I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

AlkoDHyperD

Och det enda jag just nu klarar av att lova henne - för löften är heliga - är att vara nykter idag, imorgon och i övermorgon. Önskar jag kunde lova henne resten av veckan, månaden, eller livet...

Vet inte om jag kan skriva något till dig för att göra saken bättre. Du finns i mina (och många andras) tankar och jag önskar dig allt gott... samt styrka att stå emot.

Kram❤️

Vilka löften? Att älska dom, villkorslöst. Att vi kämpar och försöker vara bra föräldrar. Att inte ge upp om vi faller. Men vi kommer säkert att göra knasiga saker någon gång till i livet. Att lova dom att aldrig aldrig... låter väääääldigt tufft. Ja, det var några funderingar från mig

AlkoDHyperD

...hade det verkligen varit katastrof. Men jag var nykter. Om jag varit religiös skulle jag tackat gud.
Min dotter ringde mellan nattningarna av de yngre syskonen och var helt förtvivlad. Grät hejdlöst och bad mig hämta henne så fort jag kunde hos pojkvännen som bor fyra mil bort. Och jag kunde utan minsta tvekan svara att jag kommer om tjugo minuter.
Det visade sig att det var slut mellan henne o pojkvännen. När man är femton och har varit tillsammans med någon dag och natt i ett halvår, trott att det är livslång kärlek..ja, ni vet. Och hon har en affektiv sjukdom. Känslorna övermannar henne.
Nu har hon ”bara” hjärtesorg. Men om jag inte varit nykter ikväll...jag vet inte om hon kunnat hantera det. Jag är hennes känslomässiga behållare. Om även jag svikit...kan inte ens tänka tanken.
Jag är trött men nykter och kan finnas till hands inatt. Hon kan sova i min säng om hon vill - utan att behöva känna doft av alkohol.
Jag är tacksam idag. Ledsen för hennes skull, men tacksam

Lim

Men vad skönt och bra att du var nykter!!!! Kan verkligen förstå din tacksamhet och lättnad över det. ? Den känslan och situationen kan du spara i minnesbanken.
Kram!

AlkoDHyperD

Läste en artikel om sug och svårigheter att stå emot impulser. Forskare har upptäckt ett enzym i hjärnan som minskar när man dricker tillräckligt länge och mycket, och speciellt om man dricker i perioder. Brist på detta enzym leder till minskad impulskontroll särskilt vid stress. Föga förvånande men ytterligare vetenskapliga bevis på att hur viktigt det är att hitta strategier för att kartlägga stressorer och skapa rutiner för återhämtning.
Jag har i samtal med min terapeut redan tidigare sagt att det jag behöver i risksituationer är tid. Både innan - för att förebygga och öka marginalerna till stresstaket - och i stunden, genom time-out.
Andas och räkna till tio. Inte bara för att skjuta upp, utan för att hjärnan ska hinna med.
Men allt detta visste vi ju redan, eller hur ?

Har upptäckt exakt samma sak.
Just viljan att rusa vidare framåt och bara köra vart man nu än är på väg.
Rakt fram,pang på och vidare igenom om något skulle stå i vägen.
Att stanna och vila blir helt enkelt omöjligt.
Och då menar jag helt enkelt omöjligt.

Impulsen att fortsätta framåt,och på vilket sätt man gör är ju förstås individuellt är så stark så det finns helt enkelt inget alternativ.

Att lära sig hitta triggers,undvika dom.
Att hitta små enkla knep i vardagen där man faktiskt på riktigt hinner ikapp sig själv är mitt mål och jag lyckas bitvis.

Men det är fruktansvärt tungt,tråkigt och tidsödande.
Jag skulle mycket hellre vilja vara kvar högst uppe på surfvågen och slippa ned i dalen.
Lycka till alko och så roligt att du kunde finnas där för din dotter.

Mycket bra jobbat och en riktigt bra belöning. Jag hade en liknande historia för många år sedan, jag drack inte lika mycket då som när det var som värst men upp till en flaska vin varje kväll varje kväll. Av någon anledning drack jag inte en kväll, enda kvällen på lång tid - sent under kvällen blev ett av barnen akut sjuk och jag körde till akuten och satt där hela natten, jag funderade då om jag på något undermedvetet vis visste att detta skulle ske?

AlkoDHyperD

I kväll behövde jag inte använda kraft eller envishet utan lät känslorna styra istället för rädslan.
Inte de som styr mot självdestruktivitet utan de riktiga, de jag är rädd ska leda till missförstånd och avvisande.

En ny kollega började förra månaden. Jag tycker om honom. Så lätt att vara bekväm med, som att ha känt varandra länge, kanske för att han har egna ”demoner”, kanske ödmjukheten, uttrycksfullheten eller reflektionsförmågan.
Jag är rädd för att skrämma bort folk för att jag är så intensiv.
Men efter dagens terapisamtal har många tankar bubblat fram.
Hur jag vill närhet men ändå stöter bort eller målar mig själv svart. Tror att jag lurar eller manipulerar andra och att de egentligen inte vill ha mitt sällskap.
Jag ville prova att utmana rädslan för avvisande - om jag inte tvekar till att utmana rädslan för att dö måste jag ju våga prova.
Låta andra ta eget ansvar och lita på att man kan säga ifrån själv.
I det här fallet kanske det varit lättare om han varit tjej och inte redan attraherat mig, men varför särbehandla?

Så jag erbjöd honom skjuts hem efter jobbet (utan att dras med i tankarna om att uppfattas fel) och tackade ja till att följa med in en sväng (utan att skynda iväg för att jag ofta är obekväm med att bara titta in) tackade ja till lite mat (och där slutade jag behöva låta bli att dras med i några rädslotankar för jag var hungrig och redan övertygad om att jag inte tvingade mig på någon) och tackade dessutom med glädje ja till livemusik
(sång o gitarr, egna låtar, precis som när någon läser det jag skrivit tror jag det blir samma när någon uppskattar, älskar ens röst och vill lyssna på ens musik)
efter en lite udda komponerad trerättersmiddag bestående av kall pannkaka, svamptoast och filjölk med bananbitar :-)

Och när jag låg i soffan och lyssnade passade jag på att bara blunda och känna så mycket närhet man bara kan utan fysisk kontakt.
Precis det jag behöver fann jag där och då. Gemenskap, ro, vila.
Jag njöt av att bara vara, kände både glädje och sorg.
Glädje för att hitta en vän som är så berikande.
Sorg eller kanske oro för att jag börjar känna för mycket och det är utom räckhåll. (genom att jag är tjugo år äldre)
Kanske är det ett mönster. Det som är onåbart kan inte förloras...
Fast vänskap är också värdefullt.
Jag sa tack innan jag åkte hem. Tack för mer än du tror. Du räddade mig från kryptoniten (spriten jag annars kunde lockats av eftersom barnen sov hos kompisar) i garderoben, sa jag. Förutom att det var vilsamt och skönt att landa här.

Jag var mycket nära att hälla ut över en halvliter sprit i vasken när jag kom hem. Det är överkurs, att hälla ut något, så ens överväga det förvånade mig. Drack den heller inte
Hoppfullt

God natt, och god fräsch morgon

Bedrövadsambo

Håller tummarna för att det blir mer mellan er! Oavsett vågar du, och det är viktigast. Man måste våga för att vinna!

AlkoDHyperD

Först hos ssk på öppenpsyk för rutinkoll på blodtryck samt medicinutvärdering som ska göras varje halvår. Trevlig men okänd människa, alltså bara ytligt prat, men bokade tid till läkaren när jag ändå var där.
Sedan långt samtal med socialsekreteraren jag känt länge pga allt som varit med min dotter. Med henne kan jag vara helt öppen så vi pratade en hel del om mitt alkoholproblem. Bad henne ordna så jag kan få jobba med återfallsprevention så snart som möjligt.
Hon lovade skicka lite kontroll/pepp-sms då och då runt helgen också, trots att vi båda är medvetna om att det knappast skulle hjälpa mot min egen hjärna.
Nu är jag nyss hemkommen efter ännu en sen hämtning av dottern och åter glad över att vara nykter. Tidigare kväll tillbringades först i sängen där jag somnade till när jag bara skulle vila en stund, för att sedan brutalt kvickna till då sonen ville ut med mig i regnet och springa.
Att göra mig av med vodkaflaskan som nu inte längre är lika lockande blir nästa steg. Än är jag inte hemma, men nu har jag iallafall bestämt mig för att inte ge upp. Trött, men hoppfull.

Hoppfull är bra, jag tror på dig! Ska det vara så svårt att bara hälla ut kryptoniten.... Vilken härlig kväll du verkar ha haft igår. Fritt fall nykter är späääänande!

Bara en tanke: du är ju inte inne i något aktivt missbruk längre; det betyder att din hjärna faktiskt klarar sig utan alkohol och du behöver inte ta dig över den högst besvärliga abstinens- och avvänjningströskeln som många andra stupar på? Det betyder 1-0 till dig, och du behöver "bara" massor med stöd, tillförsikt och ställen där du kan vistas tryggt tills det här ilet blåst över? Am I right?

AlkoDHyperD

om man tänker ställen att vistas på som mentala istället för fysiska. Jag kommer ju aldrig undan min egen hjärna. Därför behöver jag ställen att vistas på i sinnet. Jag har hittat en själsfrände som hjälpt mig genom sina låttexter och sin röst. Lyssnade mig lugn igår och sov åtta timmar.
Låt mig nu bara inte skrämma bort denna underbara människa med min omättlighet och omåttlighet. Det är inte bara alkohol jag har svårt att begränsa...

Anders 48

Kom att tänka på dig idag! Hoppas att det går bra för dig - och att du står stadigare nu efter ditt återfall. Ville bara skriva en liten hälsning/Anders

AlkoDHyperD

Stabil nog för att gå tillbaka till min tråd i Vidare livet, vilar mitt i kampen.
Kanske ska skapa ännu en rubrik, Vilar i acceptans och sinnesro.
Det var när jag insåg att kampen, oavsett område i livet, behöver utgå från självmedkänsla och medvetet riktas mot det som är möjligt att påverka som lugnet infann sig. Ambivalensen kan stillas i medvetna val och därmed också ångsten.
Kämpar inte längre mot mig själv. Kämpar faktiskt inte längre ?
Kram

AlkoDHyperD

Fan fan fan
Jag är där nu
Har känt det någonstans
Att det är på väg
Tvångstanken tar mig när jag står och plockar ur diskmaskinen. Ingen skulle märka om jag dricker nu. Bara nu ikväll. Ingen som ska hämtas. Bara tillräckligt för att känna bedövningen, stilla rastlösheten, eller är det ensamhetskänslan som kryper i mig?
Jag föreställer mig känslan i kroppen när första klunkarna nått magen, känslan är nästan fysisk.
Lämnar kvar bestickkorgen, halvt urplockad och går ut i garaget.
Står med vodkaflaskan i handen en lång stund. Håller den framför mig. Tvekar.
Om jag tar den måste jag säga det till sonen, betala honom, för jag vägrar stjäla av min son. Är det värt det?
Stoppar tillbaks flaskan i lådan igen.
Tillbaka i köket står jag lamslagen och förvirrad. Vad gör jag nu?
Vem kan jag ringa? Är jag en belastning om jag ber om hjälp nu? Kommer jag bli förstådd, eller kommer jag störa - eller i värsta fall verka patetisk genom att manipulera fram kontakt och skylla på återfallsrisk?
Och vad ska jag göra med flaskorna i garaget? Måste bort, annars händer det igen. Måste jag be honom gömma dem nu?

Så nu skriver jag. Fast det först kändes meningslöst. Antingen dricker jag och då spelar det ingen roll om jag skrivit eller ej. Eller så låter jag bli, och då behöver jag ju inte skriva.
Skriver ändå. Alltid hjälper det någon om inte annat. Om jag berättar hur det kan gå till.

Tänker samtidigt på hur det skulle vara att spela piano berusad. Blir besatt av tanken. Har aldrig provat det förut, måste, måste, måste...
Stopp!
Fem minuter. Låt fem minuter gå.
Jag är ännu nykter
Nu har det gått en kvart