av Christuz

Kan man sluta dricka om man inte upplever att man mår direkt dåligt av det, utan egentligen älskar hur synapserna ställer sig på fullt spjäll, om man börjar fokusera på omgivningen? dvs, kan man sluta dricka på begäran av nära och kära? och hur upprätthåller man ett sådant upplägg. Fråga 2 handlar om, vad finns att hämta känslomässigt om man kört på i 20 år o aldrig gått ner sig i en väldigt negativ känsla, utan festat/druckit bort och gått vidare.

Amanda igen...
lör, 2017-10-28 - 12:19

Hej Christuz!
Nej, jag tror inte det går att sluta om man inte mår dåligt av sitt drickande. Dvs mår dåligt på ett medvetet plan, kroppen mår dåligt av alkohol men det märker man inte alltid. Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet men under många år klarade jag inte av att sluta TROTS att jag mådde fruktansvärt dåligt, konstant ångest och fysisk påverkan såsom kraschad mage, ful hy och extra kilon jag inte ville ha. Så enligt mig blir svaret nej på din första fråga men jag kan så klart ha fel. På begäran av nära och kära fungerar kanske korta perioder men i långa loppet måste man själv verkligen vilja, annars är det kört.
Vad gäller fråga 2... är du säker på att det inte finns några negativa känslor? Du är ju här? Jag tycker det känns som om att det någonstans ändå finns ett tvivel i din fråga, att du tvivlar på om alkoholbruket verkligen är så okomplicerat och utan konsekvenser ändå.. Jag har inte helt klart för mig om det gäller din egen konsumtion eller någon annans men en sak vill jag berätta: Alkohol ger sig inte, nöjer sig inte. När den väl fått grepp om dig, eskalerar användandet. Tar plats i din hjärna och breder ut sig sakta sakta, utan att du märker det. Det kan gå många många år innan du inser vad som hänt. Gränserna flyttas fram, sånt du aldrig skulle tagit dig för tidigare är plötsligt helt normalt för dig. Tex dricka dagtid, innan du kör bil, innan föräldramöte, på jobbet osv osv mm mm.
Många tror att deras sanna jag kommer fram när de dricker, de blyga blir ohämmade, de lugna och snälla blir vilda och tuffa etc. Så är det inte. Jag är inget undantag, jag tyckte jag blev smartare och modigare. Det blev jag naturligtvis inte men min alkoholhjärna intalade mig det, tills den dag kom då jag inte längre tyckte om mig själv berusad. Undrade vem monstret jag förvandlades till var. Vem är denna patetiska människa som medvetet skadar sig själv och sin familj? Jag nådde min botten i en bil, på en motorväg någonstans i Europa och där jag var en hårsmån från att bajsa på mig.... (sorry, äckligt jag vet men jag är bara ärlig) Den lilla delen av min hjärna som fortfarande var frisk gjorde uppror. Kampen mellan David och Goliat började och håller fortfarande på.
Det jag vill säga till dig är: var vaksam. Alkohol diskriminerar ingen, alkoholism drabbar inte bara bräckliga, karaktärslösa och ”misslyckade” representanter för människosläktet. Som många intalar sig.
Jag är 38 år, mycket bra på mitt jobb, smal, vacker, vältalig och charmig tvåbarnsmor med ett välstädat och vackert inrett hem. Ändå är jag alkoholist. Sorgen och misären blir inte mindre bara för att den inte syns. Inom mig är den bottenlös och inför döden har vi bara vårt innanmäte kvar. Våra tankar och känslor är det enda vi tar med oss. Jag arbetar för att jag den sista stunden i mitt liv ska kunna känna stolthet för den jag är och att jag får ta med mig kärlek jag fått av mina barn, familj och vänner. Det är det enda jag behöver men ett fortsatt missbruk av alkohol hade berövat mig allt det.
Var vaksam och ju mer du lär dig om hur missbruk och beroende fungerar, ju enklare kommer du ha att identifiera riskbruk och missbruk. Lycka till och gör dig själv en tjänst: Låt dig inte manipuleras av Alkoholdraken, det är en slug jävel...
Mvh,
Amanda

AlkoDHyperD
lör, 2017-10-28 - 20:47

Till den finns inget att tillägga.
Men, detta att man inte skulle kunna sluta dricka för någon annans skull är nog en sanning som faktiskt går att ifrågasätta.
Många gör faktiskt det. Och det finns till och med de som förmått sluta först sedan de blivit tvångsomhändertagna. För att sedan, när hjärnan avgiftats, förstå att det tidigare livet var destruktivt och då hitta motivationen till fortsatt nykterhet.
Visst är förutsättningarna bättre om valet kommer från en själv och man har motivation redan från början.
Chriztus, tänk så här: varför vill dina nära och kära att du slutar? Och vad händer med relationerna till dem om du väljer att fortsätta?
Då behöver du fråga dig själv vad som är viktigast, att fortsätta dricka eller att ha kvar dina relationer?
Om du även försöker ge dig själv svar på frågan om varför de vill att du slutar kan du kanske se ditt drickande i ett vidare perspektiv.
Kanske håller du inte alls med dina nära och kära. Försök då, först för dig själv, leka djävulens advokat en stund. Argumentera för din sak. Lyssna på vad du säger isåfall.
Därefter kan du avgöra om du vill fortsätta som förut eller göra någon form av förändring.
Kram

Amanda igen...
sön, 2017-10-29 - 00:10

Det har du såklart rätt i, AlkoDHyperD! Och det sätter jag allt mitt hopp till just nu med tanke på min man.. Att man kan sluta för någon annan, att kärlek kan övervinna allt.
Det är bara svårt för mig att tro på det just nu men bara för det behöver det inte vara mindre sant...
Kram❤️

MelaM
tors, 2017-12-07 - 00:33

I längden tror jag inte att det håller om man slutar dricka för någon annans skull. Dock vet jag av egen erfarenhet att det går att börja där och sedan hittar man styrkan/motivationen/viljan att faktiskt sluta för sin EGEN skull när skallen klarnat efter en tids nykterhet.

En person som slutar för någon annan kommer nog inte jobba lika hårt för att faktiskt hitta tillbaka till sig själv - tror inte en person som går på vita knogar/avstår pga nåt/nån annan kommer kunna känna sig helt tillfreds med sig själv och med livet. Vanligt med bitterhet/känner sig påtvingad eftersom man kanske inte tycker man har så stort problem som andra upplever det och också mycket större återfallsrisk än om man faktiskt gör det för sig själv tror jag.