Det blir inte bättre och jag håller på att utplåna mig själv. Jag känner mig som ett intet när jag är hemma för hon är ständigt full. Varje minut av eftermiddagarna, kvällarna och nätterna är jag reducerad och begränsad i hur jag kan agera, vara, säga och göra. Jag har egentligen gett upp försöken att hjälpa och komma med omsorg. Jag har börjat packa ihop vår gemensamma bostad och bygga nytt i fantasin. Det gör ont och är samtidigt spännande och så otroligt befriande när jag tänker på ett liv på egen hand utan att behöva hantera någons som är full, olycklig och miserabel. Har jag bestämt mig för att avsluta detta?