Min kille dricker med måtta ibland, men när det är fest eller större sociala sammanhang så har han ingen spärr.

Just nu är jag med honom på arbete på annan ort och igår var det fest med teamet, jag märkte på hans kollegor att dom tyckte att han var för berusad så jag bad honom om att vi skulle gå hem. Väl hemma drack han två starköl till och tyckte jag var en jävla idiot som tvingat honom därifrån när han hade så trevligt ich jag försökte förklara med lugn ton att jag ville hem för att umgås med honom och för att vi skulle upp tidigt idag för att göra något bara han och jag. Jag sa ingenting om att det egentligen berodde på att han var för berusad.

Under dom senaste månaderna har han slarvat bort både mobiltelefoner, klockor och bankkort och får svår ångest efter det. Men ingenting gör att han "skärper" till sig.
Hur ska jag prata med honom om det här utan att ställa honom mot väggen så att det blir arga diskussioner istället? Hur ska jag få honom att inse att något är fel?

Ursula

Suntförnuft,
hur ska jag säga detta? Jag vill gärna hjälpa dig, du frågar hur du ska närma dig problemet med att ta upp frågan med din kille angående hans alkoholvanor. Alltså, för mig som lever med en man med mångårigt missbruk av alkohol, blir det så naturligt att råda dig att AVLÄGSNA dig från problemet. Lägg benen på ryggen och dra. ! Lämna honom åt HANS öde. Hans öde är inte ditt.
Om du läser trådarna på forumet så ser du att några lyckas komma bort från träsket (i ordets rätta bemärkelse). På vägen har de klivit över de anhöriga som också har fått sina liv förstörda.
Alkohol är ingenting att leka med. Personligen är jag av den uppfattningen att varenda tjusig vingård i Provence eller Toscana eller varsomhelst skulle få kunna brinna upp. Jag skulle inte tycka att det vore sorgligt.
Du kallar dig Suntförnuft och det bådar gott, för här gäller det att koppla bort hjärtat och istället använda hjärnan.
Är du villig att leva i en mardröm? Det är det liv du får om du lever med en missbrukare. Så tyvärr, jag anser att det är bortkastad tid att du tar upp saken med din kille. Du skriver själv att han inte tycks märka att något är fel. Och det är så det är: han tycker INTE att något ÄR fel.
/Ursula

Kvinna 50

Ursula, du har så rätt i de du skriver. Jag kan inte annat än att hålla med dig. Men var f.. beror de på att de ska vara så förb...t svårt att dra direkt? Jag såg varningsbeteenden väldigt tidigt i vårt förhållande men vad gjorde jag? Jo jag stannade och stannade, förlät och förlät i många herrans år.

Ursula

Sen jag skrev har jag tänkt o tänkt, skulle kunna kommentera mitt eget inlägg; lite väl snusförnuftigt. En instruktionsbok. Som du Kvinna 50 förmodligen menar, om det vore så lätt...
Jag står bara inte ut med alla som är fast med en missbrukare. Det är outhärdligt.
Jag har väl blivit missmodig, om inte cynisk, men jag kan lägga till ytterligare orsaker till att jag skulle vilja att du, Suntförnuft, släpper honom: din kille kallade dig för idiot. Reagerade du inom dig? Eller kanske inte alls, därför att du har vant dig, kanske? Det är ett friskhetstecken om du reagerade. Eller håller du på att göra dig stum och okänslig? Att du inte vill reagera för husfridens skull?
Visst är det märkligt att man faktiskt ibland kan/kunde se varningstecken, som du Kvinna 50 skriver, men man ger/gav dom inte den rätta betydelsen.
Lite rörigt skrivet detta, men jag tror ni förstår.
/Ursula

Välkommen hit till forumet. Ett steg du tagit för att kunna reflektera över din situation, starkt. Du lever med en man som du upplever inte alltid kan hantera alkoholen och han får flera negativa konsekvenser. När han ändå inte förändrar funderar du på vad de kan bero på och hur det kommer sig att han inte "gör något". Många som har problem med alkohol vet innerst inne att det är ett problem, samtidigt kanske inte just nu redo att förändra.
Du önskar kunna ha en dialog med honom, utan att det behöver bli en diskussion. En fin och klok tanke.
Att få fram hur du upplever det, vad konsekvenser för dig och honom blir och kanske vad du skulle vilja istället.
Du som känner honom och dig, vad har tidigare hjälpt i er kommunikation?

Oavsett hur man förbereder sig kan man ju få alla möjliga svar.. och kanske inte kan förvänta sig få det man vill direkt.

Va bra att du skriver och läser här, fortsätt gärna med det!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

tomochtrasig

Ursula och kvinna 50, tack för er omtanke. Era ord blev lite starka och jag tog avstånd från forumet ett tag. Ni försökte möta mig på ett ställe där jag absolut inte är i nuläget och det har varit svårt att hantera även fast jag vet att ni vill väl.

Jag säger i från när han kallar mig idiot och när han ber mig dra åt helvete men jag tar aldrig någon diskussion med någon som ändå bara vill bråka och är för full. Det leder ju ingenting till. Men jag har liksom dragit mig från att ta upp problemet - på riktigt - eftersom jag inte riktigt vetat hur jag skulle förhålla mig. Vill ju så gärna uttrycka mig rätt. När han blev av med mobilen senaste gången, och även klockan, så låg han och grät i flera dagar efter. Jag mådde så dåligt över att se honom må så dåligt men ändå tänkte jag att han nu kanske fattat att det gått för långt. Och även om jag inte tog upp problemet "ordentligt" så sa vi att det aldrig skulle bli så här igen. Men jag antar att månaderna går och minnen bleknar och tillslut känns det inte lika jobbigt att dricka.

Men nu har jag vågat ta upp det med honom, sa med en lugn men bestämd röst att jag inte kan vara med honom om det här inte ändras. Vi hade ett långt givande samtal och jag var ärlig både mot mig själv och honom. Även om jag är skeptisk och lite rädd så känner jag hopp. För det är oerhört skönt att förklara för honom att jag inte har en tanke på att leva mitt liv på det sättet som det skulle bli om det fortsatte så här. Jag förklarade att våra framtida barn aldrig kommer finnas för jag tänker inte låta dom växa upp med en pappa som sådana här problem.

Jag är oerhört stolt över mig själv, att jag vågade ta upp det här med honom. Och det känns skönt att han vet att jag älskar honom och att jag finns där för honom så länge han är villig att kämpa och ändras. Känner mig annars väldigt trygg i att jag kommer lämna honom om det blir så här igen.

moraina

Vad skönt att det känns bättre! Att på ett bra sätt få fram det man menar och tycker. Fortsätt göra saker som får dig att må bra! För mig är det motion, vistas i naturen och umgås med vänner. Du vet hur du vill att en bra relation ska vara och det är jättebra!

moraina

Ett beslut som jag fattat i min situation är att mitt hem ska vara alkoholfritt. Jag har alltså själv valt att helt avstå från alkohol. Om/ när min sambo vill dricka får han göra det någon annanstans och se till att vara nykter när han kommer hem. Om han ändå kommer hem så kommer jag åka hemifrån, men detta har fungerat för oss hittills under

Ursula

Hej Suntförnuft,
jag medger att mina ord var starka och jag förstår att du reagerade som du gjorde.
Jag ville bara säga att det var bra att du tog upp det du ville med honom.
Du har satt någonting i rörelse inom dig själv. Eller hur?
En bra dag till dig!

Blåklocka

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

Blåklocka

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

tomochtrasig

Hej,
Så glad att jag började skriva i den här tråden från första början. Det ger mig styrka att gå tillbaka och påminna mig själv om hur det varit. Så skönt att kunna läsa kloka tankar från andra som inte är mitt uppe i mitt kaos.

Första oktober i år hade han varit nykter ett år. Jag lämnande honom och det var det som krävdes för att han skulle sluta dricka och börja gå hos en psykolog i väntan på att beroendekliniken skulle ha tid för honom. Trotts nykterheten har hans mål hela tiden varit att han ska lära sig att hantera alkohol, mängd och när det passar.
Vid första besöket hos kliniken slutade han gå hos psykologen eftersom psykologhjälp gick att få via dom. Men kliniken skickade ingen andra kallelse och allt rann ut i sanden. Han tog inte tag i det.

Han fortsatte vara nykter och fortsätta ha målet att han tillslut ska kunna dricka kontrollerat igen men utan att arbeta aktivt för att kunna hantera det. Och ju mer tiden gick desto mer har det här året handlat om att snart få dricka alkohol igen. Han intalar sig själv att eftersom han har "klarat av" att avstå alkohol i ett år så kommer det inte bli som det var innan.

När jag grät första gången han var full efter det här nyktra året - när han var borta på jobb - upprepade han "älskling, jag har ju inte gjort något fel". Det är klart han känner så tänker jag eftersom han inte satt upp några regler för sig själv.

Jag har försökt nå fram till honom med att jag inte känner mig trygg, att för mig är det så självklart att man ska må bra i sin nykterhet innan en introducerar alkohol tillbaka till sitt liv. Jag har sagt att jag är trött på att ha ångest, att jag behöver tänka på hur jag vill ha mitt liv. Att jag vill ha ett förhållande som ger mig trygghet och energi.
När jag säger allt detta så är det jag som måste hantera mina problem enligt honom. Det är jag som borde söka hjälp eftersom jag mår dåligt när han dricker och att jag borde lita på honom när han säger att det inte kommer bli som förut.

Det är ett skämt, HUR kan en människa leva i sådan förnekelse!?!?
T.ex. när jag rabblar upp gånger då saker har gått åt helvete när han varit påverkad får jag tillsvar "men alla gånger det gått bra då!?" Började nästan skratta pga han är en idiot.

min särbo som dricker! Jag har slutat ta ansvar för och prata om ”problemet”! Jag har bestämt mig för vad jag kan acceptera och inte! Han äger problemet nu och får agera efter egen vilja och eget huvud! Händer det något dåligt som jag har bestämt mig för att inte acceptera ex dåligt spritsinne mm så går jag direkt och ovillkorligt! So far so good men bland känner jag att det är en tidsfråga! Så mitt råd till dig är att lägga över ansvaret för sina spritproblem på din sambo! Låt honom agera som han tycker är okej och se om det passar dig! Om nte lämna för du kan aldrig få honom att ändra sig långsiktigt det måste han göra själv! Att lämna skall inte vara ett styrmedel för att få sin partner att ändra sig utan något man gör för att man inte har ett liv man trivs med! Så känner jag!

tomochtrasig

Bra att du har sagt ifrån och hittat ett sätt som verkar fungera för dig! Önskar att jag inte tog åt mig så mycket av hans sätt att leva trotts att jag tagit avstånd från det.

Men även om han är ägare av problemet så påverkar det mig och mitt liv för mycket - jag kan inte släppa rädslan och ångesten. Hjärnspökena är oftast för högljudda för att tyglas och just därför kan jag inte vara kvar i detta om han tänker fortsätta sitt drickande på det här sättet. Jag klarar inte av att ligga vaken med ångest och oro en endaste natt till eller sitta på en middag med en stor klump i bröstet för att han dricker ett glas vin. 9 av 10 gånger går det inte fel, men jag kan inte leva i ovissheten att just denna gång är den där tionde gången. Jag har inte det psyket, men framför allt är det inte det livet jag vill leva. Jag vill vara trygg.

Detta var jag tydligt med för ett år sen vilket ledde till att han slutade dricka. Problemet med det här året är precis som du var inne på, att han har inte gjort det för sig själv utan för att få ha kvar mig och därför inte gått in i det helhjärtat utan valt att "stå ut" för att inte mista mig.

Jag har kommit långt i processen att släppa både problemet och honom som min partner även om det är svårt att ta det avgörande steget eftersom mitt hjärta så gärna vill att han ska förstå och sluta förneka. Och även om jag lämnar så vill jag så gärna att han ska förstå varför jag lämnar, att problemet inte ligger hos mig som inte kan hantera att han dricker alkohol utan att det är han som har ett destruktivt leverne. En hopplös önskan, jag vet.

än om detta förhållningssätt funkar för mig! I längden känns det jobbigt eftersom jag aldrig kan tänka långsiktigt när det gäller honom! Man vet ju aldrig när helvetet brakar loss! Gjorde t.ex upp julplaner med mina vuxna barn för ett tag sen men vågade inte blanda in honom eftersom han kanske inte är med mig då! Tråkigt och onormalt! Min särbo hanterar också alkohol 9 fall av 10 men precis som du har jag inte lust att oroa mig för när den tionde gången ska komma! Och tråkigt att han nästan är som deprimerad om vi gör något som tvingar honom att avstå alkohol och tvärtom glad så in i bängen om det vankas öl! Vill ha det normalt liksom! Bra att du tänker dig ett annat liv, det är du värd!

Kärlek

Jag lämnade min sötnos för 2 veckor sen då han ville förhandla sig till en BB och sex öl varje helg, dessutom ville han dricka en flaska vin minst en gång i veckan. hans äkta glädje när det började närma sig helgen, och det första glaset var som en omfamning av en älskad saknad älskarinna. Ställde ultimatum efter flera års supandet. Han valde inte mig utan flaskan och det oemotståndliga röda vinet.

Bedrövadsambo

Sorgligt, men det enda rätta. Ta en dag i taget och hans minne kommer sakta dimma bort. Ta honom inte tillbaka! Tillåt honom inte ens att kontakta dig. Lev ditt liv!

tomochtrasig

"en omfamning av en älskad saknad älskarinna". Exakt så. EXAKT så är det! Exakt så beter han sig.
Han har en sådan romantiserande bild av alkohol och hur härligt det är att ta ett glas till maten, lite glögg på julafton, en öl med en saknad vän, dricka lite vin på sommaren när det grillas etc etc.
Men alla andra gånger då, när det inte slutar vid ett glas, när det bara handlar om att få i sig mycket på så kort tid som möjligt. När vännerna går hem men han stannar kvar på krogen.

Vi ska till en psykolog och prata på torsdag, vi har knappt setts eller haft kontakt på två veckor. Egentligen tror jag inte på det här längre men vill så gärna, som jag skrivit tidigare, att han ska förstå och inse varför jag känner, tänker och säger det jag gör. Att min verklighet är min verklighet och inte någon "överkänslighet" mot att vara tillsammans med någon som konsumerar alkohol.