Hej!
Jag är ny här på forumet. Hoppas kunna få hjälp med att förstå. Lite bakgrund:
Jag har levt med min man i 27 år, och dom första 22 avlöpte helt smärtfritt, i alla fall när det kom till alkohol!
För ca 5 år sedan märkte jag att han verkade så trött vissa kvälla och det slutade med att jag skickade honom till läkaren. Det var inga fel på honom. Kärnfrisk! Det tog ett tag till innan jag hittade första flaskan gömd, och sen fortsatte det ett bra tag och jag tjatade och var förbannad. Han lovade och lovade. Till slut hände det som inte fick hända, jag var iväg över dagen ich skulle inte komma hem förrän sent på kvällen. När jag ringde mitt op dagen hörde hag att han druckit. Han jobbar hemifrån, så man kan ju säga att han druckit på jobbet...
Jag var ju såklart galen, involverade kbt-behandling och han var otroligt ångerfull. Man det inte igång och dricker mitt på dagen bara för att jag är borta!!! Sen var det som vanligt igen under ca 2 år, och det funkade bra även när jag var borta (jag har både värsta tentaklerna och bra spioner). Så hände igen när jag iväg på resa. På kvällen denna gång, men det är inte ett glas vin vi pratar om utan han liksom häller i sig under kort period. Jag blev galen igen och vi gick igenom samma procedur med kbt och ångest!
Nu har det gått bra i 2,5 år till. Så hände det igen förra veckan, jag var bortrest.
Emellan dessa gånger har vi det som våra vänner ungefär, vi äter middagar och umgås, öl och vin är en naturlig del av det.
Naturligtvis är jag ganska säker på att det har det hänt en handfull fler gånger än jag angivit, men mest innan jag ertappade honom mitt på dagen skulle jag tro, efter det har jag haft järnkoll!
Så hur fasen gör man för att komma till insikt med vad det är för triggern som drar igång när jag försvinner??? Och hur kan han då hjälp att stå emot den?
Tacksam för hjälp för att orka våga lita på honom igen!!

DetGårBättre

Ditt kontrollbehov är ett lika stort - om inte större problem än alkoholen i sig. Ni gräver båda två förhållandets grav och det kommer gå fort då ni båda jobbar intensivt för det!

"det går bättre" har i mycket rätt.
Medberoende och beroende går hand i hand.
Ni triggar varann och ditt kontrollbehov av honom hjälper honom inte,det stjälper honom förmodligen.
Läs runt här på forumet om hur du kan hjälpa dig själv.
Honom kan du inte hjälpa på ett bättre sätt än det.
Hjälp dig själv och släpp taget om honom.

Jättelång resa och många tankevurpor måste till innan man klarar det.
Men i långa loppet så kan det,eller separation vara enda lösningen.
Och välkommen hit!
Din resa har just börjat :)

Svårt med tillit

Kan du utveckla det lite?
Om jag säger att hans arbete inte är kompatibelt med att dricka sig full på jobbet. Anser också att det aldrig är ok att dricka på jobbet!
Hur menar du att mitt kontrollbehov förstör i detta fall??

lizzbet

Du har all rätt att känna som du gör, fullt naturligt och förståeligt. Ullabulla har rätt i det mesta hon skriver, läs på anhörigsidorna och lär dig om "medberoende", så kanske du slipper fastna i det. "Medberoende och beroende går hand i hand"... Nja... det är ju inte så att alla som stöter på en alkoholist är en typisk medberoendepersonlighet. Skulle snarare säga att medberoende är en konsekvens av beroende. Håller över huvud taget inte med om DetGårBättre's kommentar.
Mitt råd till dig är att försöka sluta förstå varför han dricker, du kommer aldrig få svaret och du kommer aldrig få honom att inte göra det. Endast han kan komma tillrätta med sitt problem. Styrkekram!

Förenklar och drar många över samma kam.
Ofta är en relation med en alkoholist svår eftersom man efter ett tag ofta inser att man egentligen inte har kontroll över en annan människa.
Men man försöker.
Oj,vad man försöker.

Och i dessa tappra omsorger,förbud utfall osv som man ofta ger sig in i som anhörig så tappar man ofta bort sig själv.
Man tappar fokus på det egna livet,de egna behoven.
Istället lägger man väldigt mycket krut på att få den man lever med nykter.
För då kommer allt att lösa sig och allt blir frid och fröjd.

Det svåra är att släppa taget och inse alla dessa steg i att du bara har kontroll på dig själv.
Om din sambo fortsätter dricka så är det hans beslut och kanske tvingar dig till ett ställningstagande du inte vill göra.
Göra slut på relationen och leva ensam utan honom.

Som anhörig (eller medberoende) vilken etikett man nu tycker passar på en själv så är det tufft att släppa taget.
Både för att den som dricker har en sjukdom och man lämnar inte gärna en sjuk människa.
Gränser som man låter passeras och som ofta gör att man sjunker i självförtroende osv.

Men jag hoppas att du ska hitta trådar,berättelser och problem som kan hjälpa dig att se vad du kan göra för din egen skull.

DetGårBättre

"jag har både värsta tentaklerna och bra spioner"

Räcker inte detta? Byt ut alkoholen mot något annat. T ex att han pratar med sin bästa kompis. Tror du det är bra att avlyssna de samtalen? Bugga telefoner? Ha folk som spionerar och tar foton etc?

Det enda du vill ha är bevis på hans sätt att leva som du tycker är fel. Du har redan beslutat dig för att leta upp detta varje gång. Fokus ligger på att komma på honom och avslöja honom etc.

Tror du någon människa vill vara övervakad? Vi har enorm personlig integritet. Vi avskyr att vara övervakade och kontrollerade. Du har gjort detta till ett maktspel som du vill vinna. Precis samma vad gäller när en person är svartsjuk och kontrollerande. Då blir det samma maktkamp där den icke svartsjuke ska trumfa hela tiden, precis som alkoholisten nu ska göra. Smyga ännu mer och ljuga ännu mer. För han vill inte vara övervakad.

Om du inte inser det så vet jag inte vad. Är du missnöjd med hans drickande finns två vägar. Du låter honom dricka utan att bry dig nämnvärt, eller sätter du upp en gräns för vad du "tål" och lever därefter ensam om den gränsen passeras. Ha det för dig själv eller påtala det för den andre.

Men innerst inne vet du redan om att det du gör gräver ner ert förhållande i graven och omedvetet är det också det du vill. När det eskalerat helt kan du med gott samvete fly nämligen.

Att det finns andra i tråden som ej heller förstår detta får mig mestcatt tänka "tro fan partnern dricker när de gar sådana "idioter" som inte förstår bättre. Att samtala och så verkar ju vara lönlöst och flaskan fungerar som bättre vän.

Jag skriver inte det folk vill höra men du väljer vad du vill tro på. Lyssna på de andra om du tror det blir bättre. Det känns kanske bättre just nu med en klapp på axeln men i det långa loppet kommer det sluta på samma sätt oavsett. Bara en tidsfråga. Och inberst inne vet du om att ditt beteende leder er ditåt. Släpp greppet är enda chansen men troligen kommer alkoholen ändå förstöra förhållandet!

Du är bättre när du utvecklar dig DGB, fast lite mer förståelse här på anhörigsidorna kanske inte skulle skada. Dock tror jag att du har rätt i mycket. Eftersom jag kommer från andra sidan och agerar precis som mannen i det här förhållandet så kan jag verkligen relatera till att jag skulle bli galen av nån som kollade allt jag gjorde. Sambon min litar inte på mig och jag är inte alltid nykter. Det händer att jag dricker I smyg, det händer att jag vill dricka. Varför vet jag inte. Jag mår bättre utan. Det gör vi alla på beroendesidorna som har samma tendenser som din man. Så "varför" får du nog aldrig veta. Jag kan gissa ibland själv. Flykt från ansvar, för att motverka trötthet, för att orka, för att sova, för att slippa tänka. Listan kan göras lång. Jag kan inte lova sambon min nåt mer än att det inte ska drabba honom och barnen. Så det sker i smyg, de få gånger det sker nu, men det är klart: Det är idiotiskt, knasigt, dumt, oförståeligt, förödande för måendet. Och ändå.... Fråga istället din man vad han har för plan. Han behöver börja tänka. Sen går det kanske åt skogen nån gång ibland ändå. Dock tycker jag att det är utmärkt att du sätter gränser.

lizzbet

Från en "idiot" till en cynisk, bitter människa; hoppas du någon gång får vara på den andra sidan så kanske du utvecklar lite mer sympatiska och förstående sidor.

DetGårBättre

Om man vill ha en klapp på axeln och fortsätta i misär är det dig man ska vända sig till. Vill man ha det bittra sanningen uppsparkad mellan benen bör man läsa det jag skriver. Jag har växt upp i en familj med alkoholism och jag har själv krökat för mycket. Så jag vet vad jag snackar om. En maktkamp i ett förhållande förgör!

Att du ser mig som cynisk och bitter beskriver mer dig än mig!

lizzbet

Ja, och det gör dig till ensamrådande expert, och du vet hela min livshistoria...? På vilket sätt klappar jag någon på axeln undrar jag också... Men svara inte mig specifikt mer, ingen lust att diskutera med dig.

Svårt med tillit

Min fråga i det jag skrev från början var just det - en fråga!
Känns som tråden tappat lite fokus tycker jag. Jag gör säkert EN MILJON fel i mitt förhållande, men det var inte alla fel jag ville ha svar på, utan om ni här i forumet hade några bra tips på vart min man kan vända sig för att försöka komma till insikt med vad det är som gör att detta sker ibland. Han vill själv ha hjälp!!
Och vad det gäller tentakler och spioner, det är mina egna barn som fått agera spioner och ha lite koll på sin pappa när jag är bortrest, tentakler har jag efter att ha vuxit upp med alkoholister, så det är inte några detektiver inhyrda direkt!
Tänker att bara strunta i det är väl om något att låta förhållandet gå pt helvete. Vet inte. Var du DGB har runt omkring dig, men jag är i allafall redo att kämpa lite för min man. Dig tycker jag mest synd om, och om du inte kan komma med några mer konkreta tips, behöver du inte kommentera alls, tack!

Svårt med tillit

Tack för ett bra svar från Sisyfos! någon som har koll! Möjligen får man inte svaret på varför, men förhoppningsvis kan man få verktyg att ta till när man är på väg att smygdricka.

AlkoDHyperD

Om ni kan prata i lugn och ro. Utan att kräva, anklaga eller hota, bara berätta om vad du upplever, känner och vad du behöver och vad du önskar av honom. Och fråga honom om vad han själv tänker. En plan är bra. Fråga honom hur du kan hjälpa.
Kram

Fast nu är ni lite orättvisa mot DGB, tycker jag. Hen har rätt i mycket också och det är viktigt att tänka på maktbalansen i ett förhållande precis som hen skriver. Smygdrickande är ett misslyckande, att inte kunna hantera a är ett misslyckande. I många fall härinne är era alkoholister inte medvetna om problemen och försöker skylla ifrån sig på er att de dricker, men i de fall då det finns en medvetenhet, så måste man nog fundera på de saker som DGB och förresten UllaBulla beskriver. Detta för att inte klampa på som en ångvält i förhållandet. Det finns många ledsna människor på beroendesidorna där anhöriga och vänner går på och tvingar fram sina lösningar. Men som sagt det beteendet gäller nog nästan inga av er härinne. I många fall verkar alkoholisten ha makten i förhållandet, utifrån det ni beskriver.
Tänker att alla måste fundera över sin roll i förhållandet och i sitt eget liv, sina gränser. Din man behöver fundera över varför det här händer och i vilka sammanhang, du behöver kanske fundera över vilka ömma tår DGB råkade trampa på. Det är inte ditt ansvar det här. Det är din mans, sen får du fundera över dina gränser och vad som är viktigt för dig.
Jag har inget svar på vart han kan vända sig. Han verkar ha samma beeende som jag. Det finns en ansvarslöshet i botten för mig tror jag, och samtidigt mycket ansvar för andra. Då blir det en slags flykt. KBT och att prata med någon är säkert bra. Samtidigt så kanske du får leva med att det kan hända igen utan att det är nån större fara. Inte så att du ska acceptera, men man kan inte lära sig cykla utan att trilla på vägen. Tycker fortfarande att du gör helt rätt som belyser problemet och inte gömmer undan det.

Li-Lo

Tack för att du hittat hit och för att du är tydlig med hur din tråd kan bli hjälpsam för dig nu.

Jag vill passa på att skriva några rader om hur vi på alkoholhjälpen & anhörigstödet tänker kring klimatet på forumet. Vi värnar om och strävar efter att ha ett respektfullt förhållningssätt. Oftast innebär det att medlemmar förmedlar sina erfarenheter, eventuella tips och tankar utifrån ett jag-budskap. Att berätta om sina tankar kan liknas vid ett erbjudande.

Typ:

-Så här har jag haft det, så här tänker jag. Kanske kan min berättelse och min syn på saken ge dig ett nytt perspektiv, kanske inte. Vi är olika, har det olika och vi vill olika. Jag skriver utifrån positionen att sanningar och värderingar ofta är subjektiva.

Utifrån samtliga inlägg ovan drar jag slutsatsen att ni alla, vi alla, vill varandra väl samtidigt är "huret" av betydelse då vi förmedlar det. Här.

Hoppas att det var okej för dig att jag lånade din tråd en stund.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet