Hej på er..
Jag blev medlem här ikväll efter att ha suttit och googlat på "min pappa dricker för mycket" " min pappa är alkoholist" osv..
Efter ikväll när pappa somnade vid matbordet för att han var så full och ramlade av stolen så brast det för mig. Jag har alltid varit duktig, nästan alltid varit duktig på att hålla masken och låstas som ingenting. Jag satte mig ner och skrev en text ikväll och tårarna bara rinner. Jag kan inte sluta gråta. Som min rubrik säger, jag vill inte att pappa ska dö på grund av alkoholen. Fan alltså.
Här kommer texten jag skrev ikväll, om någon orkar läsa hela.

Pappa <3
Du är min pappa, mitt kött och blod. Allt jag vill är att det här ska få ett slut, för jag orkar verkligen inte mer. Du är fast i ditt drickande och det gör så jävla ont i mitt hjärta. Så ONT. Så ont att se världens finaste storebror som bara är tyst, för att han inte mår bra av det, så ont att se min älskade, älskade mamma att hon mår så dåligt av det här. Men ingen säger något, alla ser, alla vet, men ingen säger något. Det är så läskigt att säga det, men man har nästan accepterat att det är såhär och att det alltid kommer att vara såhär, för ibland är det ju dagar när du inte dricker så mycket. Men du dricker ändå varje dag. Och dom dagarna det är okej, det är dom dagarna man lever på. Man håller andan, hoppas att du inte tar det där extra glaset som kommer förstöra hela jävla kvällen.
Allt jag vill är att det ska få ett slut, men jag börjar inse att det inte kommer få något slut. Jag vill verkligen inte vara den som ställer krav. Alkoholen eller din familj, din dotter. För när jag tänker på det, så kommer jag och tänka på att jag vet ju att du mår dåligt.

Min älskade fina, snälla pappa, som är så talangfull inom köket och vet så himla mycket. När han är nykter.
Jag älskar min pappa och det är det som gör så jävla ont i mig att jag skulle göra vad som helst för min pappa. Men han gör inte vad som helst för mig. Slutar inte dricka.

Jag är så jävla rädd om dig pappa. Så jävla rädd för en dag kanske du super ner dig själv så mycket att du inte vaknar. Och vad ska jag göra då? Jag vill inte leva utan min pappa. Och även fast du är såhär, så behöver jag dig. För jag vet hur du var när du inte drack såhär mycket. Innan allt det här. Snälla.

Pappa, jag kommer ihåg en kväll i våran gamla sommarstuga när du var så full att du ramlade ner för trappen.

Pappa, jag kommer ihåg när du en av alla kvällar kom hem från en bowlingkväll med jobbet och stupade in på toaletten och satt och spydde i flera timmar.

Pappa, jag kommer ihåg alla elaka saker du sagt till mig alla gånger du varit så jävla full.

Pappa, jag kommer inte ihåg senaste gången jag kramade dig eller att du sa att du älskar mig. Det måste varit någon gång när jag var liten.

Snälla, få det att sluta. Jag vill inte att du ska dö på grund av det här. För det kommer att hända om det här fortsätter. Snälla.

Så fint och så sorgligt detta!
Jag är från beroendesidorna. Nu var jag extremt sällan full när barnen märkte, men den skulden och skammen gör så ont. Har själv växt upp med en pappa som drack ibland, mycket mindre än din och vi pratade faktiskt om det, ifrågasatte och skällde... och teg ibland. Jag försökte hålla koll, fortsatte med det tills han dog. Han drack inte så ofta, men i perioder. Jag brukar tänka att ni familjer inte ska acceptera. Tycker att du gör helt rätt som skriver ett fint brev. Väldigt fint faktiskt. Ge honom det. Och stäng möjligheten för honom att vara full med er. Han ska inte sitta med vid bordet om han druckit. Det är nog nu! Ni ska inte skämmas mer i det här. Börja med att prata om det ni. Ta kontakt med nåt stöd för anhöriga. Alkoholism blir bara värre och det är inte ok att supa bort sin familj såhär. Ni hjälper honom inte när ni möjliggör. Han kanske behöver en knuff -ge honom den!

js1234

Tack så jättemycket för ditt svar! Jag har kontaktat ett ställe för anhöriga, det är ett stort steg efter såhär många år. Jag hoppas att det här får ett slut någon gång.

Bra, ibland skulle det vara bättre om det var som i USA, där är alkoholism inte så skamfyllt. Kanske tiger inte familjen där och låter det ske. Du har väl hört talas om elefanten i rummet. Ingen vill nämna att den finns där, men det är nästan allt vad alla tänker på. Ge er själv frihet att prata om det. Man skyddar inte personen som dricker genom att inte prata om det, tvärtom. Han blir kanske arg, men kanske, kanske finns det en chans till förändring.

från en som också vuxit upp i en dysfunktionell familj! Lägg tid på ditt eget mående redan nu så slipper din startsträcka i livet bli lika lång som min blev! När jag läser ditt inlägg ser jag att du tagit samma roll i familjen som jag gjorde: den som bryr sig om den som ”är roten till det onda”, om syskon som mår dåligt, om den andre föräldern! Vet inte hur gammal du är men en dag i framtiden kommer du till insikt om att du tog ansvar du inte borde ha behövt ta! Min mamma är psykiskt sjuk! Just nu har jag en fas när jag AVSKYR min pappa som tyst såg på och aldrig satte ordentliga gränser runt oss barn! Om du går i skolan, prata med kuratorn och be om hjälp! Du behöver ett proffs som kan guida dig in i vuxenvärlden för du har ”lärt dig” beteende och mönster som kan komma att ställa till det för dig i framtiden! Kram