Har beroendet - alkoholism - gjort så att den beroende inte begriper att det finns hjälp om man vill?
Om man super så man tappar, jobb, sumpar relationer, tappar körkort, får olika "sjukdomar" allt relaterat till alkoholmissbruket och fortfarande inte har något problem med alkoholen. Hur är det möjligt att leva i sådan förnekelse? År efter år...
Jag är uppriktigt sagt förbannad på alla missbrukare. Vi har alla val" att välja" - i bland får man bita ihop och gilla läget inte ta en fylla så fort det är inte räkmacka hela tiden.
Varför finns det inget jävlar anamma?
Ja, om det är en sjukdom? Om jag har cancer,då skulle jag ta emot all hjälp som finns att tillgå.
Varför är det så viktigt att förneka? Alla vet ju ändå att människan har problem.
Vad finns det nu, 2017, för olika sätt att bota/behandla en alkoholist?
Förutom Antabus, Campral, Previa.

Ge styrka till…

Generaliserar, förvisso.
Scenariot jag beskriver är väl ändå inte helt obekant där alkoholen har fått vis sitt fula tryne allt för mycket.
Jag var mest fundersam över att man kan leva i sådan total förnekelse/förträngning...
Varför människor ens gör fel är en filosofisk fråga.

Fundersam säger du... Har du missat själva innebörden av ordet förnekelse?
Jag blir lite ledsen när jag läser ditt inlägg. Du har rätt till din åsikt naturligtvis men jag tycker det blir ett problem när människor letar runt på internet för att åsiktsklottra och belägga andra med skam och skuld i en miljö där de normalt sätt söker stöd. Söker stöd för att de behöver det.
Det verkar som om ditt liv är ganska okomplicerat, svart eller vitt. Grattis säger jag, det låter härligt.
Men nu är det ju såhär att alla är olika, föds med olika förutsättningar, växer upp under olika förhållanden. Och formas av detta. Människans psyke är betydligt mer invecklat än du verkar tro. Mitt råd till dig är att läsa på lite. Du verkar ha många funderingar kring detta ämne så varför inte förkovra dig? Innan du anonymt kommenterar på internet och förstärker skammen hos människor som redan lever i den.
Jag vill gärna fråga dig en sak.
Hade du gått in på ett AA möte, ställt dig upp och hävt ur dig samma sak? Öga mot öga med människor, på riktigt?
Du får ursäkta, men jag tror inte det.
Ha en bra dag och kom ihåg att okunskap är farligt när den används på fel sätt...
Mvh Amanda

Jag har även en fråga angående ditt alias: Ge styrka till de som behöver... Vem bestämmer vilka som behöver? Du? Jag hoppas du inte tror att ditt inlägg ger någon form av styrka för då är du verkligen ute och cyklar.
Mvh,
Amanda
PS. "Alla" vet inte att man är alkoholist, det går alldeles utmärkt att dölja det. Jag själv är ett perfekt exempel på det. Och varför dölja undrar du? För att sådana som du gör det för skamfyllt att erkänna det, att man har problem. Sådana som du har i alla tider spridit inställningen att man är mindre värd som människa om man missbrukar.
Sådär. Nu har jag också åsiktsklottrat lite och generaliserat lite. Känns väl bra, eller hur? DS.

i en total förnekelse och gjorde allt för att skydda mitt drickande.
Alkoholen växte sig många gånger starkare än känslan för min familj och blev allt i mitt liv. Jag har stått, vinglande, och blåljugit om jag druckit fast det med facit i handen var så uppenbart att jag var knölfull.

Nånstans inuti mig visste jag att mitt liv var så fel det kunde vara men alkoholen var betydligt starkare än viljan att förändra aldrig fick tillfälle att nästla sig in. Det jag minns bäst från min aktiva tid var de ledsna, ibland anklagande, ögonen när jag blev konfronterad och de sitter fast i hjärnan än idag. Sakliga argument bet inte på mig, sånt sköt jag bara bort. Jag har provat både Antabus och Campral och idag kan jag se att det finns ingen mirakelmedicin mot alkoholism.

Jag gjorde flera försök att "bli nykter" både på egen hand och genom att söka hjälp hos kommunens alkoholmottagning. Tyvärr satt det (sitter fortfarande) folk där som inte kan ett dugg om hur jag som alkoholist fungerar och jag upptäckte ju snabbt att de var väldigt enkla att manipulera och det trots att jag själv hade sökt mig dit. För mig var det en upplevelse att efter dryga 22-23 år som aktiv alkoholist träffa terapeuter med egen erfarenhet av alkoholens verkningar, det gick ju inte att ljuga ! Alla lögner och manipulationer var ju redan prövade så ett ens försöka möttes ibland med ett flatskratt eller med en klapp på huvudet typ "Bra försök hörru" :-))

AA har myntat uttrycket att "Alkoholen är listig, falsk och stark" och det skriver jag under på. Ibland kan jag ju undra över hur i helvete jag kunde vara så korkad med tanke på många helknäppa saker jag gjorde. Idag vet jag att beroendet är en sjukdom och att jag då handlade med den förutsättning jag hade då även om det var helt uppåt väggarna.

Min vändning kom efter en period med grymt mycket arbete och ett liv som gick helt i alkoholens tecken : Jag jobbade, söp, sov.
Att supa tills jag blev medvetslös (jag kunde inte somna på vanligt vis) och sen jobba fungerar naturligtvis inte i längden och när sen jag blev ställd inför faktum att bli ställd på bar backe av familjen så var det nån lite frisk hjärncell som piggade på sig och ropade högt att jag behövde hjälp.

Jag sökte hjälp på egen hand och beslutet att ta emot hjälpen var enbart mitt men livligt påhejad av familjen. Det var ett enormt skönt, avslappnande, beslut. Idag ser jag till att påminna mig om hur mitt liv var och jag vill inte på villkorsvis tillbaka dit. Jag vet att glömskan är min värsta fiende och jag kan idag se att de flesta av mina behandlingskamrater har gått tillbaka till det gamla livet.
Jag kan inget göra åt deras val här i livet men jag kan fortsätta sprida budskapet att det fungerar om jag gör det som är bra för mig.
Jag är en alkoholist som idag är nykter för min egen skull och jag har alltid budskapet om att inte ta det första glaset ständigt lätt åtkomligt i hjärnan.

Ge styrka till…

Tack Adde för ditt inlägg!
Jag vill fråga dig några saker om det går bra:
Fanns det något som som de nära som stod runt dig kunde/skulle ha gjort för att kunna påskynda ditt beslut att sluta dricka?
Var det hos AA du träffade terapeuter med egen erfarenhet?
Vad tror du det beror på att en bara fortsätter trots alla negativa konsekvenser? Kemiskt beroende? Karaktär? Pågående depression?
Du skriver de kommer ihåg de ibland anklagande blickarna...jag har vid många tillfällen efter diskussion med alkoholist blivit helt tillplattad och alkoholisten har lyckats vända på allt så det är jag som har problem. Vilket blir helt absurt.
Jag tackar för att du delar med dig.

Hej "Ge styrka till..." och välkommen hit till forumet! Du har fått flera förklarande svar på dina frågor av andra medlemmar. Men jag tänkte ändå komma med ett tips om en bok som förklarar beroendesjukdomen och hur det påverkar hjärnan och förmågan att ta beslut, impulskontroll m.m.: Alkohol, droger och hjärnan : tro och vetande utifrån modern neurovetenskap av Markus Heilig. Du verkar vara en person som vill förstå och veta mera och jag tror att den boken kan ge dig flera svar.

En annan del av förnekelsen (förutom hur beroendesjukdomen påverkar hjärnan) är även det sorgliga med att just det här problemet har blivit stigmatiserat som något skamfyllt. Alla som har upplevt skam någon gång, oavsett vad det gäller, har nog också erfarenheten om att man försöker dölja det skamfyllda. Man är rädd att bli konfronterad, anklagad och ifrågasatt. Det brukar tyvärr inte hjälpa någon att känna styrka och mod till förändring eller att tala öppet om sina problem. Därför är sådana här forum så bra, för man anonymt kan ge och få stöd från andra som gör att man kanske vågar ta steg mot förändring och hjälp.

I ditt inlägg så läser jag också (men jag kan ha fel) att du förmodligen har en person nära dig som du bryr dig mycket om som har alkoholproblem. Och att du antagligen har försökt på många olika sätt att hjälpa och stödja din närstående. Men att det har lett till besvikelse och sorg för dig.
Anhöriga påverkas väldigt mycket av att någon viktig person nära dem kanske gör destruktiva, ibland farliga, val. Det gör att många anhöriga lever med oro och stress under lång tid. Är det här något som stämmer för dig?

Hoppas du kommer trivas här på forumet och att du hittar perspektiv och stöd i vad andra skriver. Och när du känner att du har ork och vilja så får du även gärna stödja andra medlemmar här. Alla här strävar efter någon sorts förändring, på ett eller annat sätt.

Vänliga hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ge styrka till…

Hej Amanda!
Bra att du bemöter mitt inlägg.
Absolut har vi olika förutsättningar, men vi har också val att välja att avstå från sådant som skadar oss. Om vi då väljer att nyttja det som skadar oss och det raserar det mesta i vårt liv. Då kanske det behövs någon slags hjälp utifrån sas för den som missbrukar lever ju alltid tydligen i total förnekelse.
Jag tror att det är alldeles för mycket omskrivningar om varför hen dricker, det är uppväxten, det är depression, det är massa luddiga försvar till varför en väljer att bli alkoholist.
Om du inte kan sluta själv, så kan du få hjälp - där vi väl ändå överens?
Men många fortsätter att destruktivdricka, oavsett vad som erbjuds.
Ska vi då lugnt stå och titta på och säga ja vi vet hen håller på att supa ihjäl sig men det beror på hens psyke, uppväxt eller vad som man kan tänkas hitta för förklaring.
Vissa klarar att hantera alkoholen, vissa inte. Ska de som inte klarar av sjukdomen få falla mellan stolarna?
Du som vet varför en missbrukar, vad tycker du att vi som står runt den missbrukande ska göra? Ska vi hålla truten och bevittna resan mot en för tidig död?
För mig så är det solklart svart eller vitt. Det är bara sluta dricka för alltid. Inget mellanläge. Inget bara dricka vin, eller bara på lördag etc
Det är säkert jättesvårt för den som dricker men resultatet måste vara/bli så mycket bättre än det liv som alkoholisten har när den dricker.
Är det lätt att banta? Är det lätt att sluta röka? Är det lätt att sluta spela?
Det krävs vilja, engagemang inte lägga sig platt vid motgång. Det är lika för alla. Sen så är vi olika rustade att ta oss igenom svårigheter. Men hjälp finns att få.
Du tror att jag inte lider med den som missbrukar, det gör jag i allra högsta grad. Men jag har hört alla bortförklaringar, jag har mött allt ljugande, jag har sett misären som kommer i släptåg. Jag är less på alla dåliga bortförklaringar om psyke, olika förutsättningar etc.
Livet är inte rättvist, det är verkligheten. Gör det bästa av ditt liv.

Ang.alias, så är det precis som det står menat. Ge styrka till de som bäst behöver det. Inget ont med det.
Ha en bra dag du med!

Ge styrka till…

Hej Carina!
Tack för ditt svar.
Ja, jag står nära en alkoholist.
Jag kan inget göra och tänker på detta och tappar all energi.
Försöker att inte tänka på det - förnekelse helt enkelt. Men se det kan jag inte.
Ska kolla på boken du rekommenderade.
Tack!

att både den som dricker och vi anhöriga lever i förnekelse.
Vi kan omöjligt greppa vidden av sjukdomen.
Vad den gör med oss och vad den gör med den som dricker.
Om man som anhörig tar sig en ordentligt titt på fakta och verkligheten så blir det ju lika skamfyllt för oss.
Varför stannar vi?
Varför fortsätter vi hoppas?
Varför fortsätter vi tro på det som så uppenbart (oftast) bara håller ett tag.
Jo för att vi och också som den som är beroende har ett hopp.

Om att polletten ska trilla ned.
Att det där avgörande argumentet,eller insikten eller hjälpen ska vara precis det som gör att vi blir hjälpta.

Men det sorgliga är att den enklaste och snabbaste vägen kan vara att vända ryggen till.
Att gå eller att åtminstone aktivt sluta försöka nå fram,hjälpa argumentera hota osv.

Men visst blir man förbannad.
På "svagheten" i viljan i anden köttet kroppen eller vad man nu vill kalla det.
Och vi som anhöriga blir den som besitter alla svaren,möjligheterna tryggheten osv.

Och redan där är det ju en paradox.
Hur i hela friden ska vi som anhöriga och icke beroende kunna veta vad som är bäst för en alkoholist?
Hur ska vi kunna tro att vi har svaren?

Vi som inte går i deras skor och lever det liv de lever och känner det de känner.
Men det inbillar vi oss att vi kan.
Vi har försökt förstå,nå fram och visa allt det tålamod som finns och lite till.
Men det hjälper inte.

Vad händer om vi vänder oss 180 grader och tänker precis tvärt om.
Jag ska släppa taget om alkoholisten och fokusera på vad jag kan förändra i mitt liv för att det ska bli lite bättre.
Kanske tom lämna relationen,eller lämna den som dricker ifred.
Men där uppstår då (i alla fall för mig) nästa omöjlighet.

Jag förmår inte släppa taget.
Sluta hoppas eller tro att det ska vända.
För om jag gör det,vad händer då.
Blir det ännu djävligare,en ännu större oreda att städa upp.
Ja kanske,men det är inte min oreda.
Det är någon annans,dvs den som dricker.

Vi förminskar ofta den som dricker och reducerar de till en ickeperson som inte längre får ta ansvar för sitt liv och sina handlingar.
Vi är där och städar upp eller skäller.
För vi kan inte låta bli.

Jag talar i egen sak här och har ingen aning om hur du väljer att hantera ditt liv och fungerar i relation till den beroende.
Jag gör och fortsätter göra såhär ibland,trots att jag efter så många år vet att jag ska göra motsatsen.
Jag lyckas ibland gå min egen väg och följa min egen kurs.
Det är väldigt svårt,men jag fortsätter försöka.
Det är min sk "nykterhet" som jag försöker förhålla mig till.
Min kurs som jag stakat ut för mig och som håller mig på mitt spår.

Ge styrka till…

Hej Ullabulla!
Ja visst skulle det bästa vara att bara vända sig om och gå. Men det går ju inte, precis som du skriver, blir det ännu värre då?
Sedan kan en del inte bara gå pga olika omständigheter.
Svag i sinnet, köttet, ja det tänker jag ofta...alkolisten väljer det invanda trygga sättet att bemöta verkligheten på dvs dricka alkohol.
Förändringsbenägenhet noll.
Du tar också upp en aspekt nog så viktig. Det är lika mycket skam för mig som anhörig att bära på. Oavsett.
Jag skäms och vill inte prata med folk ibland för jag anar att något om den missbrukande kommer att tas upp.
Jag skäms för alla idiotiska saker som händer den som missbrukar. Jag skäms för alla missbrukaren ljuger för. Jag skäms för att den missbrukande missbrukar.
Jag är maktlös om det inte sätts in tvångsvård. Vilket inte känns okey, men som kanske är det enda rätta?
Tack!

ProViva

... så är alla beroende/missbrukare individer.

Det finns väldigt många drag och beteenden som är samma hos alla såklart, det är ju så man kan diagnostisera det som en sjukdom, men problematiken är ändå individuell.

Sjukdomen är inte bara fysisk/kemisk utan till stor del känslomässig/social/psykologisk. Det gör det omöjligt med en behandling som funkar för alla.

Att bryta förnekelse måste nog alltid vara första steget men det kan vara otroligt svårt mitt i det aktiva beroendet.

För mig räckte det med påtryckningar från min fru för att jag skulle ta kontakt med vården och erkänna mitt problem. Trots att jag slutade förneka kunde jag inte släppa flaskan och det tog sju år innan jag fick rätt behandling.

Visst kan man säga att den beroende själv måste vilja göra förändringen men det funkar inte alltid när man är mitt i missbruket. Det kan behövas nån påtryckning ("tvång") för att man ska nyktra till tillräckligt för att kunna se sin egen situation och sitt problem.

Eftersom personen inte vill lyssna på dig kanske nån annan kan hjälpa dig? En arbetsgivare t.ex?

Och försök att tänka på det som en sjukdom istf att ta det personligt.

Eftersom den missbrukande hjärnan inte är frisk är det lönlöst att hänga upp sig på rationella och logiska resonemang. Det är inte alltid det går fram oavsett hur uppenbart det är för de friska i omgivningen.

Kanske ett dåligt exempel men tänk på en anorektiker. Vilka rationella argument biter på nån som svälter sig "frivilligt "?

Om då tvångsvård sätts in.
Hur stor tror du då chansen är att hen väljer att fortsätta vara nykter vid utskrivning?
Och vad händer med din tilltro till den som just då är nykter?
Hur länge väljer hen att fortsätta vara nykter om ingången var tvång?

Jag förstår din vånda.
Jag har ofta drömt om att bokstavligen få kedja fast den som missbrukar vid elementet.
Så jag kan tvinga denne att inse sitt eget bästa och vara nykter.
Faktiskt på allvar tyckt att det skulle vara en strålande lösning.

Men det faller förstås på sin egen orimlighet.
Och det är väl där vi anhöriga ofta begår just den tankevurpan.
Att vi tror att det med tvång,övertalning hot osv ska gå att få den onyktre att vilja bli nykter.
Det går inte,vi förmår inte.

Så att ge upp den viljan,tanken att tro att vi ska lyckas när de inte själva lyckas.
Det kan vara en vändning för oss själva.

Ge styrka till…

Tack ProViva för ditt inlägg!
Givetvis är alla individer. Denna individ biter ingenting på. Skulle ALDRIG ta emot eller be om hjälp vad gäller sitt missbruk.
Om jag kunde skulle jag ha brutit kontakten för länge sedan. Men omständigheter som råder gör det omöjligt.
Även om det är en sjukdom, även om hjärnan är kidnappad av drogen så någon gång borde det finnas en vilja till förändring. I detta fall pratar vi hårt drickande. Besinningslöst, periodvis. Vilket numera är mer period än nyktert.
Ser ingen ljusning Hen kommer att dricka ihjäl sig

Ge styrka till…

Tack Ullabulla för din kommentar!
Nej tvång är ju inte optimalt men vad står till buds?
Det är ju fullständigt kaos när perioden pågår. Nu mer period än nyktert. :(

Ge styrka till…

Hej igen!
Det går inte att ta upp problemet när människan är nykter det går inte att prata med människan i ruset. När ska man kunna prata?
Försöker jag prata vid nykter period så reser sig människan och går ut i vredesmod.

så kan du läsa min tråd " jaha och nu då"
där beskriver jag min kamp om att förstå,acceptera och så småningom vända ryggen till den som dricker.
Jag har också varit där du är.
Vittne till den katastrofen när den som dricker,dricker sig sakta men säkert till döds.
Vanmakten när man inser att inget man gör hjälper.

Och insikten i att låta bli att försöka förmå personen till självhjälp,dvs att ta emot hjälp.
Men det är oerhört tungt att förmå sig till att dra tillbaka sina egna tentaklar.
Det var just vad jag gjorde och i mitt fall så drack personen tre år till.
Sakta sakta kunde jag fjärma mig och ta tillbaka mitt eget liv.
Men det var tungt och svårt och med många långa timmar i förtvivlan.

AlkoDHyperD

Det trygga invanda sättet gäller även medberoende.
Du som står vid sidan om och gör allt för att övertala, förmå din alkoholist att vilja förändring. Stångar pannan blodig. Men du når inte fram. I frustrationen förloras kontakten med den logiska hjärnan.
Det blir svårt att tänka annorlunda och problemet angrips på samma sätt, hårdare och hårdare, men på samma sätt.
Det är inte för att du är dum, eller vill för lite. Det är så vi fungerar.
Det är så alkoholisten fungerar.
Känslomässiga problem, eller helt enkelt en vana som blivit beroende, försöker alkoholisten lösa på det sätt hen kan. Genom att dricka. Döva ångesten, abstinensen, skammen, verkligheten som är för svår att inse...problemet är lösningen som är att dricka.
Du behöver få distans till dina känslor i detta. Därför är det jättebra att du skriver om det. Därefter kan kontakten med tänk-hjärnan hjälpa dig att hitta andra lösningar för egen del.
Vad är det som gör det omöjligt att gå ifrån?
Är det rädsla för vad hen kommer att göra mot sig själv? Mot dig? Egna skuldkänslor?
Kärlek kan vara att ställa ett ultimatum. Att våga följa sin egen röst. Att våga vägra se på när någon sakta tar livet av sig.
Jag har supit inför blinda ögon och stumma läppar. Kanske av omgivningens rädsla eller uppgivenhet. Innerst inne har det gjort ont att vara så oviktig och osedd. Beroendedelen har varit nöjd med att få köra på.
Jag har nog verkat okänslig för påtryckningar i många avseenden. Förnekelsen har inte varit ett hinder för min nykterhet eftersom jag alltid insett problemet. Men det behövdes även något mer. Att bli sedd och förstådd. Och den viktigaste biten, förstå vad jag riskerade att förlora om jag valde spriten.

Hej igen!
Mitt första (och andra) inlägg var lite taggiga. Men jag ansåg att du förenklade en problematik du saknar kunskap om. Det anser jag fortfarande men därför är det bra att du är här och ställer frågor.
Jag förstod naturligtvis även att du är här för du behöver hjälp. Och styrka. Jag blev bara lite sur...
Hursomhelst vill jag ändå ge dig lite av mina tankar med förhoppning att de kan komma till användning för dig.
Du talar om val tex. Jag har gjort många destruktiva val, medvetet. Det har jag gjort ända sedan jag var barn och har ingen aning om varför. Det skulle kanske en psykolog kunna berätta för mig eller kanske inte. Jag är ibland destruktiv och ibland inte. Har ingen förklaring till det egentligen. Jag är väl helt enkelt inte alltid en så bra människa. Alkohol eller inte.
Jag tror att alkoholister måste nå sin botten för att det ska vända och kanske "din" alkoholist ännu är för långt ifrån den. Hur obegripligt det än kan verka för dig som betraktare. Jag är tacksam över att jag nådde en botten när jag gjorde, för 3 månader sedan, som ProViva beskriver det: en liten frisk hjärncell gjorde revolt. Men jag skriver EN botten för jag vet att jag kan falla igen. Även om jag gör allt i min makt för att förhindra det.
Så jag är nykter idag men min man är det inte. Han är lika mycket alkholberoende som jag men lever i total förnekelse. Jag har försökt prata med honom men når inte fram. Jag vet hur maktlös och frustrerad du känner dig. Jag överväger att låta min man lösa detta på helt egen hand. Just nu behöver jag arbeta med mig själv annars har jag en känsla av att allt går åt skogen...
Du kan nog inte argumentera med en alkoholist om du inte är VÄLDIGT påläst så mitt råd är att söka information, fakta men var försiktig. Låt inte det ta över ditt liv, ett beroende kan se ut på många olika sätt och oftast smyger det sig på en. Ta hand om dig själv, du kanske måste vända ryggen till för att rädda dig själv tillslut. Kanske det inte finns någon bra lösning. Du har garanterat ingen skuld i hens alkoholism så det är inte heller givet att du någonsin kommer kunna få hen att sluta dricka. Tyvärr kan man ibland inte rädda ens de man älskar men du kan rädda dig själv.
Lycka till! Och det menar jag verkligen.
Styrka till dig!

Ser att du redan konfronterat det inlägg jag vill skriva, om än i mitt tycke något förenklat.

Varför fortsätter en storrökare att blossa, trots att hen vet att livet löper betydligt större risk att förkortas? En eventuell partner blir kanske ensam i förtid och barn och framför allt barnbarn riskerar att inte få uppleva en aktiv och pigg (i bästa fall) pensionär p g a just rökningen.

Varför tar inte en mycket överviktig person tag i sin nödvändiga viktnedgång? Alla vet ju att övervikten kan leda till (onödig) för tidig död - och ändå fortsätter personen att äta ohälsosamt. Även här riskerar en eventuell partner, barn och barnbarn att förlora sin make/maka, mamma/pappa, mor- eller farförälder onödigt tidigt.

Den som kör för fort - vad är det för fel på denne? Det är ju allmänt känt att risken för dödlighet ökar med hastigheten. Inte bara för fortköraren utan även för medpassagerare och alla andra ute i trafiken. Förhoppningsvis är denne fortkörare nykter, men väljer ändå detta riskabla körsätt. Inte lätt att förstå...

Alla som är stressade av för mycket arbete. Varför lär de sig aldrig att slå av på takten? Herregud, ligga och jobbfundera när det är dags att sova... Det skapar ju verkligen stress i onödan, vilket vi vet leder till ett mycket ohälsosamt tillstånd, ibland med alkoholen som tröst...

Behöver nog inte räkna upp flera exempel, tror att du förstått min poäng. Och då är ändå alkoholism en sjukdom, till skillnad från många andra saker vi håller på med som inte är bra, varken för oss eller andra

Förstår din förtvivlan och frustration, men tycker att du har fått många ärliga svar via ovanstående inlägg, så vill inte lägga sten på börda. Önskar dig stort lycka till i framtiden. Ta åt dig av råd från andra medberoende, de har i mitt tycke gett mycket givande svar. Kram till dig