Hejsan.

Min kille har svåra alkoholproblem och dricker sig full i princip varje dag. Jag märker tydligt att detta gör honom deppig och paranoid; samt ger honom svåra sömnproblem.

Är det någon som har någon erfarenhet kring paranoia, och hur man kan hantera det när ens partner plötsligt är överdrivet misstänksam mot allt och alla?

Min killes paranoia manifesterar sig som en överdriven misstänksamhet mot folk i hans omgivning. Ibland är den riktad mot mig/mina vänner, ibland mot hans vänner, ibland mot kollegor och chefer på hans jobb, ibland mot någon helt annan. (Typ hyresvärden eller någon kassör i kiosken.)

Han kan i princip aldrig berätta vad han grundar sina misstankar i. Han har sällan några exempel, minnen eller händelser han kan beskriva.. Istället pratar han i lösa termer om hur han är helt säker på att någon eller flera personer baktalar honom, vill sabotera för honom, mobbar honom, konspirerar eller är falsk mot honom.

När jag frågar honom om vad som hänt, eller varför person X skulle ha någon motiv till att göra honom illa så har han inga svar. Ofta vänder han det mot mig istället; och påstår att jag innerst inne vet vad det handlar om och att jag är med på konspirationen emot honom.

Hans misstänksamhet är från mitt perspektiv oftast taget från luften. Han tror att alla människor kör något slags spel mot honom. Hans egna goda vänner kan höra av sig och vilja träffa honom; varav hans första reaktion är att misstro deras intentioner. Han tror att dom har någon dold agenda, att dom vill honom illa, att dom egentligen pratar skit om honom osv. Alternativt så tror han att folk bara träffar honom "för att vara snälla", men att dom innerst inne inte vill det. Det sistnämnda gör mig väldigt ledsen, för jag förstår att det egentligen handlar om att han har ett uselt självförtroende och inte kan se att folk genuint vill umgås med honom för att dom tycker om honom.

Ibland håller han förhör mot mig. Han vill veta saker om mig och folk han är misstänksam emot. Han kan fråga ut mig kring om jag pratar bakom hans rygg, han undrar vad jag hört andra säga om honom, han undrar om jag i smyg arrangerar möten med honom och hans vänner (för varför skulle dom annars höra av sig?) eller om det är jag som "ligger bakom" all mobbing han säger sig utsättas för. När jag slår hål på hans idéer så säger han att jag försvarar mina vänner, att jag ljuger, att jag är med på konspirationen emot honom eller att jag spelar dum som inte ser vad han ser.

Ibland tror jag att han testar mig. Han kan prata om någon vardagspetitess och sedan noggrann tillägga "berätta inte det här för någon", trots att informationen knappt är av intresse för någon eller skulle kunna påverka honom negativt om folk fick veta. Självklart berättar jag inte för någon heller; men jag tror innerst inne att han snarare vill testa tilliten emellan oss än att han värderar själva informationen speciellt högt.

Han är själv inte heller sen med att direktrapportera mina bekymmer för sina egna vänner. Nyligen anförtrodde jag mig om ett bekymmer jag har på min arbetsplats, varav jag snart fick veta att han direkt spred det vidare till flera av sina vänner. Personligen bryr jag mig inte om handlingen i sig, då jag varken är paranoid eller tar någon skada av det. Däremot tycker jag hans dubbelmoral är ful, då han samtidigt håller korsförhör med mig angående vad jag säger om honom till andra.

Dessutom försvårar han för så mycket relationer emellan mig och andra. Han undviker att träffa mig i grupp med mina vänner, han vill inte komma på besök hos mig pga att jag har rumskamrater, han ställer in aktiviteter för att han plötsligt inbillar sig att någon som ska följa med har dåliga intentioner osv. Överlag vill han bara träffas hemma hos sig själv i enrum, och om vi ska göra någon gruppaktivitet så tolererar han enbart att hans egna alkoholiserade vänner följer med. (Ironiskt nog är han ofta misstänksam mot dom också; men hans paranoida idéer skiftar från dag till dag.)

Är det någon som känner igen sig eller har några idéer på hur man hanterar det när ens käresta plötsligt misstror en själv och alla i sin omgivning?

eller hur man ska uttrycka det! Du ska och kan inte göra något åt din kärestas paranoida idéer! Det är HAN som måste göra något åt det! Finns ju ingen fog för och sanning i hans tankar! Han är ju redan trygg med dig och vänner med flera! Bara han som ska inse och känna det också! Gör han nog lättast genom att ta bort det som framkallar paranoian: alkoholen!

vad ger er relation dig? Verkar fruktansvärt begränsande för dig att ha ett förhållande med denne man! Var rädd om dig själv så du inte tappar bort dig själv och dina vänner/nära och kära! Vänd fokus till dig själv! Har själv ett förhållande med en man med spritproblem (dock ej paranoida tankar)! De första åren tänkte jag otroligt mycket på varför han drack, varför han hade dåligt spritsinne, hur jag skulle få honom att sluta dricka mm! Nu fokuserar jag på mig själv istället och det handlar så klart inte om egoism! Utan mer hur vill jag ha det, hur vill jag leva mm! Passar min gubbe in i detta så gör han annars blir det hej då! Man kan inte göra om någon annan men man kan välja eller välja bort!

Btt

En psykisk underliggande sjukdom kan såklart triggas och förstärkas av droger och alkohol.
Din man är ju sjuk,vad som är hönan och ägget är svårt att veta.
Om han vill finns ju hjälp att få men det måste han själv förstå
Men hur står du ut ???!!
Nej önskar du dej en framtid så lämna honom.
För att du själv inte ska bli sjuk.
Lycka till

anonymkatt

Tack för era svar. Det känns skönt att prata av sig lite med folk som har liknande erfarenheter :)

Jag håller med om att både drickandet och paranoian är hans eget problem. I stundens hetta blir det dock mitt problem också, då det blir jag som får lyssna på hans tankar och får ta emot hans kritik. Jag känner dock att oavsett vad jag svarar så är det troligtvis fel svar, då han vrider mina ord för att styrka sin ståndpunkt.

Jag står ut eftersom hans humör skiftar från dag till dag. Ibland kan det gå ett tag innan han tar upp sina vanföreställningar på nytt. Ibland är hans misstankar riktade mot någon person jag knappt känner, varav det är lättare att rycka på axlarna och bara passivt lyssna utan att varken bekräfta eller förneka hans misstankar.

Ibland har han dessutom stunder då han vaknar upp och verkar se klart igen. Då kan han vara ångerfull och be om ursäkt för all missriktad ilska och anklagelser han öst över mig. Det är tyvärr inte så vanligt, men det gör mig alltid lite hoppfull om att han en dag kanske slutar ta till flaskan. Under såna stunder kan han dessutom instämma om att han dricker för mycket och har tappat kontrollen. Tyvärr varar dessa stunder av insikt inte så länge, då hela hans liv kretsar kring öl.

Jag har ofta funderat på om jag ska stanna eller gå. Vi är båda unga och har varken barn eller bor ihop. Men kärleken gör en rätt irrationell och dum, så jag har valt att stanna med honom länge nu.

Ni som är lite äldre med mer erfarenheter i bagaget, har eran alkoholist blivit bättre eller sämre med åren?

Min största mardröm är att han i framtiden får någon snedfylla och blir aggressiv pga sina vanföreställningar.

I nuläget är han dock inte elak på fyllan; snarare blir han dum och stum, slöddrig och snubblig. Sjukt oattraktiv i sitt beteende, men aldrig våldsam eller liknande.

men blicka först bakåt och sedan framåt! Hur var din barndom? Tror du, liksom jag själv, har vant dig vid att vara ”kär” i någon vi måste ta hand om och terapia! Och framåt: föreställ dig att du bor i villa, har två barn med honom! Ni ska fostra barn tillsammans, gå på föräldramöten, skjutsa till fotbollsträning, barn i trotsåldern, barn i tonåren som ska hämtas mitt i natten! Funkar det? Kan du se detta tillsammans med honom? Verkligen försök se på er med någon annans ögon! Han verkar vara riktigt sjuk!

Btt

Med självinsikt och stark vilja psykiatrisk hjälp kan han bli bättre, ibland.
Men en trygg man att bilda familj med eller bara i ett parförhållnde kommer inte hända. Han kärlek till alkoholen är större.än allt.
Unga hjärnor tar större stryk. av alkohol och droger. De inre organen också..
Nej ta ditt förnuft tillfånga för din egen skull. Har du tid över så skaffa ett husdjur att pyssla om promenera med.
Livet med den här mannen bådar inte gottg för dej. Djur är lojala.
Din man kommer att vara lojal mot ölen.Tänk om du blir gravid är han en bra pappa /förälder. Tror han kommer att vara ditt störst barn hela tiden med tanke på hur du beskriver honom. Nej ta inte på.dej det. Man tror som ung och kär , jag ska få honom att fatta min lärlek ska rädda honom.
Men det blir aldrig så för han älskar alkoholen du har inget att sätt emot där.
Den kärleken han känner till alkoholen är ju också kemisk kroppen behöer den för att fungera.
Så som Nordäng säjer brutalt ärligt han är inget för dej att ha
Det blir smärta bråk sorg elände
Ja vi är lite äldre med mer erfarenhet det är alltid bra att lyssna till. Bestämmer gör du själv.r

anonymkatt

Tack för att ni tar upp det här med barn i framtiden! Det är något jag själv tycker är jobbigt att tänka på. Att skaffa familj är verkligen inget som är aktuellt just nu, men om några år kanske livet byter fokus.

Å ena sidan är han högfungerande i samhället. Han har ett fast jobb, en bostad, han har inga skulder, många vänner och är till synes skötsam. Å andra sidan kör han rattfull, ställer in planer för att "ta en öl med grabbarna först" (slutar alltid med att han häller i sig ett 24-pack och dyker upp som en full zombie vid min port), och alkoholen gör honom ju som sagt paranoid och väldigt dålig på att hantera relationer och konflikter överlag. Plus all den skada den orsakar hans kropp och mentala hälsa i det långa loppet.

Jag upplever dessutom att han maskerar sina alkoholproblem genom att ge intryck av att han är intresserad av "konsten" bakom öl. Han kan tjata hål i huvudet på vem som helst kring vilken IPA/lager/ale/starkbärs som är bäst, hur bryggningen går till och vilket hantverk en öl faktiskt är. Just nu har han startat upp ett eget bryggeriprojekt, och självklart är alla hans vänner och kollegor både imponerade och intresserade av det. Dessutom är alla hans vänner också alkoholister, då dom också dricker näst intill varje dag och i obscena mängder. Jag tror att han känner sig väldigt uppmuntrat till att dricka i det sammanhang vi lever i just nu.

I hans ångerfulla stunder när han själv säger att han borde sluta dricka så mycket får jag ett vagt hopp om att han kanske en dag växer upp och inser att livet måste ha mer att erbjuda än vad han har och gör just nu. Han är själv missnöjd med mycket och mår synbart dåligt över och av sin livsstil. Samtidigt skulle han aldrig förmå sig att använda ordet "alkoholist" för att beskriva sig själv, och har rent av sagt idiotiska saker så som att han ALLTID kommer börja sin morgon med en öl; livet ut; för det är det bästa han vet.

Jag har länge förstått och accepterat att han älskar öl mer än mig. Att han är maktlös inför alkoholen är ett faktum. Men jag tror att han har ett äckligt dåligt samvete hela tiden över att han inte kan kontrollera sig själv. Jag tror att han känner att han sviker sig själv och andra hela tiden med sitt supande; men hans lösning på det är att supa ännu mer tills det känns som att livet är en berusad fest igen. Och när han "festar" så är samvetet avstängt varav han istället gladeligen kan fokusera på det "positiva" i sin livsstil; Det stora hantverket bakom ölen, och vilken gastronomisk lycka det är att få dricka den. Samt att sitta på after work med sina lika fulla kompisar och gapa om vilken ölsort som är dagens favorit.

Jag vet ju att han i dagsläget absolut inte är lämpad för en familjefar eller för något livslångt engagemang. Men helvete vad svårt det är att vara cynisk, när man sedan ligger i hans famn vissa kvällar och känner sig uppslukad av lyckan i att vara med den man är kär i.

är och funkar! Berätta om dig själv nu! Om du vill förstås! Hur var din uppväxt? Hur var dina föräldrar? Kan du se någon likhet mellan din särbo och din mamma eller pappa? Var du ett lyckligt barn som fick det du behövde? Och berätta om dina framtidsplaner! Vad gör du om tio år om du får drömma fritt?

Bedrövadsambo

Alla människor har för- och nackdelar. Så länge fördelarna överväger kan man hålla ihop en relation. När nackdelarna överväger är det dags att bryta upp. Otroligt ledsamt och sorgligt, och det är verkligen svinjobbigt. Men det är det enda rätta. Sluta hoppas på att han ska förändra sig. Det sker aldrig, åtminstone inte på många, många år. Och det finns inga garantier för att det håller. Vill du leva ditt liv i ovisshet? Har du tid att vänta i många år på att kanske få uppleva familjeliv?

anonymkatt

Ja du, jag har aldrig haft någon kontakt med min pappa. Mamma var alltid engagerad i det praktiska (städa, laga mat osv) men är psykiskt sjuk och kunde aldrig hjälpa mig med min emotionella utveckling. Jag var en krånglig maskrosunge som hade problem i skolan likväl som hemma. Våndades av mycket mörka tankar som ung och har haft min beskärda del av psykisk ohälsa som jag dock fått behandling för. Anser mig nu vara "botad" i den mån att jag kan kontrollera min ångest, istället för att ångesten kontrollerar mig. Ångesten är dock en del av mitt liv och kommer nog alltid att vara det.

Idag är jag väldigt fokuserad på min egen framgång. Jag är väldigt engagerad i mitt jobb och har jobbat upp mig till en bra position. Om 10 år är väl drömmen att ha säkrat ett välbetalt jobb, ha rest jorden runt, och därefter flyttat utomlands till något varmt klimat, skaffa ett hus och eventuellt en eller två ungar. Om jag får drömma dvs.

Min kille är har inga direkta ambitioner utöver att "ha kul". Han säger dock själv att han kan se en framtid med familjeliv och allt det där; när han är "färdig" med det han gör nu..

Du förstår behöver du inte lämna.
Så länge du accepterar så behöver du inte heller lämna.
Så länge du älskar behöver du inte lämna osv.

Men frågan är vad behöver du för att vara lycklig?
Vad vill du ha för innehåll i ditt liv?

Försök vända fokus mot dig själv och kanske försöka förstå varför du vill vara i detta?

anonymkatt

Nu är jag tillbaka här igen. Livet har givit mig motgångar och ångesten bara väller ur mig.

Jag har nyligen fått besked om att jag har en åkomma som kräver operation för behandling; och att risken för att åkomman kommer tillbaka efter operationen är hög. Om jag inte opereras så riskerar jag att min åkomma förvärras i framtiden, varav det kan vara en god idé att genomföra operationen nu innan det förvärrats.

Jag är rädd. Jag har ännu inte beslutat om vad jag ska göra, och när. Jag har gråtit mycket, oroat mig, pratat med läkare och ska kontakta en kirurg i veckan för fler råd.

Mina vänner har varit underbara. Alla har varit stöttande och förstående. Dom har lyssnat på mig när jag ventilerat, kramat om mig när jag varit ledsen, dom har erbjudit sig att hjälpa mig efter kirurgin (då jag kommer vara sängliggandes i minst 2 veckor) och dom har hjälpt mig genom att försöka avväpna situationen med humor, skratt och empati. Jag är fortfarande livrädd, men det känns skönt att dom är med mig.

Min pojkvän däremot, har inte visat något större stöd. Han har varit full i en vecka nu med sina vänner, och är absolut inte öppen för något större allvar i livet. När jag berättade om beskedet jag fick av min läkare via SMS, så svarade han ungefär "lugna ner dig och tänk på saken", och utöver det har han knappt uttalat sig. När vi slutligen träffades igår kväll så satt han tyst och drack öl bredvid mig. Han frågade hur det är med mig och jag svarade att jag känner mig ledsen och orolig. Han satt tyst i evigheter och byter sedan ämne till att prata om vad han gjort på fyllan under veckan.

När han märkte att jag inte var på humör för att skoja om hans fylleäventyr så blev han tyst igen. Han gör ofta så; att han behandlar allvar med tystnad och att öppna ännu en öl. Till slut frågade han om VARFÖR jag är ledsen. För mig känns det märkligt att han inte kopplat och ens behöver fråga, men jag nämner operationen och säger att jag oroar mig mycket över den. Han blir tyst igen.

Efter en oändlighet i tystnad så vill jag gå och lägga mig. Han är mycket bra på att skapa oändligheter av ansträngd tystnad. Jag känner mig trött och gråtfärdig, och känner inte att min pojkvän är till någon hjälp. Vi lägger oss i sängen. Jag önskar att han ville hålla om mig, säga till mig att det kommer att ordna sig, erbjuda sig hjälp med att underhålla det stora sår jag kommer ha efter operationen, vad som helst som får mig att bli lite lugnare. Istället utbrister han plötsligt "varför händer det här JUST NU? vad är det med dig?" och med en rytande röst "VARFÖR ÄR DU SÅ UPPRÖRD?!"

Hans ögon är tomma och blanka när han säger det. Känslolösa och trötta ögon som flackandes tittar på mig. Därefter trillar han ner med huvudet rakt i kudden, ögonen är stängda och han ser ut att somna av fyllan mitt i sin egen konversation.

Jag förklarar gråtfärdigt att jag mår väldigt dåligt just nu, och att om han är för full för att prata och om han dessutom inte har något snällt att säga så får han faktiskt ta och gå hem. Jag nämner att vi tidigare redan kommit överens om att vi inte ska träffas när han är så här full.

"Är du säker?" säger han. Säker på vadå? Frågar jag. På att han ska gå, menar han. Som om alternativet att han stannar och är full och arrogant mot mig är något jag borde överväga. Jag säger till honom igen att han får gärna stanna om han är nykter nog att prata och känna empati.

Tyst reser han sig upp, snubblar ut genom dörren och går hem. Han går hellre hem och dricker en till öl i sin ensamhet, än att trösta mig. Jag ligger kvar i sängen, börjar gråta och somnar till slut.

Idag vaknar jag, gråter lite till och nu sitter jag här och ventilerar för er här. Jag känner mig så ensam. Mina vänner må vara fantastiska, men min pojkvän har förmågan att låta mig gå obekräftad till den grad att jag känner mig totalt ovärdig någon kärlek alls.

Kanske vi ses idag igen, jag och min kille. Redan nu våndas jag över ovissheten kring huruvida han startat dagen med öl ("frukost på sängen") eller om jag kan lyckas få träffa honom nykter (bakfull) en stund innan han går och köper nästa 24-pack och börjar häva i sig smörjan igen.

Fan för allt.

Btt

Hej anonymkatten
En pojkvän som inte är värd namnet.
Pojke ja men vän nej. Han har då inte vuxit upp än.
Han ger dej ingen glädje kärlek omtanke trygghet inget som är en tillgång.
Bara sorg och tomhet han är en självisk liten pojle som du kommer att klara sej bäst utan.
Vänd honom ryggen gå din egen väg det finns underbara män därute som kan ge dej något helt annat.
Även om du har en tuff period framför dej som kommer att vara jobbig då är du bättre utan honom.
Att inte få det självklara av den som står en närmast orsakar en smärta och sorg ja tomhet.
Det är ju så att vara ensam i en tvåsamhet är mycket värre än att vara ensam med sej själv.
Lämna honom fort han är inte värd något du är värd mycket mer.
Han inget att ge dej tyvärr.
Lycka till ❤ det kommer att bli bra, men aldrig med honom