Idag fyller jag 42 år.
Idag firar jag sju veckor som nykter.
Idag startar jag en ny tråd och ska försöka sammanfatta min resa lite kort:
I två år försökte jag bryta mig loss från A som kom smygande för fyra år sedan i samband med en separation och jag bedövade. A blev min vän som gjorde att jag slapp känna när jag var deppig och gjorde mig ännu gladare när jag redan var glad...De andra negativa sakerna tror jag redan att de flesta känner till... Utåt sett var jag en (ensamstående) karriärskvinna som alltid levererade, tränade och var hälsosam. Inuti åkte jag berg och dalbana - drack vin var och varannan dag och ett par gånger i veckan kunde jag sitta i min ensamhet och prata i telefon eller hålla på med mobilen medan 1,5 flaska vin tömdes...Ibland bakis - ibland inte, men ångesten, den var alltid där. När jag flera gånger försökt att "sluta" (jag klarade en gång knappt 4v men annars som mest 4-6 dgr) insåg jag till sist att jag orkar inte, jag tänkte att jag kommer att supa ihjäl mig. Jag orkade inte försöka själv men jag orkade heller inte fortsätta dricka - livet kretsade till sist bara kring att planera för inköp av A, när kan jag dricka eller hur jag skulle göra för att trappa ner/sluta...
Så föll det sig i en läkarkontroll (jag har ADHD) att man sett tydliga spår av A i blodet och det stämde inte med vad jag angivit när jag fyllt i papper om min A-konsumtion...OCH då - då tog jag tag i den handen som jag kände räcktes ut och sa att "det stämmer - jag behöver hjälp..." Och sen grät jag... Det blev starten till att jag firar sju veckor idag. Jag har fått Naltrexon som fungerar jättebra för mig och går till en tjej och pratar varje eller varannan vecka. Först fick jag kraftiga biverkningar pga min ADHD-medicin men nu tar jag N på kvällen och har halverat dosen och mår jättebra. Jag känner inget sug och det är alltså där jag är idag...
Trots att jag redan kan se vilka fantastiska saker som händer i mitt liv nu utan alkohol så är det små nya steg man tar och nya saker som händer hela tiden.
En relativt ny person (man - vi får se vad som händer) som trätt in mitt liv nämnde att när vi träffas kan vi dricka lite god Champagne och äta jordgubbar. Jag svarade då att jag gärna äter jordgubbar men att jag valt bort alkoholen i mitt liv. Det var så befriande att säga det...Reaktionen var: "starkt beslut" - och inget mer...Än(?!)
Jag har bestämt med min prattjej att idag på min födelsedag ska jag göra slut med A även lite symboliskt... Flaskorna A som står i skåpet ska lämna idag. En flaska blir en "Tack-present" till någon som kan hantera A och den andra som är halv - den ska jag hälla ut i nån slags ritual har jag bestämt mig för... Knasigt kanske men jag behöver ett avslut!
Jag scrollade foton i mobilen igår och jag ser tydligt i ögonen och på min utstrålning vad som är före och efter nu när det gått sju veckor.
Idag fyller jag 42 år, jag har nog aldrig känt mig snyggare och starkare! Jag har alltid känt att jag har kapacitet till "vad som helst" - tills jag trillade dit med A...Och har försökt bryta mig loss i två år...För varje misslyckat försök blev jag svagare mentalt...Och till och med det bedövade jag med A...Det var en enda nedåtgående spiral...
När jag idag firar sju veckor, känner jag mig stark dels pga att kroppen börjar återhämta sig, hjärnan börjar bli effektiv igen - men det viktigaste: jag har tagit mig igenom den första tiden och ända hit!!! Och det är värt så mycket. Jag har fått tillbaka mitt liv.
Jag önskar och hoppas att jag på något sätt kan inspirera och hjälpa någon att bryta sig loss från A och välja livet - för det kommer tillbaka. Den sorg jag kunde känna i början över att jag kanske aldrig ska kunna dricka igen, den är borta. Tankarna på att kunna bara dricka ett par glas - de har förändrats till att: "Jag önskar att jag bara kunde dricka ett par glas, men nu är det inte så och eftersom det inte tillför mig något positivt så väljer jag bort det" Jag blir nästan förundrad över vilka förändringar som sker i kropp och hjärna - men så länge det är positivt så är det bra.
Nu hör jag mina barn som strax kommer och sjunger för mig. Jag är så glad och tacksam för att jag ger mig själv den här möjligheten - att ta vara på livet...
Kramar i massor
Fanny