Hej är 31 år o ha tappat kontrollen över mitt drickande . Undra om d finns någon så man kan ventilera tankar o så här vet inte va ja ska ta vägen redigt . Vet bara att ja måste ändra mig

AlkoDHyperD

Och det du nu beskriver låter som att du verkligen har det svårt. Och är stark.
Skriv här så fort du blir sugen eller uppgiven.
Och ha en riktigt go helg tillsammans med familjen. Jag är säker på att dina barn kommer att tycka helgen varit bra med dig nykter, oavsett vad ni gör.
Kram

Trottpomigsjälv

Kan inte släppa tankarna på att d hade varit så gott med a nu . Lagat god mat o ska snart sätta oss att kolla så mycket bättre o d ända ja tänker på är att få dricka . Dessa helgerna ta fan kol på mig . Sambon fråga hela riden om ja är Lessen men d är ja inte men inte glad heller känner mig som ja är i någon jävla gråzon . O trött hela tiden orka inte göra något med barnen eller sambon . Fundera på att skita i detta för ja bruka va pigg o påhittig istället för denna tråkiga människa som inte gör ett skit förutom att sitta o tycka synd om sig själv.

AlkoDHyperD

Du är nykter. Dina känslor är dina. Äkta.
Det du nu känner, kanske fanns där innan också, kanske en del av anledningen till att du drack?
Det är så lätt att bara se det som var positivt, såsom påhittighet och bättre humör, i stunder av sug.
Men om du ska vara ärlig mot dig själv, hur länge var du pigg och påhittig?
Hur lång tid dröjde det innan du istället blev trött och seg, eller kanske gick undan för dig själv?
Hur kändes det egentligen?
Försök att inte ställa krav på dig själv när det gäller ditt känsloläge. Att sluta dricka ger tyvärr inte alltid en omedelbar belöning i form av bättre mående. Det tar tid för hjärnan att ställa om sig. Och nu flyter ju även allt du bedövat upp till ytan. Flyt med, bara var i det
Kram

Kanske dags att ta lite prover för att kolla att allt är bra? Järnbrist? D-vitamin?
Märker själv att jag ibland behöver dricka för att orka (som bensin), det är dock sämsta medicinen som finns.
Depression?

Trottpomigsjälv

Jo ni ha väl rätt bara så jävla drygt detta känner ju inte igen mig själv alls längre . Men varit o köpt vitaminer idag iallafall . Alltid något . Hoppas ni få en skön söndag

ProViva

Tycker absolut att du är på rätt spår även om det blev ett snedsteg.

Om du nu har druckit varje/nästan varje dag i 15 år kommer du nog att få kämpa länge för att det ska bli normalt att inte dricka. Tyvärr är det tålamod som är enda hjälpen där.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Drack i bilen innan jag gick in, gömde sprit i verkstan och sprang ut och smygdrack. Hittade alltid sätt att smyga, gömma, ljuga... hatade mig själv och mitt beteende till slut men bara fortsatte.

Har två små barn och en stöttande fru, jobb, hus och allt som anses "normalt " men kunde bara tänka på när och hur jag skulle kunna dricka.

Du är i början av en stor förändring. Var stolt över att du påbörjat förändringen och var inte för hård mot dig själv. Det kommer att ta tid.

Kolla om det finns nån AA-grupp i närheten. Ganska skönt att bara gå dit och lyssna på hur andra jobbar med sin nykterhet. Vill man prata av sig eller söka stöd kan man göra det.

Funkar inte för alla men många blir hjälpta av den gemenskapen.

Kolla på www.aa.se , där kan du söka efter alla grupper i Sverige.

AlkoDHyperD

Kan du vara nykter idag?
I dina första inlägg skrev du om att börja med antabus.
Vad tror du om att använda det ett tag för att få lite mer tid att leva i en nykter vardag.
Två veckor (om jag inte läst helt fel) klarade du ändå, och den tiden har både din kropp och din familj förmodligen tackat dig för.
Jag upprepar det som skrivits förut, i andra trådar. Varje nykter dag räknas.
Ta med dig dina två veckor som ett bevis för dig själv att du kan.
Vad var det som bidrog till att du trillade dit?
I tidigare inlägg beskriver du att det kändes grått och tråkigt. Är det så att du behöver mer stöd för att orka ha de känslorna?
Det är jobbigt att ta sig upp igen. Se det som ett tillfälle att lära känna dina triggers eller en påminnelse om anledningen till att du vill sluta.
Nya tag!

Trottpomigsjälv

Ha druckit tre dagar nu . Alltså efter jobbet men sambon ha inte märkt något förutom att hon sa idag . Va ja njuter när du är på detta humöret . Antar för ja skojade med barnen o sånt. Känns fel men ändå som jag. Ha tagit ledigt en vecka från jobbet nu o ska försöka hålla mig på rätt sida men känner mig jävligt svag o misslyckad just nu. Ja tog en antabus sen sket ja i d. Få panik av att inte ha något val om d bli jobbigt . Varför ja trillade dit va för att ja orkade inte höra. Detta kommer låta så löjligt men tänk detta i ett par år varje dag. Vet att d inte är någon ursäkt men detta är mina känslor . Min son säger mamma mamma mamma ca 20000000 gånger varje dag plus en av döttrarna o ja säger kan ja gör / leka med dig o dom svara inte ens mig o ja bli fan galen på d. När ja o sambon delade på oss så kände ja mig sedd men så fort hon flyttade tebaka så är desamma visa igen. Så ja vet ja är ego men d är så ja känner

AlkoDHyperD

En svår känsla. Säkert en av de värsta. Att känna sig överflödig, oönskad, avvisad...
Om du kan försöka ha den känslan utan att dras in i den.
Förstå att det är tungt att känna så och att det känns så för att du längtar efter närhet till barnen, vara behövd och önskad.
Sedan, när känslan kan accepteras för att den är en naturlig reaktion på det du upplever,
Hur ska jag få det jag längtar efter?

Trottpomigsjälv

Ja d är ju frågan d. Tänker inte försöka vara deras vän i första hand (ja är rätt strikt med att dom ska hjälpa till hemma. Typ städa sina rum) med tanke på att vi är fem i familjen så måste vi hjälpas åt annars går ja o sambon in i väggen om vi ska behöva plocka o städa hela tiden . Vet inte redigt hur man ska takla allt man känner om ja ska vara ärlig . Va så mycket enklare när vi hade kidsen varannan vecka . Men då saknade ja deras mamma något fruktansvärt . Hon är min bästa vän o älska henne så fruktansvärt mycket. O hon är världens bästa . Så synd att hon bara vill va kompis med barnen istället för att försöka uppfostra dom. ( i mina ögon)

AlkoDHyperD

Tyvärr är det många som tror att vi vuxna behöver spela en roll av auktoritära uppfostrare och att respekt är samma som maktutövande och lydnad.
Man kanske tänker att det är det enda sättet att få ordning, eller att vänskap underminerar ledarskap.
Men, gå bara till dig själv. Vilken chef skulle du vara mest lojal mot: en som talar om för dig vad du ska göra, eller en som ser dig som jämlike trots att ni har olika kunskaper, roller och makt och som behandlar dig som en vän?
Barn vill alltid göra rätt. De vill se upp till sina föräldrar. De gör allt för att bli sedda och få närhet.
Kärlek är viktigast av allt. Relationer viktigast av allt. Resten löser sig av sig självt om dessa finns.
Satsa på att bli deras allra bästa vän, tycker jag. För din skull, och för deras! ❤️

Trottpomigsjälv

D ja menar är att när ja säger något till dom så vet dom att ja menar allvar men ja är deras vän oxå men först o främst är ja deras pappa o d vet dom om. När deras mamma säger till dom typ kan du sitta odentligit på stolen när vi äter så skiter dom i d o då få ja alltid ingripa efter 3 gånger för då ta mitt tålamod slut . Säger varje dag till mina barn att ja är stolt över dom men tycker barn ska ha regler . Sen är ja deras (chef) o ja ska visa dom va ja tycker är rätt eller fel. Tycker ja iallafall. Sen tycker ja jag är väldigt kärleksfull förälder o försöker fråga barnen om dom vill hitta på något men ofta vill dom inte d. .

AlkoDHyperD

Vet själv att en stor källa till stress och upplevelser av otillräcklighet är när jag inte når fram till mina barn.
Då väcks det variga såret inom mig som viskar ”misslyckad, inte förstådd, inte lyssnad på, inte värdefull”.
Om jag kan stanna upp där och då, gå undan en stund, låta tänk-hjärnan komma ikapp, kan jag byta perspektiv och försöka sätta mig in i vad det egentligen handlar om.
Ibland är det något som hänt i skolan, eller något i relationen med någon annan, som gjort att barnet i fråga agerar ut sina känslor mot mig, eller inte kan lyssna för oron i kroppen tar all uppmärksamhet. Då behövs närhet och lugnande kroppskontakt.
Ibland kommer jag inte fram till vad det är, men är glad att jag lät tiden dämpa mina impulser.
Och tyvärr hinner jag ibland inte stanna upp utan blir tillrättavisande eller förbannad. Och då ökar viskningen om ”misslyckande, värdelös” till ett vrål. Det är då jag kan tippa över och tänka att det spelar ingen roll, skit i allt, jag super till...
Därav min tidigare kommentar.
Att det viktigaste kanske inte alltid är att man uppfostrar rätt, utan att man följer sitt hjärta och bara ger kärlek..för sin egen nykterhet.
Så ursäkta om jag missuppfattade förut och lät som om jag försökte ge lektioner i föräldraskap.
Vi är så sårbara när det kommer till vårt värde - framför allt när det gäller våra barn.
Good enough räcker.