Jag står med benen i två världar.
En i mannens värld som anhörig och det andra som själv har missbrukat alkohol.
Jag har haft en rejäl överkonsumtion som jag frivilligt bröt med Antabus.
Att hantera stress och ångest med alkohol är en utomordentligt dåligt idé.

Nu är det en ny klump av oro i magen.
Min man dricker och har druckit länge.
Han är medveten om att han är beroende utav alkohol.
Jag ringer och kollar honom.
Jag är beredd att reda upp situationer han har ställt till med på fyllan.
Vill så gärna bära honom.

Det här är min nya obehagliga fylla och beroende, att ta hand om min man.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden men orden är sköna att få på pränt.

Tess45

Skriver för att minnas.
Han dricker som ett minimum sex starköl fyra dagar av veckan.
Han sluddrar och pratar smörja.

Han blir sällan elak men det har hänt.

Det är en sorg att se.
Det gör ont att tänka på att han fördärvar sin kropp.
Jag vill inte ens veta hur hans hjärta och lever mår eller jo, nu ljög jag.
Jag vill veta och försöka rädda honom.
Men det går ju inte.

Det är en sorg.

Hej Tess!!
Känner att jag blir ledsen för din skull, jag vet hur svårt du har/hade med A och så läser jag att du inte bara har dig själv att bära? Liksom jag...
Visst är det enkelt att säga att det är deras val, att vi kan inte få dem att sluta om de inte själva vill, att vi inte kan bära dem. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Hur står man brevid den man älskar och ser dem sjunka utan att försöka göra allt gör att rädda dem??
För ca 7 år sedan förlorade min man sitt körkort pga rattfylla. I vanlig ordning efter han jobbat klart stannade han till på en pizzeria med rättigheter någon km från vårt hem. Oftast tog han någon öl men ibland blev det mer och just den här kvällen väntade polisen på honom på den ganska ensliga vägen hem. Jag antar att någon ringt dem men det är förståeligt så jag har aldrig varit arg över det faktiskt. Men jag var så rädd innan jag lyckades få kontakt med honom. Hursomhelst blev han av med körkortet i ett år. Jag hjälpte honom att mörka det, på något underligt sätt fick ingen reda på det... När vi något år senare flyttade hit skulle han "bara" ta en öl på en pub inte långt härifrån med en kollega. På vägen hem lyckades han totalkvadda bilen. Jag tog på mig skulden och sa att jag väjt för en galning som kört ut mitt framför mig... Om folk hade vetat att det var han som kraschat hade de förstått att han varit på fyllan då han är en duktig bilförare, jag framställde hellre mig själv som klantig och ouppmärksam än att låta honom ta ansvar som en vuxen människa... Varför? Just då var det nog en reflex för att hindra omvärlden från att börja granska vårt drickande.
Vad man inte offrar för detta gift?
Jag är glad att det verkar gå bra med din egen nykterhet min vän? Men vad gör vi med våra män? Tyvärr har jag inget svar att ge dig men hoppas att vi kanske kan komma fram till något tillsammans?
Kram på dig??❤️

Tess45

Vill din man att du dricker "bara liiiite"?
Det vill min.
Jag dricker inte.
Jag tänker inte växa fast i soffan för att jag inte orkar göra annat än att dricka A.

Sanningen är den att se honom dricka är jävligt äckligt och faktiskt motiverande att INTE dricka.
Han har inget liv.
Det gör ont men jag kan inte leva för två

Samlivet är och har varit i botten i några år.
Han har supit bort sin lust och förmåga att hålla erektionen.
Det kan låta trivialt men det är tragiskt.
Han vet att de beror på all öl han häller i sig men är inte beredd att avstå.
Han har förhöjt tryck men är inte beredd att avstå.
Jag kan inte få honom att sluta.
Jag måste "släppa" kontrollen men det är så svårt.

Nej, här är det tyst. Som i graven när det kommer till alkohol. Sen mitt beslut att sluta dricka har han inte sagt ett ord. Tar lååånga omvägar runt allt som kan sluta med en diskussion om hans eller min konsumtion. Det är så han funkar, så länge man inte pratar om ett problem finns det inte.
Det gör det jävligt svårt, jag skulle vilja ibland att han gav mig en anledning att skälla på honom... Men han blir inte för full, han sköter sina åtaganden osv. Trots sina 3-6 starköl varje dag plus några vinare på helgen. Och jag får tunghäfta. Fan också....
Men jag känner som du vad gäller avsmak, med klara ögon ser vi vad spriten gör med oss. För mig blir det också en motivation att INTE dricka.
Även vårt samliv har blivit sämre och det är jävligt trist! Är inte trivialt, när en så grundläggande drift försvinner är det allvarligt....
Vad ska vi göra? Själv väntar jag liksom på katastrofen som ska öppna hans ögon men kan inte påstå att det känns speciellt bra....
Min man har aldrig gjort någon form av hälsoundersökning så vad han har för värden vet jag inte. Hoppas på att det blir aktuellt med en undersökning vid något tillfälle, kanske han skulle inse allvaret om han fick det svart på vitt...
Betyder att släppa kontrollen att vi inte bryr oss, att vi inte ids? Nej det tror jag inte. Men vet inte om det är rätt heller. Vet bara att det är jävligt svårt...

Vad säger han om du konfronterar honom? Har du gjort det? Jag vågar ju inte, en del av mig tycker att det är skönt att sopa det under mattan... låtsas att han inte är beroende. Men det håller inte, vi vet ju att det eskalerar.
Man kan tycka att det är deras problem att lösa men den enda lösningen som INTE orsakar oss anhöriga någon smärta är ju att de slutar dricka. Den enda utvägen med enbart positiva effekter. Det borde vara det självklara valet. Men varför är det inte det då? Självklart?
Den frågan hoppas jag att jag en dag kommer våga ställa till honom...
Kram och styrka till dig idag och alla andra dagar❤️

Jag tror att om båda dricker, så är det svårt att sluta, men det går..Det är ännu värre att försöka bo med en missbrukare och själv vara nykter.Om båda är beredda att sluta dricka kan man få det riktigt bra.Annars blir den ena förmodligen medberoende..Den som sopar under mattan, som lever efter missbrukarens humör och känslor..Finns barn hemma så är det svårt för dom också..Jag vill leva frisk och nykter resten av mitt liv, därför var jag tvungen att rädda mig själv och i förlängningen mina barn..Det är så fint att höra när man väljer nykterheten trots en supande partner hemma. Svårt, ja, men inte omöjligt. I alla fall för en tid..

Tess45

Jag har bett honom att vara nykter men det håller såklart inte.
Han har inte haft större konsekvenser för sitt drickande trots fyllekörning osv.
Han har hjälp ekonomiskt av en släkting när pengarna tar slut, det gör det nämligen med hans knappa inkomst och stora pengar på A.

Naturligtvis eskalerat det.
Han har börjat ljuga om sin konsumtion.
Jag har börjat "hålla koll."
Förr eller senare så brakat det ihop. Är det kroppen eller en fyllekörning låter jag vara osagt.

Socialt så gör han bort sig och det får såklart också konsekvenser.
Där försöker jag gå in och lösa eländet.
Man kan säga att jag curlar helt enkelt vilket är idiotiskt.

Alltid blir för full både hemma och på fester..
Som alltid somnar på soffan eller vid datorn..
Som sällan vill göra saker där inte alkohol finns med..
Som ibland grälar i fyllan, och man håller med för husfridens skull..
Man aldrig kan räkna med som chaufför helgmornar..
Som däckar av och luktar fylla i sängen..
Som vankar av och an innan det är "tillåtet för klockan"att dricka alkohol..
Där alkoholen lämnar spår i utseendet och psyket..
Som aldrig skrattar nykter..
En deprimerad och tystlåten pappa nykter, endast glad i fyllan..
Detta är inte en sådan partner jag vill ha, därför blev det separation.

Bedrövadsambo

Precis så är det. Just därför borde inte beslutet vara så svårt. Men sen ska allt praktiskt lösas också förstås. Min erfarenhet är dock att vägen till beslut är svårast, det kan ta många år. Men när man väl bestämt sig är det bara att köra på! Prylar är bara prylar, och status och pengar gör ingen lycklig på riktigt. Det är bara yta. Och det är vårt inre vi måste vårda, och våra relationer till barnen. För mig var det viktigt att inför mina barn visa att mina känslor och behov är viktiga, att jag stod upp för mig själv. Det är nämligen så jag vill att de gör om de någonsin hamnar i en liknande situation. Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör!

MCR

Materiell trygghet kan aldrig mäta sig mot att ha makten över sitt eget liv och att ge sina barn trygghet och glädje i sitt eget hem.

Och det är som du säger - att våra barn gör som vi gör. Vilken styrka att inspireras av i dig!

Tess45

Jag bor inte tillsammans med min man och vi har ingen gemensam ekonomi.
Jag kan alltså gå hem när jag vill.
Jag är väldigt glad över att ha ett eget hus som inte stinker fylla och vakna till mängder med tomburkar.

Vi har ändå varit tillsammans i väldigt många år och det gör ont i mig att se honom förstöra sig själv.

Jag har tänkt mycket på vad vi kan göra rent konkret, Tess. Man vill ju ha konkreta förslag, eller hur? En plan att följa... Men jag misstänker att det inte finns.
Jag tänker på mina föräldrar. Min pappa som drack och drack när jag och min bror var små. Min mamma turnerade stora delar av året och när hon inte gjorde det arbetade hon extremt intensivt, alltid med deadline. Min pappa pendlade långa sträckor och jag kan bara föreställa mig hur det var för honom. Speciellt vintertid att att pulsa i snön tidiga mornar, gamla bilar som var opålitliga, komma hem sent och försöka ta hand om oss i ett hus som kylts ner under dagen, det behövdes eldas i pannan, laga mat osv. Att jag och min bror var skitiga och med omaka strumpor när min mamma kom hem är inte så konstigt...
Men så flyttade vi in till småstaden och allt blev ju lättare. Allt utom hans missbruk som blev värre. Katastrofen inträffade och min mor tog över rodret. Hon hällde ut sprit, rasade, skrek och skällde. Reglerade och kontrollerade. Det är det enda sättet hon kunde komma på antar jag. Som jag ser det har han varit nykter med vita knogar i nästan 30 år. Och ok, han kommer ju inte dö av alkoholism men har det varit rätt sätt att hantera hans beroende? Vet inte. När han dricker nu, de få gånger min mor tillåter det vill säga, bubblar ett hat upp i honom. Mot henne. Trots att han älskar henne mest av allt tror jag. Han sa för inte så längesen att han fortfarande är kär i henne. Dock finns det även ett hat som jag tror grundar sig i att han känner sig omyndigförklarad och kontrollerad av henne. Det är otäckt att se hans ögon bli svarta och i samtalet letar han efter sätt att trycka till henne.
Nu kan jag se att det är hans alkoholdjävul som härjar därinne, eldar på med oförminskad styrka. Den kontrollerar honom och den ser henne som en konkurrent. Det är en kraftmätning som heter duga...
Vad jag vill fråga oss, dig och mig Tess men även alla andra i vår situation, är det så vi vill ha det? Nej jag tror inte det. Min mamma hade ingen annan lösning för det är helt enkelt det enda sätt hon vet om. Jag älskar min mor men vi har alla varit rädda för henne. Hennes ord slår hårdare än ett basebollträ. Vad har vi inte gjort för att undvika hennes vrede? Ja, det fanns inte mycket vi INTE gjorde... Så tentan av detta blir väl: man kan tvinga men till vilket pris?
Inget jag vill betala. Jag kommer fortsätta leta en lösning, det måste ju finnas en!! Eller?
Kramar❤️❤️❤️

AliceAlice

Man kan inte tvinga någon att bli nykter! Amanda, din pappa måste ha velat själv och tyckt att det han vann med nykterhet var viktigare än det han hade i sitt missbruk.

Hej AliceAlice! Det är ju det jag sett, att man inte kan tvinga. Min pappa är nykter med vita knogar när han inte dricker. Inte pga att han vill utan för han att helt enkelt inte vågar trotsa min mamma. Hon har en härskarteknik ingen som inte blivit utsatt för den kan förstå
Deras relation är ytterst komplicerad och jag har tagit mina händer ifrån den för många år sedan. Däremot ville jag berätta om den för att dra ett exempel. Att just tvång inte är något att använda sig av om man lever med en alkoholist. Som jag gör. Min pappas alkoholism är för mig ett avslutat kapitel, han gör som han vill. Men hur jag ska hantera min makes alkoholism, samtidigt som jag har fullt upp med min egen nykterhet är minst sagt lite knivigt... tveksamt om jag ska hantera den överhuvudtaget?
Kram på er iaf!

Hur går det Tess45?
Här går det varken framåt eller bakåt...
Min man dricker varje dag som om det vore det mest naturliga i världen. ?
Men jag vet ju hur den där rösten i huvudet överröstar allt annat.. Ändå känner jag mig misslyckad. Undrar om han väntar på att jag ska börja dricka igen?
Fattar bara inte hur han tänker...
Inte alls antagligen.
Låter honom sjunka ett tag till, har fortfarande ingen lösning.
Sov gott och ha en härlig bakisfri lördagsmorgon, det ska jag ha iallafall?

AlkoDHyperD

Börja där. Med förståelse för dig själv. Det är svårt att vara i din situation. Med både utebliven stöttning och dessutom alkoholen så nära inpå. Jag antar att du även får ta mycket ansvar för familjen när maken dricker?
Precis som du skriver kan du inte tvinga honom till insikt eller nykterhet.
Fokusera på dina behov och sök stöd på andra håll.
Med tiden kanske du måste sätta ner foten, utifrån dig själv och vad du behöver.
Styrka till dig!

Lite tungt!
Helt fantastiskt att du kommit till sån insikt så snabbt också. För det känns som att du gått från 0 till 100 rätt snabbt. Men det kanske låg några års grubblande i det. Svårt när ens partner inte inser och ni har nog gett varandra alibi i drickandet. Det är ju liksom ok att dricka 2, men inte ensam. Kanske fattar han till sist.

Igår kväll skrev jag mer eller mindre en roman här men något datafel satte stopp för min författarambition...
Men behovet att skriva av mig finns kvar så jag försöker igen.
Jo, ansvaret för hus och hem ligger helt på mig men egentligen är det ingen skillnad från när jag drack, jag skötte allt då med. Det som skiljer sig nu är att jag drivs inte av ångesten längre vilket gör mig trött och irriterad. Låt mig förklara: Misären i ett smutsigt hem och glömda gympapåsar kunde jag inte tillåta. För syntes det på ytan kunde jag ju inte fortsätta låtsas som om den, misären, inte fanns. Så jag städade och hur bakis eller full jag än var på morgonen måndag till fredag var det som om jag gick på autopilot. Allt ordnades som det skulle. Det var en lättnad, puh, jag lyckades idag med... Nu försöker jag inte rädda mig själv längre för jag behöver inte dölja något och det borde ju vara en lättnad men istället blir jag irriterad och trött.
Jag förstår att det verkar idiotiskt att fortsätta men jag kan inget annat. Och vad händer om jag slutar. Då drabbar det mina barn och mig själv på ett sätt jag inte vill utsätta oss för.
Men jag väntar, vet att det kommer en dag då han kommer bli tvungen att ta ställning. För detta kommer hända efter nyår: Vi flyttar tillbaka till Sverige och kommer första tiden bo tillsammans med hans mor i hennes hus... Jag kan bara inte låta bli att flina lite skadeglatt när jag tänker på hur han ska förklara för henne sitt behov av att dricka varje kväll.
Ja, jag vet, men jag är bara människa och ett litet underhållningsvärde måste ni väl hålla med om att det har?
Så jag väntar. Låter honom hållas ett tag till. Jag älskar honom så att lämna honom finns inte, inte än, hoppet är ju det sista som överger människan sägs det ju...
Jag förstår att det låter svårt att ha alkoholen runt mig, vet att för många skulle det inte funka. Men det är ju det enda jag vet så för mig gör det saken varken svårare eller lättare. Det är bara som det är. Och visst kan jag förstå att det verkar som jag gått från 0 till 100 väldigt snabbt och fick en enorm insikt som en blixt från klar himmel. Jag känner så själv ibland, undrar hur i hela friden det gick till?! Men jag glömmer mycket. Glömmer alla de dagar då jag vaknat på morgonen med en skam och ångest som känns nästan livshotande så jag bestämmer mig för att jag måste begränsa mitt intag. Dricka som en normal människa. Så jag håller upp två dagar, bevisar därmed för mig själv att jag har kontroll, sen är jag igång igen.
Inför flytten har jag rensat på vinden och hittat fler dagböcker. Där har jag redan runt 2002 resonerat kring mitt drickande, kallat mig själv alkoholist, undrat varför jag inte kan sluta, analyserat var behovet kommer ifrån osv. Allt detta hade jag glömt. Men insikten fanns redan då och jag har utvecklat den in i minsta detalj. Jag har fört diskussioner om hur beroende fungerar och mina åhörare har beundrat min kunskap och förståelse. Egentligen borde de ifrågasatt hur jag kan veta så mycket om hur en beroendepersonlighet fungerar men det gjorde de inte...
Så man kan nog säga att när jag hittade hit och började skriva här var jag väl förberedd. Den största insikten kom nog dock inte förrän första veckan i augusti i år och det var att jag inte kan dricka alls. Och den insikten var och är så kraftfull att det blev ett enkelt val. Därmed inte sagt att detta är slutet på det hela, just nu sover draken i mig gott och jag känner mig som självaste Sankt Göran men vad händer när den vaknar? Det vet jag att den gör så småningom. Då hoppas jag bara att jag är stark nog, stark nog att försvara mig själv och mina barn.
MEN. Om endast kärleken till sig själv och sina barn vore nog för att få oss att avstå från alkohol skulle det ju inte finnas många alkoholister här i världen.
Så jag oroar mig. Och tar en dag i taget.
Fan vad jag tjatar, hålla mig kortfattad är inte min grej riktigt....
Kram på er alla!! Jag tänker mycket på er ska ni veta.

AlkoDHyperD

Fast jag tror att det är precis så. Kärleken, medkänslan, acceptansen för sig själv...det är vad som fattas när själen söker tröst och man inte kan ge den till sig själv för att man inte på djupet känner sig värd den. Och då kan det vara en tröst att dricka, komma bort från sig själv.
Kan du känna dig värd att må bra kommer du hålla dig nykter.