Hej. Hittade hit till forumet efter lite sökningar då jag känner mig så rädd och ledsen. Min sambo har alltid druckit mycket, för mycket egentligen och dumt nog så har jag accepterat detta då han alltid skött sitt jobb, huset, barnen (bonusar för mig) och aldrig på något vis blivit otrevlig. Gångerna har tidigare varit sällan då han blivit ordentligt berusad och full, då har han också fått en rejäl utskällning och verkar ha förstått.
Nu har dock tillfällena kommit oftare, jag har märkt att han druckit mer och mer och till råga på allt har jag nyligen blivit gravid. Jag har tänkt var och varannan dag att jag måste ta tag i det här, för det har blivit större och större mängder han dricker nu. Skulle det vara några öl per kväll gjorde det mig inget men det har blivit långt mycket mer.
Igår när jag kom hem vid 19-snåret var han ordentligt full, ensam med barnen hemma i 6-årsåldern, kunde inte gå rakt, pratade inte rent och jag blev förstås ursinnig. Barnen hade dessutom kompisar där!
Till saken hör att senare under kvällen fick han nåt slags sammanbrott och sa att han inte klarar mer. Han sa att han hade problem, att han behövde hjälp, att han inte kunde låta bli att dricka och att mängderna han drack var mer än jag visste om.
Jag är nu fullständigt livrädd. Jag är så lättad över hans insikt att han själv behöver hjälp men.. Kommer han att hålla fast vid det han sa? Jag är så rädd för en eventuell helvetestid framför oss nu och jag har längtat Så mycket efter det där egna barnet men har gråten i halsen av rädslan för att han inte ska klara av att vara nykter.. och jag vill inte ha en alkoholiserad pappa till mitt barn. Han vill nog kunna dricka ”lagom” men jag tror att det är ingenting som gäller och att även jag måste låta bli. Och det accepterar jag, jag stöttar honom in i eld om så är, men jag är så rädd att det bara var ”fyllesnack” igår och att inte den där viljan finns där egentligen..
Ville bara skriva av mig, känner mig så ledsen fastän jag borde vara lättad och glad.. :/