Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Lindis

❤️
Känner igen mig!
Min dricker också dagligen. Otrevlig emellanåt.
Vet vad jag borde göra, men varför är det så svårt????
Barnen är i åldrarna 5-11 år så dom flyttar ju inte på ett tag.
Känner med dig. ❤️❤️❤️

DetGårBättre

Livet är svårt. Dessvärre. Finns inga lätta lösningar men tänker ni på barnen först så snacka med soc och samtalsterapi, parterapi, leta boende. Vad hade du gjort om huset brinner?

Bedrövadsambo

Vill du stanna? Stanna. Vill du ha ett annat liv? Bryt upp. Allt praktiskt löser sig. Viljan och beslutet är viktigast. Gör plus och minuslistor. Först över att stanna, sen över att bryta upp. Känns enklare när man får det svart på vitt. Min erfarenhet är dock att från och med första gången man tänker ”separera” på allvar så är det bara en tidsfråga. Men det kan ta flera år! I min förrförra relation tog det fem år från tanke till handling. Det enda jag ångrar idag var att vi inte gjorde det tidigare!

Fru Anhörig

Hej. Det smärtar att läsa, det känns som att jag själv har skrivit det. Jag vet att jag borde lämna, alla tecken finns och mitt huvud säger att jag ska. Men mitt hjärta är brustet och jag tänker på hur vår dotter kommer att klara av det utan att ta på sig att hon måste rädda sin pappa. Hon är 16 år och är förmodligen fullt medveten om det här ... Kram ❤️

rädd för ensamheten, kanske till och med något du kommer att uppskatta! Och för den delen vad är det som säger att du kommer att vara ensam? Du har dina barn, du kommer att ha tid och ork att odla egna intressen, egna intressen brukar ge en egna vänner. Bemöt honom när han säger att ni kanske borde skiljas. Säg ja det har du nog rätt i, vi får ta det under allvarligt övervägande! Se hur han reagerar. Tror han, liksom min särbo, har vant sig vid att man finns kvar trots supande och respektlöst beteende. Sluta ägna tankar och energi åt honom/er och börja fundera över hur du vill att ditt liv ska va i fortsättningen! Och ensam verkar du vara nu, han är borta och spelar golf och dricker när han kommer hem! Du kommer att lära dig uppskatta ditt eget sällskap!

Blåklocka

Jag undrar över en sak?
För alla oss som levt och kanske lever med en partner som dricker på ett sådant sätt att vi inte mår bra. Till alla oss som tror att det inte går att lämna av anledningar som har med praktiska saker att göra så som bostad, ekonomi och att man har barn som bor i detta.
Min fråga till alla oss är:
Varför tror vi att barnen skulle ha det bättre i denna ” döda” miljö?
Jag tror att barnen mår lika dåligt, om inte sämre än vad man själv gör i en familj där alkoholen styr allt. Såklart ser och känner de hur mamma mår och krymper. De får en förljugen bild av hur man ska ta vara på sitt liv. Jag tror de känner ansvar över och kanhända påverkas negativt i sådana här miljöer.
Jag lämnade min alkisman i somras och ångrar det inte en sekund. Han är fortfarande precis som tidigare och hade aldrig ändrat sitt beteende så jag är befriad och känner lätthet.
Styrka till er alla som kämpar!

Vill man inte släppa taget.
"Om bara" blir någon sorts regel att följa.

Istället för att se verkligheten.
Likt alkisen stoppar vi också huvudet i sanden även om vi ibland ser klart.

Visst kan alkisen supa ned sig totalt vid skilsmässa.
Barnen sörja.
Men framför allt är det nog vi själva som inte har rätta styrkan och viljan att gå.

För "om bara" händer så tror vi att alla problem kommer att lösas.

Så då är vi kvar i spiralen och i värsta fall så förändras vår situation till det sämre.
Sakta,Så vi knappt märker det.

Eller så reser vi oss upp och börjar ta de små steg som tillsammans så småningom blir ett stort steg till förbättring.

Där vi själva och kanske våra barn får vara i fokus.

Tösabiten

Men jag är så rädd. Jag vill egentligen inte sitta här med honom men har inte kraften att lämna. Vet inte vart jag ska bo. Har inga vänner nu så det spelar ingen roll var jag bor, men jobb, barn, bostad, ekonomi. Jag bor i en liten by på landet och här har jag inget som binder mig så småningom. Mina barn kommer inte stanna i denna hålan tack och lov. Tillbaka till min hemort? Kanske, men där finns inga vänner kvar och mina föräldrar börjar bli gamla och kommer inte finnas där så länge till. Dessutom har jag tre hundar. Vem hyr ut till mig? De har aldrig bott i lägenhet, vi kommer bli vräkta för de kommer skälla på grund av alla ljud.
Samtidigt så känner jag att mitt liv bara rinner bort och jag är olycklig, det kan ju inte bli sämre.
Nykter så är han en bra man men den ser jag allt mindre av eftersom han oftast dricker. Igår torsdag sååkte han till systemet på sin lunchrast för att jag inte ska veta det. Vi har 2,5 mil dit så man kan inte smyga iväg bara så där. Sedan drack han en halvliter öl i garaget och en i duschen. Han tror att jag inget vet men det är lätt att se att han är påverkad. Kanske inte så mycket tycker ni, men sättet, detta smygande. Lögnerna gör mig så ledsen. Funderar på att berätta för hans syster, men vet inte vad hennes reaktion blir.
Får se hur jag gör. Jag fortsätter undvika honom som vanligt....

bygga upp dig själv och ett eget liv! Du skriver att barnen är stora och snart flyttar ut. Då kanske tid finns att odla egna intressen! Hundarna kanske kan vara ett intresse som går att utveckla genom föreningsliv? Gör sånt du själv tycker är roligt! Planera nästa helg redan nu, vad skulle vara roligt att göra? Hitta glädjeämnen, små och stora, det stärker dig! Små steg i rätt riktning! Lägg energi på dig själv, det är din tur nu!

Blåklocka

Förstår din vånda, men den hjälper dig inte att ta ett beslut.
Nu kommer jag att ställa några tuffa påståenden.
Varför försvarar du dina ställningstaganden?
Det är ju du som är huvudpersonen i ditt kiv och således du som avgör IM och när du har fått nog.
Du kan givetvis leva ett fortsatt liv med din man och då få en del vinster så som boende, hundar och annat.
Du kan också välja något annat.
Grejen är att det är du som gör valen. Att göra ingenting är också ett val.

DetGårBättre

Att göra ingenting är rimligen ett passivt val och det är inget som vi utvecklas av. Gör aktiva val. Om det är att stanna eller gå spelar ingen roll, men det viktiga är att ta beslut.

Missan

som du Tösabiten.Har inte skrivit på länge men läget är desamma.Det är lugnare i veckorna nu. Han jobbar utanför stan nu så han kan inte dricka så mycket i veckorna. Men några öl o några klunkar sprit tar han. Han är tyst o lugn sitter vid tv tills han lägger sig19.30.Helgerna dricker han redan på morgonen smyger ut i boden. Han vaknar alltid tidigt på helgerna oftast 4.30.( då har väl spriten gått ur kroppen) Han är mer pratsam o ofta grälsjuk o spydig.Vi har heller inget sexliv länge sen ett år tillbaka. Vill inte när han är onykter.Jag försöker hitta på roliga saker ibland. Träffa nån kompis,simhall,bio, umgås med barn o barnbarn. Sen har jag ju mina hundar.Åker ibland iväg över helgen till dotterns familj. Han vill inte följa med o det blir trevligare utan honom.Vi har inga gemensamma vänner kvar. Men umgås med mina syskon. Alla vet ju hans problem nu o jag har folk att prata med. Men det är inte ofta dom frågar. Jag vet allafall att dom finns där för mig om jag behöver.Jag går också o pratar på alkoholmottagningen. Trodde att det skulle göra mig stark men jag har inte orkat göra något åt min situation. Livet går vidare som förut. När jag börjar tänka på att jag ska lämna blir jag så ledsen o mår ännu sämre. Försöker jag inte tänka så mycket på det o leva mitt liv mår jag bättre.Tänker att om han kunde sluta skulle allt bli bättre o vi skulle nog kunna fortsätta vårt liv tillsammans. Ibland skymtar jag han gamla jag. Det är så svårt. Ibland hatar jag honom o önskar nästan att han skulle dö. Då skulle jag bli fri...

Tösabiten

Det är sorgligt att vi lever som vi gör. Dina två sista meningar skrämde mig, för jag har tänkt precis samma sak. Skäms nästa över det, men så är det. Tackar högre makter för mina hundar. Så skönt att ge sig ut i skogen med dem och rensa tankarna och glömma honom en stund. Tyvärr ältar jag mycket under mina promenader med. Åker iväg till mina föräldrar utan honom då och då. Det är skönt med lite egen tid. Hade bestämt att prata med hans syster i lördags och frågade om hon ville gå med ut och gå en sväng, men hon tackade nej som vanligt. Hon har alltid fullt upp och hinner knappt aldrig ses. Tänker det skulle vara lättare att berätta det under en promenad än att sitta vid ett bord. Tror jag skulle bryta ihop lättare då. Vet inte hur hon kommer ta det. Tror hon innerst inne vet men inte tar det till sig. Vet inte varför jag vill prata med henne. Min man skulle bli skitsur om han visste att jag hade sagt något och skulle säga att jag var löjlig och överdriver. Skulle hon tro mig?
Min man säger ofta när han är nykter att jag är konstig och att jag alltid är så sur och otrevlig. Konstigt? Jag snäser rätt mycket och är kort i tonen när han dricker. Sedan sitter det i dagen efter. Han fattar inte trots att jag sagt till honom att jag hatar honom när han dricker och att jag kommer fortsätta vara otrevlig när han dricker. Hir kan man välja ölen framför sin fru och hennes lycka? Jag sa att jag skulle vilja ta över mina föräldrars gård så småningom. Hans reaktion? Då får vi bli särbor då. Hans skulle inte lyfta ett finger för min skull. Ja jäklar vilket tragiskt liv jag lever. Ja jag vet att jag kan göra något åt det men som jag skrivit innan så orkar jag inte just nu.

som kanske kan verka lite ”hård”! Du undrar hur han kan välja ölen framför sin frus lycka! Du väljer honom inkl öl framför din egen lycka! Eller väljer bort, du har ett val! Detta funderar jag själv mycket över! Tanken kan vissa dagar vara otroligt jobbig men andra dagar så befriande! Man har faktiskt ett val och rätten att bestämma hur man själv vill leva!

Tösabiten

Nordäng67. Jag hoppas att jag snart orkar göra det valet. Egentligen väljer jag inte honom. Jag nonchalerar honom och bygger upp mig själv för att så småningom ska kunna gå ut ur detta, eller egentligen våga ställa ett krav och kunna hålla det. Idag skulle jag inte kunna hålla det jag säger och därför väntar jag. Jag vet att det är dumt och att jag får skylla mig själv. Innerst inne hoppas jag nog att han ska komma till insikt och vilja ändra på sig. Jag kommer inte ge upp innan jag har involverat hans syster och låta henne och hennes man försöka hjälpa till först. För hur illa jag än tycker om honom när han dricker så är han en bra make när han är/var nykter.

lizzbet

...förstår så väl din tanke om att involvera systern och hoppas på "hjälp" via henne. Tyvärr måste du släppa de förhoppningarna, för ingen annan än han själv kan göra något åt situationen. Visst, du kan lätta ditt hjärta för att få prata ut, men förvänta dig inga mirakel. vad skulle hon kunna göra tänker du...?
All styrka till dig / lizzbet

Tösabiten

Jag hoppas att hon kan få honom att förstå att han har ett problem. De har haft en tuff uppväxt och har alltid tytt sig till varandra. Vi umgås med dem ibland och då tänker jag att de inte behöver bjuda på så mycket att dricka när vi är hos dem. Kanske kan hon, inte bara jag säga att det kanske räcker när det börja bli för mycket på t ex en högtid. Ja inte vet jag vad jag förväntar mig, kanske bara lite medlidande.
Jag frågade min man om han kunde köra och sedan hämta mig på fredag för vi ska ha lite fest med jobbet. Kan ju lägga till att det är första gången på kanske 10 år jag ber om detta. Jag ville se hur han skulle svara eftersom han inte kan tänka sig vara nykter en fredag. Först sa han att det fixar vi. Idag kom han och sa att han skulle flörta lite med vår son så han skulle hämta mig istället. Han kan alltså inte välja mig framför ölen en enda jä-la fredag på 10 år. Blev så klart besviken och ledsen eftersom detta är genomgående i vårt förhållande, att han aldrig sätter mig främst. Jag visste svaret innan jag frågade men var ändå tvungen. Hir kul kommer jag ha tror ni?

Tösabiten

Jag hoppas att hon kan få honom att förstå att han har ett problem. De har haft en tuff uppväxt och har alltid tytt sig till varandra. Vi umgås med dem ibland och då tänker jag att de inte behöver bjuda på så mycket att dricka när vi är hos dem. Kanske kan hon, inte bara jag säga att det kanske räcker när det börja bli för mycket på t ex en högtid. Ja inte vet jag vad jag förväntar mig, kanske bara lite medlidande.
Jag frågade min man om han kunde köra och sedan hämta mig på fredag för vi ska ha lite fest med jobbet. Kan ju lägga till att det är första gången på kanske 10 år jag ber om detta. Jag ville se hur han skulle svara eftersom han inte kan tänka sig vara nykter en fredag. Först sa han att det fixar vi. Idag kom han och sa att han skulle flörta lite med vår son så han skulle hämta mig istället. Han kan alltså inte välja mig framför ölen en enda jä-la fredag på 10 år. Blev så klart besviken och ledsen eftersom detta är genomgående i vårt förhållande, att han aldrig sätter mig främst. Jag visste svaret innan jag frågade men var ändå tvungen. Hir kul kommer jag ha tror ni?

Blåklocka

Förstår hur du känner och hur besviken du blir- igen...
Du är i en process och den tar olika lång tid, beroende på
Ja, vad beror den på?
Det finns enligt nig bara ett sätt där DU kan ha inflytande på processen.
Jag har varit där du är och nu är jag någon annanstans.
Det du kan fråga dig om du tror på att din man kommer att vakna upp en dag och tänka för sig själv” nej nu ska jag sluta dricka för min familj verkar inte gilla det”...
Kan ju hända, men högst troligt är att han dövar sina skamkänslor med mera supa egtersom det är så han kan göra och gjort genom ert äktenskap.
Jag tror dessutom att det är kontraproduktivt, att liksom vara en martyr. Han får då i sin alkoholisthjärna det att vara honom det är synd om som har en sån sur fru typ...
Om du inte kan eller vill lämna mannen, vilket jag har stor förståelse för, så försök ändå att leva DITT liv. Gör dina saker upptäck världen men gör det för din skull.
Mannen kommer ändå behöva göra upp med sitt supande och där är du chanslös om han själv inte förstår och vill.
Stor kram!

lev ditt liv fullt ut även om du inte klarar av eller vill lämna honom! Man kommer aldrig först för en man som är alkoholist men man kan sätta sig själv högt! Blir ingen balans i tillvaron om man förväntar sig ett givande och ett tagande som det är i en ”vanlig” relation! Besvikelsen blir så tung att bära! Ger till mig själv nu istället och så får min särbo göra och vara som han vill! Så får jag se om han är en man jag vill vara tillsammans med!