Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Kära UllaBullan,

så fint du skriver... Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. <3

För egen del så sitter jag här, mer eller mindre, nyfrälst. Jag har ju läst en hel del av Eckart Tolle och det ger så himla mycket. Men en lite mer "light-version" - inte i budskap, men i begriplighet - har jag nu hittat i Kay Pollak. Det finns tex åtta föreläsningar av honom på youtube: "Att välja glädje". Jag vet inte alls om detta kommer passa dig eller så, men det har i vart fall snurrat om min världsbild och gett mig jättemycket! Ta en kick vet ja, man vet aldrig. :-)

Kram från mig

som i början av ett tillfrisknande är på minus.
För att sen väga några ynka gram och så småningom närma sig någon sorts ursprungsform.
Men ursprungsformen är rätt ung,behöver byggas på med hela livet och hela bagaget men med mer sunda förtecken.
Det kan gå rätt snabbt.

Jag har fått höra att även om man fastnat i en viss fas pga missbruk eller dåligt mående så kan man med experthjälp reparera den utveckling som ändå liksom löpt parallellt i lönndom.

Det är där jag är nu.
Det poppar liksom upp dagar och en verklighet som är verklighet fullt ut.
Ibland handlar det om enstaka händelser som hjälper mig att nå Nirvana,andra gånger är det en allmän känsla som infinner sig.
Jag antar att det är sinnesron som gör sig påmind.

Vilken bra kompis det är.
En som håller en i handen och talar om att allt kommer att bli bra om du litar på mig.
Och man faktiskt känner att det är sant,på riktigt.

Idag är en sån dag.
Jag har tagit beslut som grundats i mig själv och för mig själv trots en rätt turbulent utanförhistoria.
Så behåller jag fokus på mig själv och är mig själv trogen.
Skönt,nytt och betryggande

i en Alanon bok.
Den handlade om vikten av att släppa på stoltheten.
att erkänna sig sårbar och mänsklig.
att inte hålla fast vid sina övertygelser in absurdum.
Att våga be om kärlek.

Och där slåss jag med mig själv just nu.
Jag har kämpat så hårt med att komma dit jag är.
Verkligen grävt i mitt innersta efter kraften som ibland varit väldigt svår att hitta.

Hittat den och ropar heureka.
Sen har jag fallit igen och känt mig svag och sårbar osv.
Och just denna sårbarhet,denna hudlöshet är ju det som gör mig mänsklig.
Som gör mig till den människa jag är
Där jag erkänner mina svagheter,mina brister och den som vågar visa att jag visst behöver.
Andra människor
Bekräftelse
Kärlek

Men nädå,i dagens samhälle ska vi minsann upp på hästen igen.
Nu har du fallit Ullabulla,tänk inte sådär.
Du är stark,du klarar det här.

Och jag har känt mig så kluven,lurad och på något sätt så falsk ibland när jag stått där i min rättrådighet.
För jag vet ju,innerst inne när jag varit som mest nöjd och harmonisk.
I samklang med en annan människa som vill mig väl och som jag håller av.
När man är trygg i viet och känner att man bär hela vägen,till döddagar.

Kalla det kärlek,kalla det beroende jag vet inte vad som är det rätta namnet.
Men det är jag och det är vad jag behöver.

Att fortsätta sträva och söka och jaga efter mitt jag ska jag förstås fortsätta göra.
Finna lugn och trygghet i att bara vara ,med mig själv.
För även där kan vilan finnas.
Men egentligen i grunden så är jag någon annan.

Hur ska jag då tänka?
Vad är rätt för mig?
Alla dör vi ensamma,men fram tills dess så kan jag ju faktiskt välja hur jag tillbringar mina dagar.

MCR

Jag tycker så mycket om dina texter. De får mig alltid att känna mycket. Dina insikter, tankar och tvivel för mig att se saker och ting i nytt ljus. Perspektiv flyttas och gör mig ibland klokare och ibland lämnas jag full av nya frågor.
Även jag utbrister ibland heureka efter att ha läst en text och låtit den gro i mig för att sedan falla i tvivel och ovisshet.

Jag hoppas att du tillåter dig själv att hitta till ditt jag. Hitta dina sätt att tänka. Utifrån den du är och med de behov du har. Och att du sedan kan få vila i det.

Ja visst är det ibland tröttsamt och jobbigt.
Men lika ofta utvecklande och nödvändigt med kriser.

Jag tänker också att kriserna i sig tvingar ned en på djupet.
Vem orkar gå och gegga i gammal dynga om de är nyförälskade,fulla av energi inte drabbats av sorger osv.
Då surfar man ju liksom på vågen hela tiden och guppar bara omkring och någon sällsynt gång ned i en vattenpöl
Nä det är i eländet,vanmakten sorgen och tröttheten som insikterna kommer till en.

De svarta mörka stunderna när man famlar efter ljus.
Pjopp så kommer då en liten blinkande lampa där i mörkret som man måste kolla in lite grann så man inte blir helt blind.

Och sen kanske man lyfter upp den alltför högt i sin glädje att tro att Nu vänder det.
Det kanske inte var sant,kanske jag måste låta lampan blinka vidare mot nya mål utan mig,men jag har i alla fall kollat in den för att se om den gäller mig.

Men när man är i balans och harmoni så lyser ju dagsljuset hela tiden.
Hur skulle man i det kunna se den där lilla lampan som vill säga en något?

Så lyser livslågan just nu.
Det har nu gått ett år sedan jag upplevde att jag ramlade ner i kris av det svartare slaget.
Snön har fallit utanför fönstret,Men jag ser fram emot sista arbetsdagen för veckan och kanske lite trevligheter under helgen.

Såhär lugn och harmonisk har jag inte varit på mycket länge.
Lycka till alla ni som kämpar härinne
Både med abstinens,själsliga våndor och anhörigproblematik.

Till slut vänder det ?

Igår på mötet för vi var så många.
Men det gjorde inget.
Min delning låg där för mig själv att ta del av.

Jag har alltid ridit högt på min empati och förståelse.
Tagit in till fullo varför andra människor beter sig irrationellt och dumt.
Iom det hävt mig lite ovanför dom och varit "Lite bättre"

Det har också lett till att jag kunnat acceptera alldeles för mycket felbehandlingar av min egen person.
Inte satt gränser och markerat.
Utan liksom i mitt upphöjda tillstånd av förståelse accepterat deras litenhet och ansett mig själv osårbar.

Det jag inte har sett är att det gjort mig till offer.
Ett förstående offer dessutom.

Jag har smitit undan konsekvenserna av andras agerande mot mig och liksom fäktat undan det som hänt med min förståelse och förlåtelse.
Så fegt av mig.

Jag har liksom lurat mig själv och skadat min innersta kärna istället för att skydda mig själv från dumheter.

Det får vara slut med det nu.

AlkoDHyperD

Så brukar jag kalla det. När förståelsen blir så stor att den förminskar min egen upplevelse.
Oj, säger jag till mog själv, nu hamnade jag i förståelseträsket.
Förståelse kan användas för att förklara någons beteende, men kanske inte alltid för att ursäkta det.
Fortsätt förstå, för att skapa mening för dig själv, men glöm inte att även förstå dig själv i hur du hamnar i förståelseträsket.
Kram

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Med en man som har och haft sitt helvete på jorden.
Två missbrukande barn (aktiva) och en död mamma till dom.

In kliver ullabulla och ska laga dom alla.
Jag kan väl säga på ren svenska att det har gått åt helvete..

Jag sitter och gapar från mina höga hästar hur de alla ska lösa sina liv och de lyder inte nämnvärt.

Då kliver jag ned och tar på mig offerkoftan och lierar mig med dom.
Funkar inte heller.

Sen faller jag med jämna mellanrum ned i svackor eller upp på min häst igen.

Just nu jobbar min skalle och mitt förstånd stenhårt på att försöka kontrollera framtiden ?
Eftersom jag uppenbarligen inte kan kontrollera nuet.

Återvänder till min trygga grotta för att slicka mina sår och sen ut i hetluften igen.

Vad sägs ullabulla om att lyda dina egna goda råd?
Led in häststackarn i stallet så den får vila mat och omvårdnad.

Lägger inlägget här trots att det kanske passar bättre i min andra tråd.
Men jag behöver påminnas om mina "fyllor" som bara skapar ångest och inte leder någonvart.

med fjärde steget. Trots mitt ett år långa själsinventering så blir jag liksom inte riktigt klar med vem jag är.
Men nu börjar det komma till någon sorts avrundning.
Just med hjälp av alanons häfte där man mer ingående får inventera sig själv så får jag också tydliga signaler på vad det är jag behöver jobba med.

Och det kanske inte riktigt var de bitar jag trodde jag skulle jobba med.
Det som varit min ledstjärna,min energi,mitt mod min framåtanda och min kanske lite buffliga framtoning bör mattas.
Just för att jag ska bli mer lagom.

I början ville jag protestera mot detta.
Man ska ju inte gå mot sin natur,sitt innersta väsen och försöka stöpa om sig i en annan form,det går ju inte.

Men ju mer jag läst och också testat andra förhållningssätt till saker så ser jag att mitt liv blir smidigare,enklare och mer hanterligt.
När jag söker jämvikt istället för ytterligheter.
Någon sorts balans i det jag företar mig oavsett vad det är så mår jag bättre.

Jag kanske inte är lika kul att spegla mig i,vare sig för omgivningen eller mig själv.
Men jag är i mer harmoni och studsar inte så lätt iväg i mina känslovindlingar.

Så det som jag kanske hållit främst med mig själv,det som gjort att min stjärna lyst lite klarare än genomsnittet.Är också den del av mig som jag behöver dämpa för min egen skull.

När jag öser på som mest.
Bygger framtid visioner eller saker som komma skall så tömmer jag också min energi.
Min bensin och står där till slut med en bil som inte rullar längre.

Återhållsamhet..försiktighet,hänsyn
Så långt ifrån buffelullabulla.
Känsligheten finns där,men när jag ska göra min stämma hörd.
Min poäng tydlig så öser jag på,blir övertydlig.
Skriver folk på näsan.
Ungefär som att de vore född i farstun.

Nä,bli lite hemlig ullabulla ;-)
Som en öppen bok till hemlig,kanske mission impossible.
Men man får väl sätta ribban högt och se hur långt man når..

Bedrövadsambo

Välja mina strider och hushålla med min energi är viktiga ledord i mitt liv. Då känner jag mig som mest harmonisk. Som ung kastade jag mig in i allt med hull och hår, helt fartblind. Och det slutade alltid med en krasch mentalt.

Om jag ska utveckla det så har det nog varit någon sorts sanningssökande i allt detta resursslöseri.
Så många förljugna bilder,attityder och relationer folk haft till mig och i viss mån även jag till dom.
Så har jag nu i den senare delen i mitt vuxna liv gått till ytterligheter med att försöka reda ut saker,få fram sanningen på bordet.
Förändra saker till det bättre.

Att jag i den kampen också blivit fartblind och väldigt trött har jag inte riktigt förstått.
Att bara lugnt och fint kunna konstatera att så här är det,och det här kan jag göra i min egen cirkel har varit en omöjlighet tidigare.
Vad hjälper det om jag städar i min egen cirkel om de andra inte städar i sin.

Men det gör det.
Mitt förhållande till omvärlden blir så mycket lugnare om jag kan inse det självklara.
Inget annat är egentligen föränderligt.
Annat än ibland och på ytan om jag tvingar fram lösningar som jag ofta gjort tidigare.
Som inbegripit andra personer än jag själv.

En del av de som skriver här på forumet.
De som kämpar så hårt med att hålla en länk kvar till alkoholen.
Antingen för att de inte har så stora problem,om än dock problem.
Eller de som helt enkelt inte har förmågan eller kraften att sluta.

Jag som då har en massa beroenden,men inte till just alkohol är rätt fascinerad av de inläggen.
Där de gång på gång kommer fram till att de faller.
Men upp på hästen igen och så påt igen.
Och faller.

Jag menar inte att på något sätt ringakta deras försök.
Jag tror nog bara att det kanske är samma kamp som vi alla människor för inom oss själva.

Jag borde inte,jag måste avstå eller dra ned.
Men jag vill inte.
Just detta ordet vill..
Så länge man inte vill så kommer det inte att gå om man är beroende av en substans,kärlek eller någon sorts görande.

Hur mycket viljestyrka kan man uppbåda och i vilket läge.
Jo när det kostar mer än det smakar.
Om och om och om igen.
Då kanske man på allvar överväger att släppa taget om det som egentligen skadar en på djupet.
Ger ringar på vattnet så att hela ens liv blir påverkat i negativ riktning.

Jag är själv där på andra plan.Även i mitt fall så smakar det fortfarande för bra.

Om än jag i mina klara stunder ser vad jag borde göra.
Varför är det så svårt att vara människa.
Varför kan man inte bara fatta rätt beslut och hålla fast vid dom?

Läste utdrag ur bra bok.
Hur man kunde välja E4:an och köra på. Sen kommer då skyltarna som talar om för en att man borde välja en viss sak. Eller kanske tom väja för att något farligt kommer i vägen som skrämmer en eller är för svårt.

Då skulle man helt enkelt välja att strunta i skyltarna och fortsätta framåt.
Försöka läsa vad det stod på skyltarna på andra sidan vägen.
Eller tom skriva texten själv.
Så enkelt och så tydligt.

rätt turbulent situation i helgen.
Den väckte en massa frågor och funderingar och jag har inte landat i detta än.

Jag var inbjuden till fest med mitt manliga sällskap.
En burlesk artist skulle komma och uppträda.
Jag i min enfald trodde på någon plymviftning och krinolinkjolar.

In släntrar en ung tjej som börjar strippa.
Jag känner omedelbart ett starkt obehag och säger till mitt sällskap att Nä,detta grejar inte ullabulla.
Så jag kliver ur lokalen på bara 18 personer och går hem.
Mitt sällskap kommer efter någon timme och hade fått frågan av arrangören om det blev för mycket för mig och han svarade ja.

Jag delade också om detta på ett öppet aamöte igår och fick kvinnornas stöd i att jag agerat helt rätt.

När man normaliserar en sexualisering av kvinnokroppen som någon sorts hedervärd handling så går jag i spinn.
Pornografi och sexualisering av kvinnokroppen är och har alltid varit för mannen.
Att då dra det ytterligare ett steg och dra fram "den lyckliga horan" som någon sorts parallell gör att jag helt tappar koncepterna.
Var är vi på väg.
Vad är ok?
har vi inte kommit längre?

När en ung kvinna exponerar sig själv för att få folkets jubel och samtidigt förnedrar kvinnorna i publiken och "tänder" deras män och kallar det underhållning?
Borde jag flytta tillbaka till 1800-talet eller?

Nä, UllanBullan,

du tillhör inte 1800-talet... Burlesk... ok... jag är inte särskilt pryd av mig, om jag säger så. Men stripp - NEJ tack. Jag tycker faktiskt att det är förnedrande att sitta och dregla över en ung (eller gammal...) människa som söker göra underhållning av att klä av sig inför publik. Saken är den att jag tycker att det är lika förnedrande - oavsett om det är kvinnor eller män som strippar. Visst, alla får göra som de vill. Klä av sig, kolla på någon som klär av sig - men jag själv betackar mig för denna typ av sk underhållning. En intressant liten detalj är att jag har flera vänninor som tycker att det är förskräckligt med kvinnlig striptease, däremot kan samma personer låta sig underhållas av män som klär av sig. Dubbelmoral i mina ögon.

Vänliga hälsningar från en som kanske också tillhör ett annat århundrade emellanåt

Bedrövadsambo

Skulle aldrig delta i en publik till varken manlig eller kvinnlig striptease. Jag tror på tillgång och efterfrågan. Finns det en publik så finns efterfrågan - så sådant bidrar jag inte till. Och jag har inte fyllt 50 år.

Jo,håller väl på att landa.
Funderar ibland på att flytta in i en stubbe i skogen och bara ha mina djur med mig.
Som jag har kontroll på och som lyder mig..

Att så många kontakter man har genom dagen och livet påverkar en åt alla möjliga håll.
Man försöker hitta sin egen sanning och hålla fast vid den.
Så träffar man en ny människa och tvingas revidera den.
En oförutsedd händelse,en annan människas vånda problem eller olycka.
Saker ställs på sin spets och man är tvungen att lägga till det till det redan lagda och omrevidera.

Tungt och svårt och nödvändigt.
Om man ska vilja fortsätta leva i möte med andra människor och inte bara låta dem passera förbi i utkanten.

Jag tror att jag måste välja vilka strider jag ska ta med mig själv och vad jag ska låta vara.

Att låta så stor del av dagen gå åt till att bli vuxen på nytt är omvälvande och energrikrävande.
Allt som jag tidigare trott och haft som ankare flyter nu sakta iväg från mig och jag får liksom simma efter.
Tänk om jag haft fel ett helt liv?

Tänk om jag egentligen tycker något annat och har hållit fast vid något gammalt för att jag inte orkat med denna revison?
att som en tonåring söka sanningen med nya ögon och inte veta är påfrestande på alla plan.

Men det är väl det som kallas att bli nykter?
Att våga se alla aspekter,hela vyn och inte bara leva med skygglapparna på.