Hej alla Forumister,
Det var några år sedan jag först upptäckte Alkoholhjälpen. Det är skrämmande vilken styrka den saken har på sina användare, anhöriga och medberoende.
Det är idag jag bestämde mig första gången för att skriva här. Jag vill gärna känna att det som händer i mitt liv existerar på riktigt genom att skriva ner mina tankar, känslor och min kamp mot alkoholen. Jag vill så gärna kunna vinna över den här äckliga grejen. Jag vill inte att alkoholen skulle kunna stå mellan oss. Jag vill inte låta vinna den över vår kärlek! Den förstör, ställer till och fördärvar så mycket.
Ja...Det ser ut på följande hos oss: den som fyller sin kropp med vätskan som såklart "inte är problem" är min sambo.
Svårt att säga när det började, för att det känns som att hans sug efter något (vare sig alkohol eller annat) är där sedan jag kände honom.
Men ungefär 3-4 år tillbaka så är det just alkoholen som är på palettan. Med en tydlig progression och en väg när till avgrunden. Tyvärr så dricker han dagligen. Om det är helg, därför att han har jobbat så mycket, så klart han förtjänar det att slappna av. Om det är vardag: varför inte några öl efter en jobbig dag? Om det var en skön dag, därför. Om man är ledsen, därför. osv. Det som kallas för några öl betyder tyvärr minst 10 stycken generellt. Stark öl: favoriten är importerad Spendrups på 5,9. "som är liten, och 2 små är som en stor och den är så klart inte stark för att han är ju stor så hans kropp känner inte av det" såklart.(2 meter lång och över 100 kg) konstigt att en flak håller 2 dagar max. Det är bara på flaken jag kan se hur mycket som egentligen går åt(gömmer, smygdricker..) Jag försöker inte kontrollera och visa att jag inte bryr mig för att det känns att jag då framkallar bara trotset eller jobbiga bråk.
Hans drickande har haft många negativa konsekvenser. Jag känner inte att jag vill gå in på detaljer här. Den som dricker eller som bor med en alkoholist vet exakt vilka konsekvenser det kan ha vare sig psykologiska, sociala osv..
I somras var första gången jag lyckades med att övertala honom att söka hjälp till akuten: han hittade inte sin öl som han själv hade gömt någonstans och trodde att det var jag som gömde ölen. Jag såg hur han svettades, darrade i händerna och var irriterad den dagen. Jag sa att det finns medicin som gör att abstinenssymtomen försvinner. Så han slipper lida av att inte ha sin mängd alkohol i kroppen. Han för första gången erkände då att om han inte får ölen då kan inte han sova på natten. Jag ringde in till akuten och fick tips om hur man kan försöka övertala de. Jag lyckades till slut, men var väldigt nervös så att han inte skulle ångra sig om att åka in. Att kunna få medicin som hjälper bums och att kunna sova gott var lockande. Inne på akuten erkände han problemet vi har med alkohol, tog blodprov....där de sa att de gör poliklinisk(?kanske stavar fel) avgiftning på honom under ca 1 vecka. Vi fick åka in dagligen, jag var med som stöd. Vill inte att han skulle känna sig ensam och övergiven. Jag står bredvid, jag stöttar, hjälper och motiverar. Veckan var lyckat fast med att han fick mängder mediciner minst 4 olika. Den gav hopp. Kändes att: äntligen, det hela har börjat att gå åt ett bra håll, att han/vi fick chans och hjälp. Efter veckan tyckte han att han har visat att "det inte finns något problem då han var utan alkohol 1 vecka" ja, absolut....på egen hand, eller fullproppad med mediciner?? Han fick boka tid hos en beroendecentrum där första mötet var efter 1 månad:(:(tyvärr. från akuten fick han recept på Campral. Tyvärr står den även idag nästan orörd. Jag följde med på första mötet, där han fick chans att prova med kontrollerat drickande. Terapeuten är väldigt snäll och jag tror hen lyckades att bygga upp en bra relation och förtroende. Men...redan samma dag drack han som om ingenting hade hänt. Och allt fortsatte som det var som innan. Daglig intag tills han känner sig påverkad:( Han säger att han inte vill ta blodprov. Men hur vet terapeuten och hur vet jag då att metoden hjälper? Hur vet jag att det går åt rätt håll? Ju, jag började kolla lite på hans "lager". Och upptäckte för 3 veckor sedan en vodkaflaska!!!! jag kunde inte tro mina ögon. Han har alltid druckit "bara" öl. och efter avgiftning, och terapeutsnack så har han börjat med sprit?? smart, eftersom påverkan kommer ju snabbare, och han inte behöver dricka lika mycket!!! jag är så förbannad och ledsen!!! men kollade flaskan 5 dagar i rad. Man kan gissa att det blev mindre och mindre från vodkan. Han var på en till möte utan mig, jag vill inte vara med, vill att han själv ska kunna öppna upp sig på riktigt och kunna vara ärlig mot sin terapeut. Han har en möte om 2 veckor. Han dricker varje dag!! inga vita dagar alls!! kanske mindre en dag om vi hade något planerat, eller om han var på träning direkt efter jobbet, eller om han drack alldeles för mycket dagen innan. Igår och förrgår somnade in han på soffan helt påverkad. Idag, precis innan jag bestämde mig för att skriva här har jag hittat en ny flaska vodka som precis börjat ta slut!!!! han är inne på (vad jag vet) andra flaska vodkan parallelt med många öl!! VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT HJÄLPA? hur vet terapeuten att det går åt rätt håll när de ses typ en gång per månad för en timme! Sambon är så snäll, stilig, social, duktig med orden som jag också fallit för och faller för fortfarande! Hur kan man hjälpa i vår situation? Nu, äntligen när vården har honom i sin spindelnät!!? Nu, när det äntligen har kommit till ytan, nu, när han hade erkänt själv att det finns problem! Har någon erfarenhet av kontrollerat drickande? hur lång tid tar det tills det ger effekt? vad händer sedan? vad händer om de ska tro att han lyckades, men i verkligheten är det något annat?
Jag har också gått och sökt hjälp för de som undrar. Har en terapeut som är väldigt snäll, men där läggs fokuset på mig, inte mycket om hur jag kan hjälpa min sambo. Tyvärr så har jag inte varit hos min terapeut på ett tag, eftersom det känns som om jag inte skulle tro på min sambos behandling och att jag inte skulle ge chans för honom för att lyckas med det. Känns som att gå bakom hans rygg.
Därför undrar jag när kan man se förändring åt rätt håll? Min åsikt är att sedan jag känner honom har han alltid provat att kontrollera sitt drickande, och för flera år sedan provar han kontrollera alkoholen dagligen! Vill terapeuten få honom att inse det själv, att han inte klarar av att dricka kontrollerat(jag känner att om det är en strategi, så väntar jag och ger chans, men om det är så att han lyckas med att få de tro att han "har lärt sig kontrollera" men att det inte stämmer i verkligheten..vad händer sedan när hans "utbildning" är avslutad? vad om han själv inte inser på riktigt att han inte lyckas?
Vad om det är något underliggande psykologisk grej som borde utredas? Hur tar de reda på det?
Och nu till den punkten som är den viktigaste för mig: vår lilla dotter tillsammans som får mycket kärlek från både oss. Men hon förtjänar att ha en frisk, tillräknelig och ansvarsfull pappa. Det måste hon få oberoende på hur länge jag kommer orka stanna kvar och kämpar mot hans drickande eller väljer att inte göra det. Än så länge känner jag att jag lyckas med att vara som en paraply för att hon inte skulle känna av det alls. Men jag vet att drickandet med tiden brukar bli värre och värre. Han måste sluta helt, helt enkelt. Han måste bli frisk. Han älskar oss, sin familj men är sjuk. Och jag vill så gärna att han lyckas med att sluta innan jag inte kommer att orka mer. jag vet inte när jag kommer kunna skriva nästa gång. Ni som är här i forumet vet säkert att det är massa känslor och oberäkneliga situationer som vi som lever med en alkoholist behöver tackla dagligen. Jag vill inte ge upp. Jag vill att vi lyckas vinna över alkoholen tillsammans.