Detta kan bli min sista inlägg på detta forum. När ska man ge upp med att hjälpa en alkolist som har psykisk sjukdom i bakgrunden?

Varför ska du sluta skriva? Även om du bestämmer dig för att ge upp så kanske du kan skriva sv dig för att få perspektiv på det beslutet.
Och som svar på din fråga... det beror på. Det går ju inte att svara på. Jag tycker att många här borde ha gett upp tidigare, satt gränser för vad man accepterar etc... Men det är så lätt att säga. De som väl lämnat och bestämt sig tycks också förespråka att lämna väldigt onyanserat. Jag tycker inte att man ska "ta skit" oavsett om det är under påverkan av a eller inte. Det tär för mycket. Och det tär troligtvis också att leva med någon med psykisk sjukdom som dricker. Farlig kombination. Men ett generellt svar går ju inte att ge. Däremot måste man värna sig själv och sätta gränser. Du har gjort det du kan, tömt alla möjligheter du ser, stångats med myndigheter. Du har gjort mer än tillräckligt. Värna dig själv nu ett tag. ?

värna om dig själv! Kloka ord! Du har gett allt och lite till! Vad har du fått tillbaka? Har själv gjort en liten plus och minus lista för ”Att stanna”!
Utgångspunkten/självklarheten är att man inte bara ska ge utan även få i ett förhållande. Min lista utgår ifrån mig och mina behov! Självklart är ”att ge” ett av behoven men inte bara! Satte en spalt för plus och en spalt för minus! Blev tydligt att det är skrämmande tomt på plus-sidan! Man ger och ger och ger men får så ynka lite tillbaka! Har inget konkret svar på din fråga, svaret finns inom dig! Kanske kan du komma fram till svaret genom en sådan lista! Blir så svart på vitt hur man har det!

sessi

Jag känner mig tom och ledssen. Jag förstår inte varför han får sådana utbrott mot mig. Jag har inte gjort honom någonting

Nej, då kan du inget mer göra. Och att han är arg har nog mycket mindre med dig att göra än med honom. Kanske är han förtvivlad och slår åt alla håll, kanske är han personlighetsförändrad av alkohol. Oavsett så har du gjort tillräckligt. Försök att släppa nu när han har släppt.

AliceAlice

...är en bra början! Det är svårt att släpa taget, men det går. Vi inbillar oss att vi har kontroll över missbrukaren, missbruket och allt annat kring personen, men det är en falsk bild. Kanske ett sätt att skapa trygghet i en annars kaotisk situation.

Hur jobbigt det än är så kommer du att må bättre, vecka för vecka, månad för månad, det kanske inte känns så med en gång men efter några veckor kan du nog titta tillbaka och känna att du på många sätt mår bättre. Ta tillfället i akt att ta hand om dig själv, samtl som kan hjälpa dig, gör saker som du mår bra av!

Mycket styrka!!!

sessi

Jag skrev ett brev och lade i hans låda innan jag gick till jobbet. Där jag skrev att jag finns för honom om han behöver mig

lizzbet

Du bör nog jobba med din sjukdom - medberoende - och låta honom jobba med sin.

sessi

Jag var upp till honom.
Det var inte han utan en helt annan person. Han var inte full utan narkotika påverkad....
Han sa att jag aldrig mer skulle få sätta min fot i hans lägenhet. Och om jag ska vara ärlig så kommer jag aldrig att göra det.
Alkohol är en sak... Och narkotika en annan.
Han som öppnade dörren var inte den person som jag är kär i.

som skrivit ovan. Fortsätt gärna skriva här och försök sätta fokus på dig! Försök stänga av när tankarna går till att hjälpa honom och vänd dem till något annat. Han måste själv ta itu med sitt liv och du måste sätta fokus på dig och ditt liv.
Det är en stor uppgift för den som är fångad i medberoende. Vi är många här som kämpat med det och vet vad du går igenom men du ska veta att det går att göra sig fri!
Skapa en egen tråd som är din och skriv, skriv om dig! Gå gärna till Alanon där finns stöd att få!
Allt gott / mt

Hej Sessi och alla andra stödjande medmänniskor!

Först vill jag bara kolla med dig Sessi hur du mår idag och om du hunnit fundera något på vilka behov du har som behöver uppmärksamhet? Många gånger är det så att när man som anhörig ägnar mycket tid åt att försöka hjälpa någon annan så hamnar våra egna behov i andra hand. Nu kan du lyfta upp dem och ta hand om dem igen!

Jag funderade sedan lite allmänt om begreppet "Medberoende" och att man ofta får höra att medberoende är en sjukdom. Tyvärr finns ju ingen gemensam definition av begreppet medberoende så ofta finns det lika många tolkningar av det som det finns människor som pratar om det. Det som saknats länge är mer forskning på den kris, stress och oro många anhöriga upplever. Kanske är det orsakerna till det som sedan kommer att kallas "medberoende"? Eller inte. Hur som helst så hoppas jag att mer uppmärksamhet och forskning görs gällande anhöriga så att vi mer kan förstå anhörigas situation och erbjuda bra hjälp utifrån behov.

Ännu så länge räknas inte medberoende som en sjukdom. Det är inte en diagnos utan snarare en benämning på känslor, situationer och beteenden som många kan känna igen sig i när man lever nära en person med ex. beroendeproblematik. Kanske med mer forskning så blir det en diagnos, men ännu så länge är det inte det.

Däremot kan många anhöriga känna det som att de har blivit sjuka. Många gånger kanske man tänker "Har jag blivit tokig?", därför att man gör, tänker och säger saker som man inte alls känner igen sig själv i. Man kan uppleva en mental besatthet av en annan person som gör att man känner sig främmande för sig själv. Man kanske gör val, som man kan se från början är negativ för en själv, men gör det ändå i förhoppning om att det ska hjälpa någon annan. Egentligen är det kanske inte så konstigt, när någon man bryr sig väldigt mycket om gör val som skadar dem. Men att leva med sådan rädsla för någon man håller kär under lång tid (ibland många år) kommer att tära på både den psykiska och psykiska hälsan. Till slut kan man då utveckla sjukdomar såsom depression, panikångest, magproblem, huvudvärk, högt blodtryck m.m. Är man orolig för detta bör man prioritera sig själv och ta kontakt med läkare.

Nu svävade jag nog iväg i detta inlägg, hoppas ni tycker det är okej. Kontentan av allt är att vi behöver rikta ljuset mot oss själva lite (eller mycket) mera, och fråga oss: Hur mår jag egentligen? Vilka behov har jag? Hur ska jag tillgodose och ta hand om mina behov?

Ta hand om er allihopa!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet