av Ge styrka till…

Lever nära en periodare, ingen mjuk "halvmesyrperiodare" utan en "hardcoreperiodare" minst en vecka, dygnet runt...
Total misär, dricker sig bortom all sans och förnuft,tappar alla funktioner, ligger och dricker...benen fungerar inte...
Upplever det som att det blir oftare och oftare. Efter en sådan period blir det en återställningsperiod med allt vad det innebär i att ta hand om skador som uppstått till att försöka få någon ordning i kaoset - men oftast så hinner inte återställningsperioden avslutas innan nästa dryckesperiod börjar igen.
Att prata med vederbörande om detta är går inte. Total förnekelse, "det är inga problem", "vi överdriver", vill gärna attackera så fokuset hamnar på oss som säger ifrån i stället för att hen skall ta till sig av kritiken. Det är lätt att gå in i fällan när en blir provocerad och då blir problemet något helt annat.
När denna sjukdom accelererat så har jag också märkt att lögner blir mer förekommande och att det snart inte finns respekt för någonting - vad man säger, vad man gör, hur man gör - allt galet har blivit normaliserat. Att resonera med någon som lever i fullständig förnekelse är omöjligt.det går inte att föra ett vettigt resonemang.
Har också märkt att när en period är på gång så är personen på väldigt dåligt humör. Och om personen blir störd i perioden och inte får dricka klart så kommer drickandet att återupptas så fort det är möjligt...en period ska vara till perioden är slut. Det är det enda man vet med säkerhet kommer att uppfyllas - alla andra förpliktelser - vad det än må vara - kommer i andra/tredje hand.

Men hur? Finns det något att göra? Eller ska en stå på sidan och titta på när en människa kommer att supa ihjäl sig?
Jag har läst massor om alkoholberoende och jag har också fått mig itutat att det GÅR INTE att göra något om personen inte själv vill. Men då är det bara tvångsvård som återstår då?

Jag är så trött på att se detta förfall, mår dåligt in i hjärtat av se hur en människa äts upp av drogen och blir en sådan avskyvärd människa i ruset.
Hur tänker en periodare, eller snarare inte tänker...

Nordäng67
lör, 2017-10-21 - 09:42

utan styrs av sitt beroende och är maktlös inför det. Så länge hen vill vara maktlös vill säga! Tror det är få eller ingen alkoholist som trivs med sitt beroende men det krävs en vilja utan dess like för att komma tillrätta med det! Håller med dig, fruktansvärt att stå vid sidan av och beskåda! För det är ju så det känns, vad man än gör och säger så är det utan verkan. Man agerar men inget hjälper, till slut blir man bara passiv och saknar ord. Träffade min särbo, som är alkoholist, för några år sedan! Först tyckte jag att alla runtomkring honom var så passiva, trodde inte att de brydde sig alternativt vägrade se sanningen i vitögat. Nu förstår jag bättre, de har gett upp. Läste här på forumet om ”elefanten i rummet” och fattade inget men nu fattar jag precis! Tyvärr inget bra råd att ge dig när det gäller missbrukaren du är orolig för. Vet inte vad du har för relation till personen ifråga men värna om dig själv så detta inte stjäl all din energi!

DetGårBättre
sön, 2017-10-22 - 11:09

I drickandet är det en kamp om att sluta må dåligt oftast, sen en kamp i att hur fan ska jag sluta, uppskjutande av problemen, de får lösas senare. Vips en dag är det lite bättre och tankarna klarare, man måste ta tag i situationen. Man nyktrar till och så. Jag fungerar typ så iaf, men jag förnekar inget. Har alltid varit öppen med det. Dock eskalerar det här och blir intensivare med kortare viloperioder. Jag slutade dricka! Det håller ju inte att kröka ner sig i flera dagar, men jag förstår flykten. I fyllan då vill man ibland bara supa ihjäl sig, det blir självdestruktivt. Se det som när folk skär sig i armarna.

Ta upp det med personen i nyktert tillstånd och sätt ultimatum för dig sjäkv var din gräns går. Sen är det fritt för den andre att göra vad den behagar, men överge om din gräns passeras. Den andre måste vilja förändra sig, sen blir det ett jobb med risk för återfall etc...