roll hur manga möten du går på eller vem som håller I dem.

Först kommer viljan, sen kan du hitta bästa hjälpen att hålla det du bestämt dig för, om det är möten eller medicin eller vad det kan vara.

Snälla ge inte upp!

Och jag måste också skriva: fortsätt skriv!!! När man inte lyckas själv så känns det konstigt och lite oärligt ibland att komma med synpunkter och goda råd - man lever ju inte som man lär, men dina texter härinne är guld värda tror jag. Återfall eller inte! Så fortsätt skriva snälla! Du är mycket betydelsefull!

Jag brukar läsa dina inlägg då jag tittar in på forum. Så tråkigt att du hamnade i diket och får kämpa dej upp igen. Du beskriver det så målande och bra. Tack för att du berättar! Du har alldeles rätt i att det är viktigt för oss "långnyktra", som du så passande kallar oss, att bli påminda om vad det innebär. För trots att jag har mer än fem års nykterhet bakom mej så känner jag mej inte helt säker ändå. Tänk om jag får för mej att jag kan ta ett glas? Jag vet att det kan gå väldigt fort mellan tanke och handling om man inte är på sin vakt. Det är nånting man får leva med då man druckit sej till ett beroende; man blir inte helt fri. Det går väldigt bra att vara nykter så länge man inte tror att man kan ta stt glas.
Du klarar detta också och du kommer starkare ur det. Fortsätt skriva.

AlkoDHyperD

..eller att få tanken att bara ta ett glas - och göra det - är förutom triggandet av sug, eventuell föreställning om att det skulle kunna gå bra att dricka ytterligare en gång, och en gång osv. Det är ju så vi ofta återfaller. Inte alltid bom pang fullt ös med en gång utan smygande och eskalerande.
Men även denna: tanken på att det är kört.
"Jag har misslyckats. Jag klarade inte av att hålla mig nykter. Jag bröt min långnykterhet. Jag måste börja om från början igen."
Fan, vad tungt det blir att tänka så.
Den fysiska och psykiska triggern av begäret är en sak. Det ÄR verkligen tungt. Återfall är ett steg tillbaka och det tar ett tag att återfå samma säkerhet som innan.
Men tanken på att det skulle vara kört, eller misslyckande...
Den är riktigt farlig.
Förra helgen tänkte jag så. Äh, fan, kan lika gärna lägga ner. Fixar ju ändå inte att hålla mig nykter på livstid. Kan lika gärna vara den jag är och periodsupa lite när det faller sig. Oj, oj, oj, vad dumt det skulle vara. Och fullt förståeligt.
När jag idag gick förbi systemet på väg från ett möte tänkte jag först - vågar jag ens gå den vägen? Sedan tänkte jag, nu passerar jag skylten. Jag skulle kunna gå in och handla lite. Om utifall att jag vill ha senare.
Nästa tanke: så hör skulle jag inte tänkt för ett par månader sedan. Vad kommer det sig att jag nu, när jag fått ännu fler bevis på hur svårt beroende jag är, plötsligt tycker att det skulle kunna vara en möjlighet?
För att det redan är kört!?!
Det är lika lite kört nu som för tre veckor sedan! Nykterheten är minst lika viktig nu som innan jag tog första klunken direkt ur vodkaflaskan för knappt tre veckor sedan.
Varje dag räknas!
Vare sig det är dag 1 eller dag 450!
Jag ör nykter idag. Har ingen kryptonit hemma.

... snedsteg kan hända, men du börjar inte om från början igen tycker jag. Du är inte den du var för ca 8 månader på ett sätt. Klokare, med mer erfarenheter och andra förutsättningar runt ikring dig. Nu blickar vi framåt i små steg och kloka vägval. KRAM!

Anders 48

Trist att läsa om dit återfall. Verkligen! Men jag tycker inte heller att du "böjar om". Inte på något sätt. Det nyktra du har i ryggsäcken ligger faktiskt kvar där. Ingen har rört dessa dagar.....:-) Men jag förstår precis hur du känner. Vi är ju "periodare" båda två. Alkoholister? Javisst! En variant. Som det är svårt att förstå mekanismen kring. Tror att du eller MM skrev att vi ju oftast är "nykterister" mellan perioderna - även om vi självklart inte är det s.a.s. Har också tänkt tanken att "jamen jag får väl vara en periodare då - som tar mina perioder ibland. That´s life !" Det går ju inte, det vill vi ju inte, det fungerar ju inte......-och det vet vi ju. Men bara tanken.........så tokigt.

Du reser dig igen - och går stärkt ur det här. Det är jag övertygad om. Ditt "fall" tror jag ingår i utbildningen faktiskt....:-)

Kram på dig/A

Liten stor

Mkt av att jag själv nu verkar vara på god väg ur skiten är till stor del tack vare många av dina underbara insiktsfulla texter! Ge inte upp, det är ju fantastiskt vilka perioder du varit och är sund.

Hejar på dig

Vi hoppas alla att du hittar tillbaka till nykterheten. Och du sviker ingen- det är rakt och ärligt att skriva även om jobbiga perioder. Jag tror på dig ❤️

Bedrövadsambo

Att svika sig själv är liksom både lätt OCH samtidigt det största sveket. Kan jag inte lita på mig själv, vem kan jag då lita på? Men precis som du vet så "kidnappar" alkoholen din friska välfungerande hjärna. Just därför ska du inte ha något sådant hemma!

AlkoDHyperD

Periodarens dilemma. Vardagen är nykter. Det är inga vardagsvanor som ska brytas. Därför ser man inte förändring dag för dag. Räkna hem dagar är meningslöst som belöning/feedback för att hålla uppe motivationen. Det är ingen daglig kamp och kan därför heller inte bli någon daglig "vinst".
Man kan inte jämföra upplevelser eller svårigheter eller ansträngningar mellan olika personer eller olika problem. Det är inget jag heller är ute efter. Jag är tacksam för att slippa känna abstinens eller sug hela tiden, tacksam för att slippa bryta vardagsvanor och hitta ersättningsaktiviteter. På det sättet har många vardagsdrickare det mycket svårare.
Periodarens dilemma, eller rättare sagt mitt dilemma, är att det är så svårt att hitta förklaringsmodeller och behandlingsmetoder som passar in i mitt mönster. Jag kan ju inte ens uppfylla kriterierna för riskbruk efter en månad nykter, än mindre för alkoholberoende. Ändå är min hjärna så totalt kidnappad och jag behöver ju inte uppfylla några kriterier för att veta att jag är kronisk alkoholist. Det är inte heller så att jag tvivlar på vare sig progressiviteten eller svårighetsgraden för egen del.
Problemet är inte att vara nykter. Problemet är att det bara behövs en tanke i fel sammanhang eller vid fel tillfälle för att jag ska göra ett tvärkast. att tanken följs av en handling. Och det är där jag behöver förstå vad som händer för att kunna hindra mig. Vad betyder vrålet inom mig "åt helvete med allt!"
Jag har läst väldigt mycket, en del omläsningar i min egen och andras trådar här på forumet samt redigerat och gått igenom mina egna skriverier sedan några år tillbaka. Jag skriver inte bara här utan bloggar, debattartiklar, reflektioner i dagboksform och någon slags självbiografi i egenterapisyfte.
Jag har tänkt väldigt mycket, försökt förstå vad som händer, förstå hur processen ser ut, hur och vilka tankar som leder till valet av självdestruktiva handlingar.
För det är ju inte så att jag är omedveten eller fjärrstyrd när jag väljer att gå in på bolaget, väljer att köpa sprit, väljer att skruva upp korken, väljer att dricka en viss mängd.
Till och med när jag vet att jag skulle känna mig bättre om jag lät bli. Kanske inte ens mår dåligt innan. Vad är det då jag försöker bedöva, när jag annars gör allt för att uppleva så mycket som möjligt?
Kanske är det just detta, att det är farligt? Även detta handlar om att utmana livets villkor? Försöka få kontroll över något som bevisats vara okontrollerbart? En vägran att vara maktlös inför alkoholen.
Eller så är vrålet "åt helvete med allt!" ett uttryck för maktlöshet.
Eller så är det en kombination - eller något helt annat...
Helgen närmar sig och jag känner ingen ångest inför den. Heller ingen fast övertygelse, eller säkerhet, när det gäller att vara nykter. Just nu är kanske ändå dag för dag ett sätt att hantera det.
Vilar i både kampen och beslutsamheten. Orkar inte ta ställning. Märker faktiskt att det därmed blir mindre tankar på att vilja dricka, mindre besatt av det, och mer plats åt livet.

Bedrövadsambo

Dina tankar och teorier och funderingar gör både oss och dig klokare! Din självbiografi vill jag gärna läsa så småningom ?

... alltså dikeskörningar? Hur hanterar du din impulsitet i andra situationer?

Minns jag rätt så tror jag du skrivit att det ändå är något som byggts upp under en tid, tänker då på sista dikeskörningen. Kanske är det inte så impulsivt ändå på något sätt?

Ja, vi söker kontroll på många plan i livet. Vi med a-problem behöver vara på vakt, framförallt i våra risksituationer/riskmiljöer. Vi får nog leka med elden och vara rebeller (Dr Hyde) på annat sätt, f-n vad kul det skulle vara att göra ngt oväntat varje dag. Ngt som gärna överraskar en själv. Vad skulle det vara? Alltså göra en 'fyllegrej', fast nykter.....

Nu 'svamlar' jag i natten..., sov gott!

AlkoDHyperD

Jag ser mönster. Och precis som när jag gjort kedjeanalyser i terapi är det inte analysen som fallerar. Som jag tidigare skrivit behöver jag hitta känslorna bakom och kunna "bara ha" dem, utan att agera på dem.
Impulsen byggs upp, alldeles riktigt, Morgondag. Det är tankevridningen i det första skedet, ibland långt innan själva handlingen, som jag upplever lika mycket som ett tvärkast. Och när tankevridningen redan skett blir det svårt att vrida den rätt igen.
När jag planerar ett återfall så VILL jag dricka. Trots att jag VET att det är katastrof att göra det. Jag vill med andra ord katastrofen?
Eller vill jag utmana den?
Idag hade jag en patient med liknande problem, fast här gällde det att inte kunna släppa en relation som verkligen är destruktiv för hen. Under samtalet drog jag paralleller med missbruk. För man är ju även här besatt av någonting som man vet inte är bra för en. Och frågar sig själv, anklagar sig själv, om varför man inte bara håller sig borta från det som skadar en så mycket.
Relationer kan ibland liknas vid missbruk om man tänker på det utifrån känslomässigt långtidsminne och utifrån tidiga sår.
I en längtan att få uppleva den där känslan som ursprungligen fick en fast, återgår man till samma beteende, relation eller drog som gav känslan, trots att den numera sällan infinner sig och trots att konsekvenserna kan utgöra mer lidande än den tänkta belöningen.
Likaså kan man upprepa mönster som man vet leder till skada, i syfte att skriva om berättelsen. Någon gång ska den väl ändå kunna få ett lyckligt slut? Detta trots att man vet att det aldrig kommer att hända. Det förstår inte känslohjärnan, och ibland styr den oss innan tänk-hjärnan hinner säga Stopp och tänk!
Det är kanske därför jag vill dricka samtidigt som jag absolut inte vill. Ambivalensen är ett krig mellan tänk-hjärnan och känslohjärnan.
Att stärka tänk-hjärnan och samtidigt försöka läka känslohjärnan. Svårare än det ser ut på papperet. Mycket svårare. Men möjligt.

Så bra du beskrev det! Jag är i en destruktiv relation, men kan inte släppa den. Det är väl precis som du säger- känslohjärnan vinner över tänkhjärnan och själv står jag maktlös;). Precis samma mönster som med alkoholen. Jag har inte riktigt sett på det så tidigare.

Min pappa var alkoholist och min mamma söker destruktiva förhållanden. Jag lyckades få bådas laster på min lott..

AlkoDHyperD

Om jag inte varit alkoholist skulle jag säga, kanonbra. Men. Eftersom jag ju inte ska dricka alls är det ett skav av oro inombords just nu.
Igår satt jag o snackade med en kollega innan vi åkte hem. Vi bestämde AW nästa fredag och då sa jag "ok, bra, då är jag nykter denna helgen så får vi se hur jag gör nästa." Använde strategin att skjuta upp.
Därefter ringde de två yngsta barnen, och meddelade att de inte skulle vara hemma under kvällen utan övernatta hos pappa respektive kompis. Plötsligt befann jag mig åter i ambivalensen, tio sekunder efter jag bestämt mig för att låta bli systemet.
Under bilfärden från jobbet fortsatte jag och kollegan prata. Jag satte ord på ambivalensen, sa med en suck att nu öppnades plötsligt en dörr och här sitter jag nu och funderar på att köpa sprit trots att jag har alla argument emot.
Såg vägvalet bokstavligen framför mig när jag valde att svänga av mot tätorten istället för rakt fram på motorvägen och hem. Inte utan ångest och tvekan - som jag mötte genom att bli mr Hyde. Jag gör väl vad jag vill. Och behöver dessutom till apoteket och snusaffären. Eller hur?!?
Inne på systemet var det fullt av folk. Jag stötte på en kompis med familj som bunkrade upp. Hon hälsade glatt med ett "heej, är DU här!" Jo, jag borde verkligen inte vara här, svarade jag. "Joho, kvittrade hon, alla får handla här! Kolla in det här vinet, (visade upp en bib) jättegott! Det här iskallt, alltså, fantastiskt!" Varpå jag lyfte näven jag höll min hela vodka i och sa "mmm, eller den här, byxvarm" med ett snett leende.
På något sätt gillade jag mr Hyde där. Det är lugnt, tycktes hen säga, du är alkis och det är ok, dina vänner vet att du är det och ser det som helt normalt...alkisar dricker byxvarm vodka och vi andra sätter vinet på kylning, men det är bara två olika sätt att dricka på...
Jag var fortfarande inte helt säker på hur jag skulle göra. Äldsta dottern kanske ville hem senare men jag fick inte tag på henne. Så jag drack ett par dl....
Då fick jag meddelande av henne att hon ville bli hämtad. Och jag körde!
Jag kunde valt att ringa exmaken och be honom köra henne. Jag kunde bett grannen som ändå skulle ut och hämta sitt barn att ta med henne också. Men jag ville inte att min dotter skulle veta att jag drack igen. Hon är den som blir mest sårad och orolig.
I bilen hem satt jag och funderade på om det luktade sprit. När vi kom hem drack jag en liten skvätt till men slutade sedan.
Vi hade soffhäng och småprat resten av kvällen, men då och då stördes välbefinnandet av tankar. Fan, att jag drack ikväll! Om jag vetat att hon skulle hem, då hade jag låtit bli. Eller hade jag det? Jag vill tro att jag skulle låtit bli.
Jag blev aldrig märkbart berusad igår. Därför mår jag fysiskt bra idag. Men jag hade druckit när jag satte mig bakom ratten och jag tillbringade inte den värdefulla tiden med dottern nykter. Hon har inte sagt något. Kanske märktes det inte. Både igår och idag ville jag berätta för henne, men för vems skull? För att bikta mig själv? Om det inte märktes kanske det var bättre att hon slapp veta.
I natt drömde jag om att jag körde och såg blåljus blinka bakom mig. Att jag blev stoppad och fick blåsa. Lysande lampor runt bilen, blinkande blåljus, jag sittande vid vägkanten, poliser runt mig. Världen rasar....fängelse, böter jag inte kan betala, husförsäljning, indraget körkort...
Är det värt risken?