Ja, jösses! Det är jag nog i alla fall! På nåt sätt!
Jag älskar smaken! Älskar den värmande känslan! Men hatar berusningen! Och jag vill inte vara alkoholist!
Orkar ni höra min historia? Antagligen samma som för många andra, så . . . men jag tänker skriva i alla fall!
Jag är dryga 50 och växte upp på 70-talet, var blyg men ville bli accepterad. Vad gör man, när man bor i en landsortskommun? Man försöker se till så att man platsar i "tuffa gänget"! Vilket innebär både cigaretter och sprit! Cigaretter i smyg och sprit när man skulle gå ut! Det var "tufft"!
Långa tider därefter tyckte jag det var vämjeligt med alkohol och framför allt med människor som verkade vara beroende! Att sitta och "råsupa" med vänner, som min dåvarande pojkvän gjorde, tyckte jag var hemskt! Att dricka alkohol tillhörde fest!
Men jag växte upp i en familj där alkohol accepterades i vuxen ålder! Man ifrågasattes snarast om man nekade alkohol! Det var lättare att tacka ja, än att tacka nej, och "fyllevägar" fanns det ju när man skulle köra hem, på landet!
Min första man var alkoholist - han BLEV alkoholist! Han var det inte från början! Jag tror att blyghet många gånger är "boven i dramat"! Det blir ju naturligtvis värre med problem och motgångar! Min man och jag tyckte om att festa, men jag brukade inte hänga på hemma utan endast när det var "utgång".
Vi separerade p.g.a. andra saker men efter något år hittade vi tillbaka till varandra. Men då visade det sig att han hade blivit beroende av alkohol. Han erkände det inte, men han drack små mängder varje dag. Frågade jag så fick jag svaret: "Jag har tagit en öl". Han drack alltmer, gömde flaskor etc. Ni vet säkert!
Jag tog avstånd från allt detta! Men ändå har min lever tagit skada! Värdena visar att det har förekommit en förhöjd alkoholkonsumtion under längre tid. Varför? Jag har ju varit så anti!
Jag har ju ursäkter, naturligtvis! Problem! Stress! Bråk!
Min andre sambo drack bara på helgerna! Inte ohejdat! Det blev vin före, till och efter maten!
Den tredje imponerade mig genom att göra livet "till en fest": vi skulle fira att vi var tillsammans, att vi hade haft en bra dag, att vi älskade varandra etc. Men vi skulle också trösta oss när vi hade haft en jobbig dag på jobbet, hade problem, hade bråkat etc.
Som ni förstår så höll inte det förhållandet heller eftersom det alltid fanns något att klaga på till slut!
Sen flyttade jag långt hemifrån. Inga vänner inga nära - vem ska man fira med? Vem ska man söka tröst hos? Jag hade ju slutat röka (vilket jag är glad över!). Jo, rött vin! Det känns lyxigt, är gott, är lugnande, är tröstande, är läkande . . . !
Nu är jag där! Det blir en box på måndag eller tisdag som varar till lördag, kanske! Jag behöver uppmuntran och "startgas" när jag ska städa, belöning när jag har städat . . . eller när jag har klarat en jobbig dag på jobbet, eller en belöning när jag faktiskt har klarat det som jag tycker är en prestation!
Egentligen tycker jag att jag är ganska normal! Men jag dricker för mycket eftersom mina levervärden visar det! Jag borde nog sluta helt och hållet! Men det är svårt i min familj. Det skulle ifrågasättas! Det är nog svårt ändå! Jag skulle vilja kunna dricka normalt, men jag känner alltmer att omdömet sviker efter ett eller två glas "rödtjut"!
/ ??