Hej,
jag har äntligen bestämt mig för att konfrontera min sambo med att han har alkoholproblem, och att han måste ta hjälp.
Vi har varit tillsammans i 9 år, vi har tre barn och när jag tänker tillbaka fanns tecknen där från början, men jag fattade ingenting, såg inte mönstren. Snabbt fick vi tre barn och under åren har han utsatt dem för absolut fara bl.a. genom att köra både bil och båt med dem, full, ensam. Jag har försökt "allt"; diverse överenskommelser om att inte dricka när jag och barnen är med, bara dricka tre öl, jag har dragit med honom till flera terapeuter, skrivit mail till honom, jag bad honom t.o.m flytta i våras, lugnt och fint, för att vi båda skulle få tänka över vad vi vill i livet.
Det ledde till att han sökte terapeutisk hjälp, och någon sa att han troligtvis har adhd. Han började medicinera mot det, samt mot depression, och slutade dricka. Han drack inte under hela sommaren, under 4 månader var han nykter. Nu har han börjat igen, och härom helgen när jag kom hem från en middag (nykter), är han (ensam med barnen) berusad och sin vana trogen, arg på mig som får honom att känna obehag när han hör min bil.
Sedan, precis som så många gånger, gömmer han sig i dagar i gästrummet, struntar helt enkelt i att komma upp och hjälpa till att ta hand om barnen.
Han har slutat jobba, han är överviktig med ryggproblem men tränar inte, han mår uppenbarligen inte bra.
Min prio ett är att barnen är säkra, vilket de inte är under hans ansvar, och prio två är att han inser att han behöver ta hjälp.
Jag lyssnade på Per Holknekt som sa att det som fick honom att fatta, utöver att hans fru kastade ut honom, var att flera i umgänget; kollegor, barn, vänner, konfronterade honom med samma sak, då kunde han inte värja sig längre.
Jag har pratat med min sambos bror, och med en av min sambos bästa vänner, och min tanke är att prata med ett par stycken till för att be dem prata med honom.
Men hur gör man det rent konkret? Det känns ju hemskt att sitta 8 pers runt ett bord och konfrontera honom?
Min tanke är att flera personer ser till att träffa honom under en kommande, ganska kort, period, och prata med honom på tu man hand.
Han är bortrest under veckan och kommer hem nu på fredag. Då måste jag ju prata med honom, men hur gör jag det?
Jag vill på ett tydligt och kärleksfullt sätt få honom att förstå att han måste inse, och ta hjälp och att jag stöttar till 100%, att jag tror på honom, om han gör det. Samtidigt vill jag att han ska förstå att som det är nu, kommer jag inte låta honom vara ensam med barnen.
Ska jag be honom flytta? Det är så jäkla jobbigt att hantera att han ligger och tycker synd om sig själv (eller känner skam eller vad det än är) och låter mig rodda allt. Eller ska jag tåla det och tänka att det är bättre att han är hemma? Hur hårt ska man gå fram?
VÄLDIGT tacksam för era funderingar kring detta!