Hej!

Jag är i en jobbig situation just nu, det är så att min flickvän sitter på behandlingshem för alkohol någonstans i Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi träffades för 3,5 år sedan och allt var bra till en början sen började det drickas till en början normalt sen ökade det mer och mer. Det har tagit slut flera ggr mellan oss, men vi valde att flytta ihop, vilket inte höll så länge p.g.a att hon sa upp sitt jobb och lgh och flyttade till min stad, och det var väl inte det smidigaste och komma till mig å inte ha kollat upp jobb innan! Iallafall det var sommar och hon drack ju ofta medans jag var på jobbet, jag fick tråkiga sms/samtal till mig när jag jobbade, riktigt jobbigt. Visste aldrig om hon var nykter eller full när jag var på jobbet, hade ångest på dagarna. Och det var ofta i slutet att hon var aspackad när man kom hem från jobbet. Men hon gjorde aldrig något utan oftast så somnade hon bara. En gång så fick jag hämta henne på biblioteket där hon smög drack. Hon ljög ofta för att hon inte hade druckit, vilket jag hörde direkt när vi pratades vid i telefon, när hon var hemma hos sig och jag 10 mil därifrån hos mig då. Min flickvän har förresten gjort en Gastric Bypass så vet ni, hon drack bara folk öl, och det gick hon igång på. Alltså tålde ingenting. Tillslut så sa jag en dag efter jobbet att nu får du hitta något annat boende, för jag pallar inte att du sitter här å dricker. Hon fick fatt på en lgh i en by jämte, där hon inte trivdes alls. Jag hämtade hem henne flera ggr för att jag tyckte synd om henne och för att jag givetvis forfarande hade känslor. Hon hade jobb iallafall men drickat blev för mkt och tillslut så tog hon jobb bilen till jobbet och åkte dit för rattfylla. Jag hjälpte henne till psykakuten, men där kom hon inte in för hon hade för mkt i utandningen. Till sist kom hon in och fick lite hjälp i 3-4 dar. Jaja det hela slutade med att Hennes föräldrar hämtade hem henne till sin stad och där fick hon bo fram och tillbaka hos sina föräldrar. Jag hamnade mitt i mellan, och hon visste inte vad hon kände för hon mådde dåligt. Och en morgon ringde hon mig kl 07 på morgonen och gjorde slut...å sa att hon träffat en kille, å jag bröt ihop och hon ville inte ha någon kontakt alls. Jag mådde dåligt i ca 2 veckor sen ringer det plötsligt och då är det hon, hon ville kolla läget. Och sa att det var inget med den killen. Sen började vi prata mer mer å allt kändes som förut, träffades några ggr också. Sen fick tillslut fatt på en lgh och hon var jätte glad för det, och självklart jag också. Själva flytt dagen svarade hon inte i telefon, jag fick tag på hennes farsa som skulle hjälpa henne med flytten, och han sa att hon var där och att hon hade druckit. Föräldrarna är ju rätt less på henne märkte man. För det har varit mycket strul förut långt innan vi träffats. Det gick några dagar och jag försökte få fatt på henne men inget svar, jag blev orolig och kontaktande hennes mamma som och till sist hade gått in i hennes lgh för dom hade fått nyckel och hittade henne full sovande på soffan, för hon hade inte varit kontakt bar i flera dar.
Iallafall så tog hennes föräldrar henne till ett behandlings hem, där hon är nu...
Sen kom hon till hemmet och vi messade och ringde varandra som vanligt och allt kändes jättebra, var till och med och hälsade på henne och dom 4 timmarna som besöket var, var fantastiskt bra....jag åkte hem och sen fortsatte vi messa och allt var bra. Sen efter en månad så kom plötsligt ett sms att hon hade det lite jobbigt just nu och hon ville ha ett uppehåll, OK? sa jag och fick värsta paniken och grät som fan, hon skrev att hon inte hade samma känslor längre och att hon inte visste vad hon ville. Jag stack till henne i söndags 10/9 utan hon visste om det, men hon var väldigt avvaktande å det var knappt man fick en kram...å jag grät. Sen sa hon du får inte va här man var tvungen å anmäla sig å så det visste jag ju iof...stannade i typ 20 min sen åkte jag hem. Men känslan när jag var där kändes stelt och jag fick nätt och jämt en kram. Hon hade halsbandet på sig som jag skickade ner till henne. Så där är vi idag, har messat henne sen dess men nu svarar hon inte alls. Hon har inte blockat mig heller för messen kommer fram och så också telefonen. Vad ska jag göra?? jag blir knäpp älskar och saknar henne som fan.

Visst kan man leva med en alkoholist.
Om man vet vad man vet innan man vet på något sätt.
Att älska en människa med missbruk handlar ofta om att man själv måste lära sig att stå på sidan.
Att inte alltid ha rätten att ställa krav som om man levde i en relation med en icke beroende.

Man måste vara beredd på svängningar,både sina egna och den man lever med.

Men jag ångrar inte en dag med min alkis som jag levde med i 20 år.
Vi gav varann oerhört mycket,men det var slitigt på många många sätt och jag önskar att jag hade varit bättre förberedd på hur jag skulle må,framför allt efteråt.
När man är i en karusell av dåligt samvete,skuld lättnad oro och ro.

Det är där man borde ta ställning inför nästa relation.
Vill och orkar jag detta en vända till?
Vad berodde på mig och vad berodde på missbrukaren att det tokade till sig.
För man stirrar sig gärna blind på att det är den som dricker som begår alla felen.
Så är det naturligtvis inte.

Men som de säger i alanon
Du orsakade inte missbruket som anhörig.
Du kan inte bota missbruket.
Du kan inte kontrollera missbruket.
Lätt som en plätt att ta till sig :-)

Han är inte alkoholist.
Han är en mer självständig typ av man som klarar sig även utan mig.
Och det har satt igång nya processer i mig som jag inte var beredd på.

Det var först då jag förstod hur sjuk jag var i medberoende.
Jag skulle styra upp honom mot mina mål så att det skulle bli som jag ville.
Att han ville andra saker och hade egna mål ingick inte i min plan..

Jimpa

Känns jobbigt idag :( 5 dagar sedan hon skrev sitt brev till mig, och jag svarade ju tyvärr tillbaks vad jag kände och att hon kunde ringa mig om hon kände för det. (sorry), var säkert dumt av mig... men jag försöker å fokusera, men väldigt jobbigt...läser en bok som heter hemligheten nu...funkar lite men måste boka någon tid snart å prata.

Vi gör alla hela tiden misstag och får plumpar i protokollet.

Men samtidigt så är det ju så du faktiskt känner.
Du vill ha henne tillbaka,du hoppas och älskar.

Jag har sett mina kontakter/manipulationer osv som återfall.
Dvs som att jag får mig en "sup" av den jag vill ha,min kärlek.

Då är jag nöjd ett litet tag och sen vill jag ha en sup till.
Kanske skickar ett nytt sms,ringer eller på något sätt försöker lura min hjärna att vi fortfarande är lite på.
Dvs att det är helt av,fullständigt kört är för tungt att ta till mig.
Därför har jag ibland inte klarat att hålla tillbaka impulserna att kontakta.

Men innerst inne vet jag ju att den rätta vägen är att avstå om den jag haft en relation med inte längre vill.

Jimpa

Visst är det svårt å hålla fingrarna i styr, men har inte messat sen i måndags...hoppas ju ändå att hon hör av sig när hon kommit hem, och kanske insett att det var mig hon ville ha :) önske tänkande kanske men hon kan ju inte släppt mig helt kan jag tycka, men jag tror någonstans att stora orsaken är nog att hon ombedes att klippa alla ev gamla band, och där är väl jag inkluderad.

Jimpa

Ska kontakta en psykolog imorgon för jag känner att jag måste prata och tömma allt jag har....råkade skriva igår att jag saknade henne och jag önskade att hon var här i min famn!? :( förväntade väl mig inget svar...å det fick jag inte heller. Känns så jobbigt dela detta och sen springer livet iväg så jädra fort också, man vill ju ha en fin familj någon gång, 42 år och känner mig ful, äcklig och gammal...

lizzbet

Du är inte ful och gammal! Förstår din längtan efter familj, men det är inte försent. Och ju snabbare du kommer över henne så är ju chansen större att du träffar någon annan, frisk och härlig kvinna att förverkliga dina drömmar med. Bra idé att kontakta psykolog, då får du de rätta verktygen! Lycka till, kram

Jimpa

det var snällt sagt :) ja jag vet, men fortfarande går ju tankarna på henne...svårt å fatta att detta är sant. Men ett liv med henne kanske aldrig blir av, alltså när hon kommer ut? Ja det ska bli skönt å gå och prata!

Jimpa

gick det med det...1 månads väntetid på vårdcentralen..pallar inte vänta så länge....måste ha någon att prata med nu :(

Jimpa

tillbaks till akutpsyk och fick tag i en bra där, hon ringde upp VC och ordnade en tid imorgon...bara sådär

Jimpa

om jag frågar, ältar ihjäl er :( men måste bara fråga, tror ni att hon kommer att höra av sig till mig igen? Typ när hon kommer hem..,jag vet att det inte är det ni vill höra men ville bara fråga..

Men vi kan såklart inte veta det.
Du kan inte heller veta det.
Eftersom hon var väldigt tydlig i sitt avslutningssms så tror jag inte det.

Kanske isåfall för att höra hur det är med dig.
Jag vet hur det känns när världen ramlar ihop som den gör för dig just nu.

Men jag hoppas att en samtalskontakt kan hjälpa dig tillbaka till dig själv.

Håll fast vid hoppet om du måste.
Men smula sakta sönder det i den takt du förmår.
Det är nog det bästa och skonsammaste du kan göra för dig själv.

Jimpa

hon verkade tydlig, och har varit likadan de andra ggr också...men ändå blev vi ihop igen...väldigt osäkert beteende tycker jag.
Jag hoppas att jag kan få någon ro i kroppen hos läkaren imorgon...psykakuten sa att sömnen är viktig, så kanske får något utskrivet som tex propavan eller nåt, har aldrig ätit något sånt förut men kan det hjälpa så...hon sa att med god sömn sorterar man tankarna bättre, å på så vis kan man leva dagen bättre än nu. Nu finns hon i tankarna var och varannan minut :( varför? Hur? Osv.

Jimpa

idag och han skrev ut citalopram och atarax någon som har någon erfarenhet av det?? Är ju lite mot tabletter så sätt, lite nojjig.