Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

efter fri sikt och att se klart! Så där som andra verkar kunna göra helt naturligt utan tungt arbete! Bara så svårt ibland att veta hur man får bort bråten! Läser din berättelse med stor behållning! Du fångar allt så bra med dina ord och berör mig så mycket!

MCR

Tack! Vi får tålmodigt göra det som krävs och ta emot hjälp av varandra. Al-anon hjälper mig på min väg. För jag behöver hjälp med att få insikter.

En vän skrev i dag att hon tackade för visad hänsyn. För det pågår vägarbete inom henne. Ombyggnation.

Hon klagade sedan över hur långsamt allt går nu. Nu när ombyggnationen tvingar fram sänkt hastighet på sträckan. Men hon tackade för visad hänsyn.

Tänk att det är så förbannat svårt att ge sig själv den där hänsynen. Att tålmodigt låta det ta tid.

Tålamod är en dygd sägs det. Jag har så lite av det när det gäller mig själv.
För nu ska det väl hända saker! Jag gör ju jobbet. Eller gör jag det?

Jag tror vi måste acceptera att det tar tid med ombyggnationer. De håller mycket sällan utlovad deadline - även om visionerna är storslagna.

Och våra ombyggnationer är igång nu. Vi ska inte bry oss om någon deadline - vi ska låta det ta tid. För vägen kommer bli så mycket bättre nu. Resan dit kommer bjuda på svårigheter och bakslag. För min egen del måste jag som sagt först få översikt för att ens kunna dra sträckan. Men jag vet också att det kommer ge så många nya möjligheter, nya sätt att lösa saker på och nya samarbeten.

Svårt och övermäktigt att göra arbetet på egen hand tror jag att det kommer bli. Och jag tror att det är tungt för de flesta av oss - att vi behöver hjälp. Och jag tar gladeligen emot hjälp nu.

var en bra liknelse! Ja man får ha tålamod! Tar också hjälp, så skönt! Är nog omöjligt att klara det på egen hand! Fasade första gången men nu ser jag fram emot dessa stunder, kvalitetstid med mig själv! Får hemläxor efter varje tillfälle så det känns som processen pågår hela tiden! Fortsätter följa din resa!

MCR

Så sa min son i dag i sängen när vi låg och kramades och småpratade efter sagan.

"Jag tycker så mycket om dig när du är glad. Du är så härlig! Jag känner att jag vill säga något vackert till dig - nu när vi ligger näsa mot näsa och myser, du och jag. Mys är bäst. Ingen protest."

Det var så fint och mysigt. Och jag önskar att jag kunde ge honom det varje dag. Ett lugn och en glad mamma. Det har blivit så mycket bättre. Men ibland är jag så trött. Orkeslös. Ur funktion. Då har jag så lätt för att bli arg och ledsen. Känslor svämmar över helt utan orsak. Det kan gå så fort. Och det är precis likadant för dig. Lilla du.

Men när jag är glad då mår vi så bra allihop.

Jag ska sakta men säkert bygga upp mig själv.
Bygga upp oss.

InteMera

Så vackert skrivet! Känner igen det du beskriver, allt barnen vill och behöver är en glad förälder ❤️

MCR

Förutsägbarhet.
Det saknades.
För vi visste sällan vad som väntade där hemma. Vi visste inte hur du mådde.
Om du skulle vara den bästa av dig själv. Den svagaste.
Eller den värsta?

Jag försökte vara förutsägbar.
Stabil.
Att lita på.

Glad. Påhittig. Lekfull.
Extra allt.

Men hur jag än försökte kunde jag inte. För jag påverkades ju.
Jag anpassade mig.
Och jag reagerade. Fast jag inte ville.

Så många gånger som jag var så bottenlöst ledsen.
Och lilla du - du ville trösta. Göra mig glad.

- Är du glad nu mamma? Eller är du ledsen?

Röda ögon och blöta kinder blandade med ett leende.

Du ville kunna läsa av. Förstå vilka känslor vi bar på.

Oftast sa jag att jag var ledsen. Att jag önskade att jag var glad. Och försökte förklara.

Lilla du.
Jag har gjort dig orätt.

Nu är jag så otroligt mycket gladare. Och vi behöver aldrig fundera över vad som väntar på andra sidan.

Men du vill fortfarande att saker ska vara förutsägbara. Du läser av. Du vill kunna läsa av.

Lilla du.

Bästa MCR!
Du har inte gjort orätt! Du har gjort rätt. Du har försökt förklara. Man har inte ansvar för någon annans känslor, det går inte. Inte ens barnens... det enda man kan göra är det du gjort, förklara, och förklara igen. Be om ursäkt när ens eget mående gör dem illa. Jag har jobbat hårt för andras mående... den bästa gåvan du kan ge honom är att frånta honom ansvaret för ditt mående. Och jag tror du gör just det. En toppenmamma känns det som du är. Tänk vad bra du är på att se.

InteMera

Du verkar vara den bästa mamman ett barn kan ha! Du har gjort allt du kan för att ni ska ha det bra. Du har varit lessen men förklarat. Barn förstår nog mer än vi tror när vi helhjärtat pratar med dem. Vi är alla bara mänskor med känslor som ibland rinner över, även som mammor. Vi kan inte skydda barnen från alla obekväma känslor och tankar men den bästa gåvan vi kan ge dem är att känna igen sina tankar och känslor och lära dem hantera dem. Exakt det har du gjort!

Stor varm kram till dig, hoppas ni får en mysig fredagskväll ❤️

MCR

Tack för uppmuntrande ord!

Jag kämpar så med att acceptera det som har varit och de val jag tidigare gjorde. Men det är svårt. Jag visste ju redan då hur det påverkade oss att jag stannade - att jag hela tiden flyttade mina gränser.

Och nu är det så tydligt vilka konsekvenser det har fått.
Trots alla rätt så har jag gjort orätt.

Sonen har nu fått tid för neuropsykiatrisk utredning. För han har ingen ro. Han är utagerande. Har svårt att samspela med andra jämnåriga. EHT efter EHT avlöser varandra. Han känner av de mest subtila signaler från sin omgivning eftersom han lärt sig att hela tiden känna av. Skapa förutsägbart i det oförutsägbara. Och visst kan det vara så att han har det i sig, att om han växt upp i en tryggare miljö skulle vara på ett liknande sätt. Men jag vet att mina val har påverkat honom. Och jag jobbar så hårt med det. Att acceptera. Men också att försöka förändra det jag kan.

Min skuld är så stor.

Och jag hoppas jag kan acceptera det inom sinom tid.

Hopplöst

Har läst era kommentarer och är ny här. Har en sån ångest för min son som är alkolist. Han har hjälp av en alkoholterapeut som är helt underbar. Säger han vill sluta dricka men är endast nykter någon dag sen är han igång igen. Är totalt slut efter allt man försökt att hjälpa honom med. Han har depression och det är så synd om honom. Men jag vet ju att det beror på han dricker. Slutar han så går det över när det är alkoholen som gör honom nedstämd. Själv har jag inget liv bara orolig över om han dricker. Orkar inte med att vara med andra människor. Svårt att vara glad och isolerar mig. På jobbet har det gått bra blir lite av en ventil man får koppla bort tankarna lite. Men nu är det svårt att vara på jobbet med. Trodde han skulle sluta dricka med hjälp han fick så började han gå på AAmöten men nu struntar han i det med. Han bara ljuger för mig hela tiden. Klarar man detta? Han vill sluta säger han men ändå dricker han.

MCR

Jag förstår att det är jättesvårt att hantera som förälder. Att din oro är konstant och tung att bära. Att lämna och sätta gränser för att komma ifrån sitt medberoende är så mycket svårare då när det gäller ens barn. Har du något form av stöd i dag? Samtalsstöd, al-anon grupp eller anhöriggrupp på beroendecentrum? Jag tror det kan vara en god idé för dig att själv söka stöd för att få hjälp med hur du ska hantera denna oro. Jag har mött många föräldrar genom de olika stöd jag har tagit hjälp av. Föräldrar som innan känt att de själva aldrig kommer att kunna må bättre eftersom deras barn är aktiva i missbruk. Men vi kan alla få stöd och hjälp och må bättre.

Styrka till dig ❤

MCR

Hej. Jag trillade dit och drack öl igår. Inga mängder men jag hamnade i vägen för ett rätt störigt gäng och fick stryk. Det ser värre ut än vad det är men vill inte att barnen ska se.
Kan vi träffas imorgon istället?

Nej. Han får inte träffa oss i morgon.

MCR

Jag blir så trött över hur mycket det påverkar mig.
Hur ledsen, arg, förtvivlad du får mig att känna mig.

Att du gör som du gör.
Att du riskerar allt.

Det påverkar mig.

Jag får väl vara glad för din uppriktighet. Att du är ärlig i dina misslyckanden.

Jag vet själv inte om jag orkar vara ärlig.

fast den där ”ärligheten” känns numera som ett hån tycker jag! Som om man får syra kastad i ansiktet! Ibland önskar jag att han ljög om sitt drickande, skulle sjukt nog kännas som han brydde sig om vad man känner! Vem i denna värld kan göra samma misstag om och om igen och förvänta sig förståelse och empati? Kämpa på MCR på din väg i livet! Ibland är det kurvor och farthinder men man tar sig genom och förbi! Kram

MCR

Tack för pepp och förståelse!
Ja. Syra i ansiktet och hårda slag i magen. Och där står man och tar emot förnedringen.

Förra året fick jag höra att återfallen kom på grund av saknad och av att livet blev så svårt att leva ensam med barnen så långt borta.

Så valde du att flytta hit för att få vara närmare barnen. För att livet skulle bli enklare.

Nu har du fått vara en del av vår vardag. Trots min brist på tillit har du fått ta plats.

Nu är återfallen och dess konsekvenser här.

Och jag slutar med ens med min ärlighet. Jag skyddar dig som jag alltid gjort. Jag fortsätter att skydda mig själv. För skammen är så stor.

Jag säger att du är sjuk.
Det går många förkylningar nu.

Evalottalisa

Jag har just hittat till denna sidan, och just läst dina fantastiska texter. Så mycket du har skrivit som berör mig och som jag känner igen mig i.

Jag önskar så att du genast slutar med att sluta med din ärlighet, låt hela världen få veta vad det handlar om!
Under 9 års tid har jag skyddat min sambo, och fokuserat på det som fungerar, allt fint med honom osv. Men nu är det slut med det. Jag har kontakt med hans bror, jag har kontaktat hans vänner för att be dem prata med honom, jag har berättat för dagisfröknarna som följt vår resa, nej det var inte hans dåliga rygg, det var hans alkoholproblem...
Ikväll ska jag göra det tuffaste, och det är att berätta för min absolutist till pappa, att hans svärson som han tycker så mycket om, har kört full med barnbarnen mer än en gång.
Mina syskon, min mamma och mina vänner vet, men jag har inte klarat att berätta för pappa, tänkt att den dag min sambo reder upp detta, vill jag inte att relationen mellan honom och min pappa ska vara förstörd. Men nu är det slut med att ta ansvar för hans handlingar.

Och det magiska är, att när jag öppnar mig och är helt ärlig, gör människor detsamma! ALLA har erfarenheter av alkoholism, mer eller mindre nära, och fan vilken känsla när man inser att man inte är ensam, man är inget misslyckande, du definieras inte som person för att du skaffat barn med någon som visat sig ha dessa problem.
Jag får höra nya ord; jag är tydligen modig, stark, en riktig kämpe... Och livet börjar NU. Har du halkat dit och fått ett återfall genom att du skyddar honom igen, sluta genast så att det ligger bakom dig. Idag är den dag du reser dig och fortsätter på den rätta vägen. Du har sagt att han är sjuk, för sista gången! Idag eller imorgon säger du som det är! Det är vad jag önskar dig.
Vi hjälper ingen genom att skydda, vi bara underlättar det vidriga beteendet mot oss, mot barnen, mot den sjuke själv. Han får ta konsekvenserna av sitt handlande, precis som att du får ta konsekvenserna för dina val.
Kram

MCR

Tack så mycket för dina fina ord! Och välkommen hit!

Ja, det är magiskt vad ärlighet leder till. Det är svårt att vara ärlig, men belöningen är stor. Att komma ur den där förbannade skammen och ensamheten.

Jag upplever precis som du säger att man får så mycket ärlighet tillbaka när man slår hål på sin fasad och låter det som är sant komma ut i ljuset. Och det är först när man vågar vara ärlig som man kan få till stånd en förändring.

Jag hoppas att samtalet med din far går bra och att det kommer att kännas skönt när du väl har berättat.

Det skrämmer mig att jag faller tillbaka i mina gamla beteenden med lögner och att skydda. Och jag vet att det är mig själv jag skyddar.

Och jag ska försöka göra annorlunda. Jag har börjat!