Hej!
Behöver stöd för hur jag ska hantera min sambos drickande. Svårt att sammanfatta i text så här, märker att det jag skriver blir så långt... hoppas någon orkar läsa och delge sina tankar. Vore så tacksam för stöd!
När vårt äldsta barn föddes 2013 gick det upp för mig att min sambo drack alldeles för mycket alkohol och vi gick igenom en otroligt tuff tid, med allt som ett alkoholberoende innebär. Min sambo drack varje dag, ofta både öl och whiskey eller sprit när det var som värst. Under åren har jag försökt söka hjälp hos kommunen och ringde även Alkohollinjen, men han ville inte ha hjälp. Han försökte själv sluta under den här perioden flera gånger (med stöd från mig förstås). Det höll max en vecka och började igen med en lättöl för att sedan öka på och bli många starköl och så fortsatte det. Han trappade alltid upp igen. Han drack sig mer eller mindre full hemma själv. Till slut ställde jag ett ultimatum där han fick välja: oss eller alkoholen. Det var 2016. Vi sökte hjälp. Fick hyfsad hjälp. Han var helt nykter i 12 veckor, som han skulle enligt programmet som han deltog i. Det var underbart! Men samtidigt kunde jag sjukt nog nästan tycka lite synd om honom, för trots allt kändes det som om att han offrade eller gav upp något för honom viktigt. Som om han liksom längtade efter ölen och jag såg rastlösheten i honom. Men han klarade det! Vi pratade mycket under den här tiden, om allt som varit. Finaste stunden som jag minns så väl var den när han sa förlåt för allt hans drickande orsakat oss.
Jag fick djupare inblick i hans beroende eftersom han så insiktsfullt, nyanserat och ärligt berättade om det för mig. Vi tog oss igenom allt som varit så svårt. Pratade om livet och våra drömmar. Jag stöttade honom och han stöttade mig. Vi fann varandra och en väg ut. Vi gick starka tillsammans.
Han hade funderingar på att sluta dricka helt och bli föralltid nykter, men fick veta att det är möjligt att komma tillbaka till sunda alkoholvanor. Han bestämde sig för att dricka bara i sällskap av andra eller max någon kall öl på helgkvällar.
Det dröjde inte särskilt länge förrän hans alkoholkonsumtion började öka på igen efter avslutat program, det var under våren 2017. I takt med det följde också min oro och mitt ”tjat”. Inför sommaren blev det bara för mycket och jag bröt ihop med rädsla för hur sommaren skulle bli. Jag väntade dessutom vårt andra barn. Han mötte mig i min oro då och bestämde sig för att vara nykter under sommaren, vilket han klarade rätt bra. Han drog ner på alkoholen rejält och vi hade en bra sommar.
Nu har hans alkoholkonsumtion börjat öka på igen, fast han dricker ännu inte i närheten av så mycket som han har gjort... och jag tror att han har en större medvetenhet nu, men jag ser ändå hur det ökar på. Det är som att tankar på alkohol fortfarande ständigt finns i huvudet på honom. Jag har ”tjatat” ett tag nu om att jag vill att han drar ner på alkoholen, men han tycker inte att han dricker för mycket. Vi hade ett gräl förra helgen eftersom han kom hem på torsdagen
och knäppte några öl (längesedan han drack hemma en vardag, en överenskommelse vi har är att alkohol bara hör helgen till). Jag sa till honom vad jag tyckte, som jag alltid gör, men han tycker bara att jag tjatar. På fredagen skulle han på after work, men vara nykter och köra hem eftersom han varit iväg på flera fester och druckit mycket de senaste helgerna. Han valde därför själv att han skulle vara nykter. Men när han kom hem nykter vid halv tio på fredagen öppnade han första ölen och fortsatte efter att jag gått och lagt mig. Besvikelsen blev stor för mig och jag bad honom morgonen efter att inte dricka alls på lördagskvällen. Det lyssnade han inte på. Vi grälade på morgonen och pratade på kvällen, och han drack ändå.
Den senaste tiden har vi inte alls kunnat enas om vad som är lagom och han vägrar låta mig bestämma hur mycket han ska dricka. Jag har försökt att vi ska mötas, som jag tycker, halvvägs. Som att komma överens om att han dricker max tre öl hemma på en helgkväll. Eller att han då och då visar mig att han har kontroll genom att inte dricka alls på helgen ibland. Jag tycker inte det är för mycket begärt! Men det tycker han. Kanske är det ett försök från min sida att ha någon slags kontroll. Det går han inte med på, för han vill inte ha sådana regler. Han menar att han har kontroll, men det litar jag inte på. Varje helg ber jag honom om att tänka på att hålla nere drickandet. Samtidigt förstår jag att det blir tjatigt.
Jag hatar min misstänksamhet och känslan av att han döljer något för mig. Hatar att jag också nästan jämt har alkohol i tankarna, att jag liksom är på min vakt. Ofta lägger jag mig tidigare än honom vilket gör att jag inte har helt koll på hur mycket han dricker nu. Räknar ofta burkar dagen efter, även om jag inte vill, och vet av erfarenhet att han kan gömma. I soporna ligger bara så många burkar som han kan försvara, resten göms i garage/förråd. Jag känner på morgonen att han luktar om han drack dagen innan och han är oftast tröttare då. För ett tag sen kom han hem med en kasse öl 8,0 varje fredag, som han drack fredag och lördag. Nu det senaste köper han istället lock öl 4,5 eller 5,0 som han tar direkt till garaget. Bytet känns som att det beror på att han ska kunna dricka fler med förklaringen att ”det är ju bara 4,5”. Båda de locken är slut nu så får se vad han köper och dricker i helgen. Till saken hör att jag inte dricker något alls, dels för att jag ammar nu men innan jag blev gravid drack jag minimalt och bara i samband med fest (vilket var sällan). Hans drickande har gjort att ett glas vin till maten inte smakar längre och jag vet att han tycker det är tråkigt. Viljan att fylla livet med värde utan alkohol har vuxit sig så stark. Jag har också på nära håll sett släktingar totalt bli fast i alkoholens förrädiska grepp. Min morbror dog i våras av sina alkoholskador på inre organ och min faster har förlorat vårdnaden om och all kontakt med sina barn som är i skolåldern på grund av sitt alkoholmissbruk. Det är helt andra historier, men ändå sorg jag upplevt.
Jag är rädd för min sambos alkoholsug och de lugnande effekter som alkoholen har på honom. Alkoholen ger hans hjärna en stunds ro.
Mina känslor för honom påverkas också negativt av alkoholen, men innerst inne älskar jag honom. När han knäpper första ölen till maten en fredagkväll så vet han att jag starkt ogillar det och jag vet att han vill att jag bara ska låta honom göra det. Det ligger som en ständig konflikt mellan oss, även när inga ord sägs och även en fredag med bra stämning. Jag ber honom minska ner, men han vill inte. Alkoholen sitter som en kil i vårt förhållande, det ger upphov till så mycket problem. Men ändå vill han inte sluta!
Pratade med honom igen igår kväll. Han förstår att min oro för hans drickande beror på mina erfarenheter av det som varit och rädsla för att det ska hända igen. Men han dricker inte för mycket, säger han, och det kanske är sant. Han säger att han dricker ungefär fem öl en kväll hemma (på fest dricker han utan stopp, men då är jag inte med). Jag känner ändå att han hela tiden maxar och flyttar fram sin egen gräns för vad som är okej att dricka.
Mina tankar snurrar kring om jag överdriver på grund av det som varit. Börjar tvivla på mig själv och mina känslor. Rädd att jag liksom blivit ”skadad” av det som varit. Sägas ska att han sköter sitt jobb och jobbar mycket, är en väldigt driven person. Jag vänder och vrider, försöker rannsaka situationen och mig själv. Kanske dricker han numer normala mängder... Kanske dricker han inte för mycket! Men vad är för mycket? Oftast landar jag i att eftersom JAG tycker att det är för mycket alkohol, så är det för mycket alkohol för att vara i mitt och mina barns liv. Alkoholen tar för stor plats i vårt liv helt enkelt. Det är för mycket alkohol för hur JAG vill leva livet med småbarn och friluftsliv. Men hur ska vi då nå varandra och hitta en balans? Ska jag bara kväva min känsla och oro? Kväva, hålla tyst och se vart det bär av? Vart landar vi om jag inte bromsar? Och tvärtom; vart landar vi om vi fortsätter som vi gör nu? Hur många turer ska vi behöva göra? Han slutar och ökar på, hur länge ska det fortsätta? När tar det stopp? När hamnar man i fördärvet eller är vi redan där?
Jag är så rädd för vart detta ska sluta. Att han en dag blir fast. Att jag inte orkar mer, att jag lämnar honom.
Hjälp, vad ska jag göra? Hur ska jag tänka?