Hej!

Jag är i en jobbig situation just nu, det är så att min flickvän sitter på behandlingshem för alkohol någonstans i Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi träffades för 3,5 år sedan och allt var bra till en början sen började det drickas till en början normalt sen ökade det mer och mer. Det har tagit slut flera ggr mellan oss, men vi valde att flytta ihop, vilket inte höll så länge p.g.a att hon sa upp sitt jobb och lgh och flyttade till min stad, och det var väl inte det smidigaste och komma till mig å inte ha kollat upp jobb innan! Iallafall det var sommar och hon drack ju ofta medans jag var på jobbet, jag fick tråkiga sms/samtal till mig när jag jobbade, riktigt jobbigt. Visste aldrig om hon var nykter eller full när jag var på jobbet, hade ångest på dagarna. Och det var ofta i slutet att hon var aspackad när man kom hem från jobbet. Men hon gjorde aldrig något utan oftast så somnade hon bara. En gång så fick jag hämta henne på biblioteket där hon smög drack. Hon ljög ofta för att hon inte hade druckit, vilket jag hörde direkt när vi pratades vid i telefon, när hon var hemma hos sig och jag 10 mil därifrån hos mig då. Min flickvän har förresten gjort en Gastric Bypass så vet ni, hon drack bara folk öl, och det gick hon igång på. Alltså tålde ingenting. Tillslut så sa jag en dag efter jobbet att nu får du hitta något annat boende, för jag pallar inte att du sitter här å dricker. Hon fick fatt på en lgh i en by jämte, där hon inte trivdes alls. Jag hämtade hem henne flera ggr för att jag tyckte synd om henne och för att jag givetvis forfarande hade känslor. Hon hade jobb iallafall men drickat blev för mkt och tillslut så tog hon jobb bilen till jobbet och åkte dit för rattfylla. Jag hjälpte henne till psykakuten, men där kom hon inte in för hon hade för mkt i utandningen. Till sist kom hon in och fick lite hjälp i 3-4 dar. Jaja det hela slutade med att Hennes föräldrar hämtade hem henne till sin stad och där fick hon bo fram och tillbaka hos sina föräldrar. Jag hamnade mitt i mellan, och hon visste inte vad hon kände för hon mådde dåligt. Och en morgon ringde hon mig kl 07 på morgonen och gjorde slut...å sa att hon träffat en kille, å jag bröt ihop och hon ville inte ha någon kontakt alls. Jag mådde dåligt i ca 2 veckor sen ringer det plötsligt och då är det hon, hon ville kolla läget. Och sa att det var inget med den killen. Sen började vi prata mer mer å allt kändes som förut, träffades några ggr också. Sen fick tillslut fatt på en lgh och hon var jätte glad för det, och självklart jag också. Själva flytt dagen svarade hon inte i telefon, jag fick tag på hennes farsa som skulle hjälpa henne med flytten, och han sa att hon var där och att hon hade druckit. Föräldrarna är ju rätt less på henne märkte man. För det har varit mycket strul förut långt innan vi träffats. Det gick några dagar och jag försökte få fatt på henne men inget svar, jag blev orolig och kontaktande hennes mamma som och till sist hade gått in i hennes lgh för dom hade fått nyckel och hittade henne full sovande på soffan, för hon hade inte varit kontakt bar i flera dar.
Iallafall så tog hennes föräldrar henne till ett behandlings hem, där hon är nu...
Sen kom hon till hemmet och vi messade och ringde varandra som vanligt och allt kändes jättebra, var till och med och hälsade på henne och dom 4 timmarna som besöket var, var fantastiskt bra....jag åkte hem och sen fortsatte vi messa och allt var bra. Sen efter en månad så kom plötsligt ett sms att hon hade det lite jobbigt just nu och hon ville ha ett uppehåll, OK? sa jag och fick värsta paniken och grät som fan, hon skrev att hon inte hade samma känslor längre och att hon inte visste vad hon ville. Jag stack till henne i söndags 10/9 utan hon visste om det, men hon var väldigt avvaktande å det var knappt man fick en kram...å jag grät. Sen sa hon du får inte va här man var tvungen å anmäla sig å så det visste jag ju iof...stannade i typ 20 min sen åkte jag hem. Men känslan när jag var där kändes stelt och jag fick nätt och jämt en kram. Hon hade halsbandet på sig som jag skickade ner till henne. Så där är vi idag, har messat henne sen dess men nu svarar hon inte alls. Hon har inte blockat mig heller för messen kommer fram och så också telefonen. Vad ska jag göra?? jag blir knäpp älskar och saknar henne som fan.

AliceAlice

Fick du inga samtal, en lätt väg för läkare att gå, att skriva ut läkemedel. Har du en konstaterad depression? eller är du i sorg och kris? Dessa tillstånd ska behandlas olika.

De läkemedlen du fått är inga som är vanebildande, Citalopram är antidepressivt och Atarax lugnande att ta vid behov. Hoppas du fått en bra genomgång av läkemedlen, det är inte bara att stoppa i sig utan man behöver veta en hel del!

Hoppas du snart mår bättre!

Jimpa

Psykiskt dåligt, känns som ångest, tänkande, oro, övergivenhet mm jag beskrev så bra jag kunde för honom, att hon ploppar upp i mina tankar nästan varje minut, och att jag mår psykiskt dåligt för det. Jo jag nämnde psykolog, å han sa att det inte går på en dag, förstod det, men sen glömdes det av innan jag skulle gå. Och han nämnde hur man går tillväga med tabletterna + att jag har läst lite om dem nu också. Men jag är lite halv skraj för dom ändå...vet inte mina kompisar min syster och dom säger -du kommer må så mycket bättre, du kommer på andra tankar och du kan sova normalt...:)

Jimpa

att det skulle bli såhär...skrev sist i lördags till henne...att jag saknade henne och önskade att hon var i min famn nu...men inget svar tillbaks, jag struntade i att ta medicin, ska fixa detta utan något läkemedel :) men saknaden är stooor...

Välja att låta bli.
Jag har inte ätit något,eller druckit för den delen.
Både för att jag vet att det är en livskris och att den kan behöva få ta plats och göra ont.
Men också för att jag är en beroendepersonlighet.

Jag tror jag skulle fastna,rätt snabbt.

Kämpa på jimpa.
För varje dag kommer du lite närmre ett bättre mående.
Två steg fram och ett steg bak.

Jimpa

började faktiskt med citalopram igår, vänner och bekanta säger att jag helt ska göra det för jag kommer må så mkt bättre, kan man må bättre av det så kan det ju va värt å testa. Känner lite förbättring...men det är lång väg kvar..

Btt

Har läst din kamp och sorg ❤ ditt kaos.
Det tar tid och du blir aldrig den samma igen. Och hon är inte så fantastisk som du sett henne sen ni skjildes åt. Det sitter i ditt huvud och det förgör dej att hon valde bort dej.
Det gör så djävla ont precis som en brännskada inombords, alla vet hur ont det gör det gör att bränna sej .
Så du har typ en brännskada en akut brännskada efter några dagar veckor läker det sakta och mer å mer.
Och blir inom ett tag läkt kanske med ett ärr. Men såret läker inifrån och ut
Du har börjat med Citolapram och kanske behöver du det.
Men med citolapram försöket man läka såret utifrån och in. I bland blir det en infektion på det sättet bildligt talat mellan inuti och utifrån typ en böld som tar evigheter att läka. Poppar upp hela livet.
Citolapram räddar liv ibland men förlänger lidande ibland.
Skulle vilja säja om man kan rida ut smärtan sorgen utan den är det bäst.
Att få känna effekt av medecinen tar några veckor tyvärr ibland mår man bättte ibland sämre. Ibland ingen skillnad. Den krisen du lever i förändras du kommer igenom efter en tid.
Sök på kris så får du veta vilka stadier man /du går igenom nu.
Du är följer de klassiska stegen som jag ser det . Du kommer att känna igen dej.
Om ett tag blir det bättre ❤?

Bedrövadsambo

Förvänta dig ingen snabb effekt av den medicinen. Det tar veckor innan den funkar. Och inledningsvis kan ångesten bli sju resor värre. Jag säger inte att du inte ska ta den, behöver du den så är det viktigt att du gör det. Men det är ingen quick fix. Det finns ingen quick fix ur din vånda. Det är bara att genomlida, och komma starkare ur det så småningom.

Jimpa

jag vet är egentligen mot medicin, har knappt tagit alvedon förut, så lite annorlunda är det ju allt. Men denna gången kände jag verkligen en så ångest som inte går att beskriva med ord. Jag är fortfarande i valet å kvalet om jag ska fortsätta eller inte, de flesta blir ju kvar i det...för när det kommer å du har uppföljning med din läkare så frågar han/hon hur du mår...mår bra säger man säkert då...och då kanske man fortsätter vilket jag inte vill. Så det bästa är nog att inte fortsätta utan låta tiden läka. Tack Bittebitt för din omtanke, ja det känns fördjävligt rent ut sagt att hon valde å göra så här. Men jag tror eller vad jag känner henne så kommer det inte gå så bra för henne (vilket jag inte vill) men jag känner någonstans att hon kommer att höra av sig, vilket jag vill helst men ändå inte...vet inte är så kluven så vet varken ut eller in. Men jag tror som Ullabulla skrev att hon väljer nog detta val just nu efter hur hon mår...kanske bara en spekulation.

Jimpa

Var det ett tag sedan jag var här inne, jag har börjat igång med citalopramen som jag har ätit en vecka nu. Imorgon ska jag börja igång å äta en hel tablett...tycker faktiskt att den har hjälpt mig och det kommer att bli ännu bättre. Känner att ångesten och tankarna är mkt lugnare nu, fast jag har fått den ett par ggr under tiden med medicin. Tankarna skenar iväg i mellanåt men försöker att fokusera på mig själv. Varit i kontakt med läkaren också som har bokat en tid till mig hos psykologen för att komplettera min medicin. Kommer att äta det i ca 3-6 månader för att sen börja trappa ner sakta tills man är tillbaks där man började, och förhoppningsvis mår bättre och gå vidare med mitt liv.

Jimpa

Har fortfarande en sån längtan efter henne :(

DetGårBättre

Tänkte mest inflika med att i långa loppet spelar det inte så stor roll vad du egentligen skriver i ett sms. Det är inget taktiskt spel och även om du vinner ju den gången och får ett svar så hjälper det inte i framtiden ändå. Vad vill hon och det är det enda du kan förhålla dig till. Vet du inte så släpp och gå vidare. Vi blir lite vrickade genom att vi vill ha mer ju mindre vi verkar kunna få det!

Jag vill egentligen bara ge dig en klapp på axeln och en tummen upp för att du tagit kontakt med läkare och kommer få prata med psykolog. Mycket positivt steg i din riktning att må bättre!

Så klart kommer du känna skov av saknad och skov av andra känslor. Kom ihåg att de kommer och går. Det kan ibland vara till hjälp att tänka en accepterande tanke, ex: ”just nu känner jag (sätt ord på känslan). Känslorna kommer och går. Det är okej att känna så, känslorna går i vågor och just i denna stund känns det så här.”
Att tänka en accepterande tanke kan vara till hjälp för att få känslan att efter en stund flyga iväg. Om man stångas mot känslan så kan det ibland kännas som den blir envisare till att stanna kvar.

Du är på en bra väg nu Jimpa, att stärka dig själv och få hjälp för din skull.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Jimpa

att det skulle förbli tyst efter 1 månads tystnad. Men icke sa Nicke, nu fick jag ett mess från henne igår kväll, där hon skrev att hon har träffat en man som hon älskar och vill leva ihop med?? Plus att hon skrev att jag skulle gå vidare...men ursäkta håller jag inte på med det eller? Har inte svarat å kommer inte göra det heller...men ändå, träffat en man, dvs en missbrukare då, eftersom hon fortfarande har en månad kvar på hemmet! Är det för å göra mig avundsjuk eller vad?

Jimpa

Inga kvar här inne? Eller så har man tröttnat på mitt ältande kanske..

MCR

Vi är många här. Och vi måste vara ödmjuka inför varandra. Visst får vi älta. Och ge och ta. Det vi orkar och förmår.

Det låter som du är på väg framåt. Starkt av dig att inte svara på hennes meddelande. Du kommer komma framåt och du kommer att må bättre och bättre.

Jimpa

Igen! det har nu gått 2 veckor sen hon skrev till mig att hon har träffat någon ny, var vet jag inte men med tanke på att hon har en halv månad kvar på behandlings hemmet så troligtvis där kanske...vad tror ni om situationen? Jag är på väg å gå vidare, men tankarna kommer ändå i mellanåt. Kram

Och fortsätter hoppas att hon ska höra av sig.
Men det du gör just nu,återvänder så sakteliga till livet,det nya är det enda rätta.
Du kommer att se tillbaka på denna tid som en dyr lärpenning där ditt psyke fått ta en stor smäll.
Att gå in i relation med en missbrukare är väldigt krävande och man gör allt och lite till för att det ska fungera.

Grattis,till att det känns lite bättre.