Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

AlkoDHyperD

Sök tryggheten hos dig.
För du är vacker. Och snäll. Och stark. Det syns i dina texter.
Den som tvivlar är vis, för ingenting är absolut säkert...
Börja där. Och krama den lilla flickan, ofta.

Nu höll jag på att trilla dit igen.
På att lämna mig själv i öppen storm för att hjälpa någon annan.

Hela jag klev ur mig själv och lämnade skalet att skrida vidare och föreställa mig.

Det känns så tydligt nu när det händer.
Min "lilla flicka" sökte jag också upp mitt i allt detta.

Hon sprang som en tok och hade inte en chans att stanna.

Men jag tvingade henne att stå still en stund.
Sa till henne att jag skulle reda upp situationen så hon kunde vila.

Var i passivitet framför Tv:n hela kvällen och allt känns mycket bättre idag?

Tack alla verktyg,Tack Alanon och tack mig själv för att jag har förståndet på plats ibland.

Att mitt jag har en mycket snabbare återkoppling nu till att jag håller på att kantra.

Karusellen.
Att sakta ned farten.
Låta insikterna hinna ikapp.
Illamåendet och ångesten ta plats.
För att efterföljas av friden
Och sinnesron.

Men mellanstationen, vaakumet
Och tomheten kan vara oerhört påfrestande att befinna sig i.

Men när man till slut,pga utmattning eller dåligt mående inte har något val.
Så kommer sakta de nya stråna av de frön man lyckas plantera mellan varven.

Men så kör man ned dom med gräsklipparen,utan pardon.
Man kör på med samma ingredienser,samma fart och mål.
Utan att riktigt veta var man är på väg.
Bara för att det är så man alltid gjort.

Skillnaden nu är att jag ser det.
Oj,satte jag i mig den blå bilen.
Det var ju den röda jag skulle köra.

Så stannar jag och kliver in i rätt bil.
Till slut kanske den blå kan köras till skroten...

MCR

Dina texter sätter små frön i mig som sakta växer. Orden och formuleringarna letar sig in. Kryper längre och längre in. Knackar på hos mig; väcker något i mig. Små insikter tar form. Saker jag inte vill se. Men som jag måste. Jag ska vattna. Jag ska ta hand om de här fröna och ge dem kärlek.

För jag vill ju så gärna göra annorlunda. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Men belöningen i att göra som jag alltid har gjort är stark. Trots sin destruktivitet.

Jag ska återkomma till dina ord. Fylla på med frön och vattna så mycket som det behövs. Tack!

Dränker man de små fröna. De flyter upp till ytan och fick aldrig chansen.
Eller så torkar man ut dom. De fick inte den näring de behövde för att gro.

Vattna Lagom.
Fin tanke och just ordet lagom saknas i Ullabullas vokabulär.
Hittade en fin text i en alanonbok.
"Alkoholisten berusar sig på alkohol.
Vi medberoende berusar oss ofta på känslor"

Vi liksom gulpar i oss där det finns att få.
Utsvultna och förtvivlade.

Hittar vi då en ren källa av något vi vill ha,eller smutsig duger också bra ;)
Då är vi där och slurpar tills vi nästan storknar.
Och sen blir vi bakis på vårat sätt.
Kanske vill skälla på alkisen som fick oss att må såhär.
Trots att det är vi som väljer.
Hur vi ska förhålla oss.
Till det som händer oss.
Ingen annan har ansvar över det.

Är det så att lugnet,balansen och vilan är det normala?
Det jag har skytt som pesten för att mitt inre har börjat vibrera så fort alla motorer stannat av.
Slocknat som ett ljus på kvällarna.
Studsat upp på morgonen för att slippa känna efter.
Varit ständigt sysselsatt i huvud eller kropp.

Och nu allt oftare i ro.
Ett behov att söka mig tillbaka till kärnan och hitta lugnet och vilan.
Ibland fortfarande turbo och överväxel.
Men allt oftare i balans.
Utan att skräcken griper tag i mig.

Så ofattbart att det ska dröja över 50 år innan man förstår det mest elementära.

Man upplever ju inte mer för att man klämmer in mycket,snarare mindre.

Allt går en liksom förbi,som en film som inte angår mig.

Nåja,det var bara några dagar sen jag hade rätt körigt i själen.
Men idag är det rofyllt och jag vilar i nuet.
Träning kanske skapar bra vanor på lång sikt.

Sen jag skrev sist.
Det verkar gå i cyklar,mitt ordbajseri.
Tuggar om gamla och nya insikter och försöker pressa ned dom i samma mått.

Men då rinner det över.
Och ibland är det tyvärr den sist tillagda viktiga i grediensen som inte ryms.

Så i med soppsleven och veva runt.
Vips kommer något gammalt upp som jag inte längre behöver och kan kasta i vasken.

Nåja,Rom byggdes inte på en dag.

Som ställer sig och blockerar den nya väg jag försöker ta.

När jag tycker mig ha fått rätt på rediga repstumpar att hålla i så släpper jag dom självmant.
Eller skräms att släppa dom.
Fast jag vet att de håller.

Tillit,till min egen förmåga och att jag vet vad som är bäst för mig.
Men så bryts länken och då känns det som att jag inte har något annat val än att följa den trygga beprövade gamla vägen.

Men för varje ny rädsla jag vågar spola ned,så vips fanns det plats för en ny och bättre känsla.

som ställts om medberoende verkligen är en egen sjukdom.
Eller en samling symtom som uppkommer då man lever nära en beroendeperson.

För mig är det i alla fall sanning.
Kanske kombinerad med andra livskriser som liksom förstärker dessa symtom.
Men jag har också funderat över varför vissa slipper dessa symtom.

Och jag tänker att det precis som för den som tappar kontrollen över drickandet finns en ökad känslighet,eller ökad benägenhet att behöva döva sig,fly eller på annat sätt stärka upp ett mående som haltar.

På samma sätt gör jag.
Om jag svajar invärtes,eller på annat sätt tycker att livet är för tungt så går jag gärna in i medberoende.
Hittar någon förlorad själ som jag ska rädda.

Vips så är mitt eget liv genast lättare att leva,höjer några snäpp i kvalitet i jämförelse med den person jag försöker hålla under armarna.

Dessutom är jag lite brydd över delningarna i AA som ofta går ut på att hjälpa,stötta ge service och på olika sätt ge omsorg till den som behöver det.

Men det är liksom rena giftet för oss medberoende.
Vi bör och ska inte gå in i hjälparrollen eftersom vi så lätt tappar fotfästet.
Vi ska hålla tag i oss själva och liksom bara räcka ut ena handen,eller en bit av oss själva eller helst inte alls.
Då är vi riktigt duktiga och har gjort rätt.

Och det är ju det som är så knepigt.
Vi som är så duktiga på att ge omsorg,vård och stöd åt den som är trasig.
Får dom att känna sig sedda och bekräftade och kan ge hopp.

Men det ska vi då hålla oss ifrån,just för att vi förlorar oss själva.
Kliver ut ur vårt eget jag och kliver in i den andra personen och försöker bokstavligen leva den personens liv.
Glömmer vårt fokus,glömmer vårt jag i vår iver att vara behjälpliga.

En knepig nöt att knäcka.
Vara sann mot sig själv.
Hålla fokus mot det egna jaget.
Men ändå visa medmänsklighet och förståelse.
Utan att gå in och ta över.
Oiiii, jag har nog en bra bit kvar.

Hela dagen igår så gick jag in i två hjälparroller.
Om hur jag skulle kunna vara till stöd,kunna räta upp, kunna ställa tillrätta.
Och ändå har jag gång på gång kommit fram till samma resultat.

Personerna det handlar om måste båda hitta sina vägar.
Det är två unga människor som på olika sätt vinglat iväg från rätt spår och nu vimsar omkring.
Och så lätt det är att tycka en massa.
Ha en massa råd och förmaningar som vill hoppa ut ur munnen.
Också en massa praktisk hjälp att erbjuda.

Men jag ska och bör inte.
Personerna har redan stöd från delar av sin omgivning och måste framför allt hitta stöd i sig själv och i sjukvård.

Nåja,en dag i taget, en bit i taget återerövrar jag mig själv och kommer närmare någon sorts regler som håller för mig själv.
Om jag känner mig tveksam,backa
Fundera,kalibrera och agera först efter det om det fortfarande känns rätt.

och trött.
Och ingenting att skriva om.
Äntligen är det stilla i huvud och själ,om än lite oroligt vissa tider på dygnet.
Men sover som en stock och känner ro och arbetsglädje stora delar av dagen.

För att däremellan drabbas av tvivel och en del ångest.
Är jag på rätt väg?
Är dessa nya vägar som jag lyckats slå in på rätt för mig?
Jag har brutit med så mycket.
Så många vanor och miljöer som är bytta mot helt nya.
Jag håller på att landa i det,men det är bitvis svårt att tro att det ska hålla.

Ibland vill jag bara fly tillbaka till det gamla,där allt bara rullade på.
Eller,det var ju det som inte var sanning längre.
Det yttre rullade visserligen på,men allt tyngre och sämre.

Jag lyckades sätta stopp för mig själv och mina allt högre ambitioner och drog ned på allt jag bara kunde.
Kraschen var ändå där och blev min verklighet.

I det fick jag leva medan jag rätt drastiskt gjorde en del yttre förändringar som var nödvändiga.
Och nu är jag här i detta nya,bitvis mycket lättare och skönare livet.

Men vågar inte tro att det ska bära alla gånger.
Men tillit till självet och jaget måste få finnas där.
Även när jag ibland tvivlar.

AlkoDHyperD

Tillit till sina egna känslor. Som betyder tillit till sina egna val.
Så svårt om man inte lärt sig känna igen sina känslor, inte fått dem speglade.
Dessa tvivel drabbar mig hundra gånger om dagen. Tror de beror på att känslorna är så diffusa.
Val föregås av känslor. Diffusa känslor blir tvekan om man valt rätt.
Kanske

Bedrövadsambo

Det som var allra värst med min utmattningsdepression våren 2007 var att jag tappade tilliten till mina egna förmågor. Trots en uppväxt med alkoholiserad pappa, eller kanske pga det, hade jag en enorm tillit till mig själv. Det som skulle fixas fixade jag själv. I och med sjukskrivningen fixade jag ingenting! Jag glömde koder, ord, kunde inte stava, inte bestämma någonting. Panik! Det tog år att återuppbygga tilliten till mig själv. Tio år senare minns jag det knappt, hade jag inte fört dagbok hade jag nog förträngt allt det jobbiga. Men vi som tillfrisknat MÅSTE föra de sjukas talan! Annars fortsätter det vara tabu och stigmatiserat. Precis som missbruk.

Det är nog en del av kruxet.
Att se och acceptera denna nya ullabulla som inte alls är så stark som hon själv trodde.
Som faktiskt gick sönder.
Fungerade endast hjälpligt,med det allra nödvändigaste.

Denna nya ska då kombineras ihop med den gamla som ju också bor där inne.
Mycket mer ödmjuk inför att det faktiskt tar stopp till slut.
Även en åsna som orkar bära väldigt mycket kroknar till slut.
Men i grunden så är jag ju en stark människa som orkar och vill mycket.
Det gäller bara att acceptera båda bitarna av mig själv.

Bejaka den nya som har mycket bättre kanaler in till den lilla flickan som faktiskt fått en röst,äntligen.

Nu ska hon få beta lite oftare, och få morötter ibland.

Nya möjligheter och livet känns inte längre som en kamp varje dag.
En del av min gamla spirande ande är på plats igen och är inte ute och flyger och far för att leta elände att gotta sig i.
Mina spöken ligger och vilar just nu och jag hoppas de ligger kvar där och krymper.

Idag ska jag bejaka hösten,livet hälsan och att jag faktiskt är ordentligt på plats i mitt nya liv.
Tids nog kommer nya saker att bearbeta eller älta om ett varv till.

Att faktiskt bara var med sig själv och se sina egna behov och kretsar.
Att inte hela tiden kliva ut ur jaget och in i andra sammanhang för att jag tror att det krävs av mig.
Eller för att mitt eget jag känns tomt eller tom överfullt så jag inte orkar vara där.

Så mycket lättare att bara byta skepnad till kameleontens som smälter in och går upp i något annat.

Men till slut tar man slut.
Känner att orken tryter och att inget mer finns att ge eller ta av.
Då faller man per automatik tillbaka,likt ett uttjänt gummiband.
Mitt i allt är man liksom tillbaka i självet och känner sig allmänt slutkörd och frågar sig.
Varför blev det såhär igen?

Och varför blir det så.
Varför kliver jag ur mitt eget jag och försöker anpassa mig.
Inbillar mig att jag inte gör det,tror att jag är mig själv trogen,men lurar egentligen mitt jag.
Känner det när orken tar slut att nää,mitt dubbeljag hoppade fram igen.

Nåja,snabbare och snabbare känner jag när det slirar.
Alltmer hittar jag jaget och vågar säga stopp och backa.

Det kan ju inte gå på en dag,detta gigantiska arbete att lära sig leva efter nya regler.

Hörde i Fråga Lund igår.
Att ja,du kan förändra dig själv.
Om du medvetet gång på gång utsätter dig för den nya vana du vill lägga till.
Eller jobbar på att ta bort en irriterande egenskap.
Men viljan måste finnas där och upprepningen är ett måste.

Så sant så.