Jag är 23 år och har levt med psykisk ohälsa i princip hela mitt liv. Själv dricker jag knappt för att jag avskyr att tappa kontrollen. Men min mamma har alltid druckit. Hon blir aldrig elak och hon sköter sitt jobb, men hon dricker dagligen ganska mycket. Ofta på kvällen. Hon har också kronisk depression.

Jag bor inte hemma men är där väldigt ofta för jag mår sämre och sämre och min mamma förstår mig när jag får en episod. Men jag märker att hon går upp på natten, efter hon tror att jag har somnat, och dricker. Jag tror att det är värre varje gång jag berättar om hur jag mår. Jag önskar att jag var frisk och kunde ta hand om henne som en vuxen person ska kunna, i stället drar jag ner henne mer och mer. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om det, hennes drickande har ju liksom alltid varit där. Jag är orolig att om jag berättar för henne vad jag tänker på nu så kommer hon dricka ännu mer och kanske dö.

Bedrövadsambo

Du får aldrig tro att det är det ditt fel! Det finns massor av människor som har jättemycket bekymmer och oro för sina barn, båda stora och små, men som inte dricker för det. Kan ni två prata allvar om detta? Ni har ju båda tydliga symtom på psykisk ohälsa! Kanske till och med en ärftlig sårbarhet. Får ni hjälp av vården? Finns det möjlighet att ni båda kan besöka en terapeut och få hjälp att prata om det? Tyvärr tror jag inte att någon av er är hjälpta av att du bor hos din mamma när du mår extra dåligt. Finns det inte någon annan som kan hjälpa dig, bo hemma hos dig? Styrkekram ❤️

Shaowl

Tack så mycket för svaret. Ja på ett sätt så vet jag ju att det inte är mitt fel och att inget blir bättre om man inte pratar om det eller tar tag i saken. Det tar ändå emot så himla mycket varje gång jag ska försöka ta mod till mig. Jag har vänner jag kan prata om det med men jag skäms så mycket så det är svårt det med. Jag lyckades nyss äntligen berätta för min familj om ett gammalt trauma som jag inte vågat berätta om på flera år och det kändes bra efteråt. Jag är bara rädd för att plötsligt lägga massa vikt på min familj. Men jag ska prata med min bror om det ikväll och fråga hur han tycker vi ska närma oss problemet. (Han oroar sig också för mammas drickande)

Att pata med en terapeut tillsammans låter som att det kan vara en bra idé! Jag tycker verkligen inte om att bli omhändertagen, och vill inte behöva fly till mamma när det blir svårt. Men det är så svårt att be andra om hjälp för jag vill inte dra ner fler i mitt hål liksom.
Tack igen för råden!?

Bedrövadsambo

Vi ska försöka stötta dig allt vi kan! Lycka att du har en bror att prata med ❤️

har redan sagts och jag instämmer. Inte du som orsakar din mors drickande! Lasta inte dig själv för det! Ni verkar vara en fin familj som stöttar och bryr er om varandra! Något väldigt fint som inte alla har. Kram

Shaowl

Var hemma hos pappa och tog upp det med honom. Han och mamma var gifta i länge och han kände henne långt innan det. Han är såklart väl medveten om drickandet och höll med om att något måste göras åt det. Jag berättade för honom om mina skuldkänslor över det och han sa så som ni sagt också, att jag inte ska ta på mig skulden för min mors alkoholvanor. Han dricker btw nästan aldrig och jag har aldrig sett honom berusad. Han vill absolut hjälpa mig och min bror att närma oss mamma med våra tankar kring hennes drickande. Jag är bara väldigt orolig över hur hon kommer ta det, om hon kommer tycka att jag gick bakom ryggen på henne och blandade in hennes ex-man (de har fortfarande god kontakt, bättre än när de var gifta). Jag vill inte anklaga henne liksom, är bara så extremt orolig för henne och känner skuld för att jag inte hjälpt henne med det tidigare!

AliceAlice

...ditt fel att hon dricker och inte ditt ansvar att hon slutar. Det är fint att vilja hjälpa, det är fint och självklart att försöka hjälpa någon man tycker mycket om och självklart ska du ta upp det med henne. Fint att du verkar ha stöd i din pappa och din bror, det är svårt nog att vara anhörig ändå, viktigt att man kan prata om det.

Du skriver att du skäms för din mammas missbruk, det är vanligt att göra det som anhörig, men frågan är varför, ingen anhörig har gjort missbrukaren till missbrukare! Mina barn skämdes också mycket för sin pappas missbruk men nu har de börjat prata om det med dem som står dem nära, även kompisarna vet. Med det ville jag bara säga att det är en process till acceptans och att det kan förändras med tiden. Du har inget att skämmas för! Du visar på massor av empati.

Du berättar att du känner skuld att du inte hjälpt henne tidigare, faktum är att det inte går att hjälpa en missbrukare, hen måste hitta motivation, därefter finns det behandling och anhöriga kan fungera som ett stöd men det är ALLTID missbrukaren som måste göra jobbet. När man tar upp missbruket är det vanligt att missbrukaren går i försvar, förnekar eller hitta en massa orsaker till att det blivit som det blivit, ta inte detta personligt!

Här finns massor av anhöriga som stångat sig blodiga för att hjälpa sina missbrukare, tyvärr är det många som själv blivit sjuka på vägen och många missbrukare är kvar i sitt missbruk, av den enkla anledningen att missbruk är så otroligt komplicerat, missbruket är den bästa vännen, oavsett, den de kan lita på i alla väder, som alltid ger det missbrukaren vill ha. Det kan vi anhöriga aldrig leva upp till. Jag hoppas det går bra för er,. att din mamma förstår, har insikt och att hon vill göra något åt problemet!

Mycket styrka!

Oron tär.

Kanske vore en text/brev ett bra sätt att berätta för din mamma om dina känslor? Då får du tid på dig att sätta ord på vad det verkligen är du känner, behöver inte vara rädd för att välja fel ord, bli stressad, avbruten eller glömma vad du ska säga. Du kan även ge din mamma brevet när du är där om du är rädd för att hon ska ta illa upp/bli ledsen aå ni kan reda ut frågor, känslor eller liknande efteråt.
Vad gäller att du pratat med din pappa tror jag att om de två har en god relation fortfarande skulle det kunna vara positivt. Har själv varit i en liknande situation där jag kontaktade min pappas syster. Till en början blev han rasande att jag berättat för någon annan men efter att vi alla pratat tillsammans blev saker faktiskt bättre (i några månader) och det hade aldrig hänt tidigare när jag försökt prata med honom ensam.
Jag har också varit tyst om dessa problem till mina vänner i flera år, därför att jag inte velat "smutskasta" min pappa för det är så det har känts, som att berätta för för honom "främmande" människor om hans privata problem. Anledningen till att jag berättar om detta är för att det lyfte en tung sten från mitt bröst när jag delade med mig av problematiken och när nya saker händer så har jag några nära vänner som vet vad det rör sig om som kan kramas, ge råd eller bara lyssna när det händer. Jag är aldrig igen lika ensam med känslorna när han vart full eller skadat sig. Så har du några vänner du kan lita på så rekommenderar jag verkligen detta. Du är rädd för att tynga dem med dina problem, men vem vet, de kanske berättar något liknande själva när de får höra din situation. Det hände mig. Lycka till och ta inte på dig ansvaret för din mors beteende, det är absolut inte ditt fel!

sessi

Hon har sitt eget ansvar att ta över sitt drickande. Och att hon dricker har nog en djupare orsak än att du mår dåligt.
Jag vet att det är svårt att inte lägga skulden på sig själv.
Min mamma har en psykisk störning och det är inte,mitt fel att hon har den. Lika lite är det ditt fel att hon dricker. Det är din mammas ansvar.