Flyttat ifrån sambo som är missbrukare. Jag ställde ett ultimatum att om han inte sökte hjälp så flyttar jag. Saker blev bara värre och tillslut drog jag. Han valde att åka på behandling när jag bott ifrån honom ett tag och ringde från behandlingen (som verkade gå bra) varje vecka, han bad om förlåtelse och sa att han älskar mig och puss och kram. Sen kom han hem och jag trodde att saker och ting skulle börja ordna upp sig. Vi började smått ses som särbo. Första dagarna gick bra, men snart var han där igen..... Tar droger, åker fast för rattfylleri och både det ena och det andra. Nu ringer han då och då och är helt utom sig. Han gråter, vill dö, har inget kvar osv. Jag tycker så synd om honom och känner skuld för att jag inte längre finns där för honom på heltid, det känns som att jag borde ha funnits hemma hos honom när han kom hem men jag vågade inte för jag ville se hur det gick för honom först. Nu har jag sagt igen att jag inte vill ha kontakt om han inte söker hjälp men han gör det inte, han går bara ner sig mer och mer och nu har jag fått för mig att det är mitt fel som inte finns där. Jag vill inte svara längre när han ringer för att jag inte orkar höra längre hur dåligt han mår och vad han ställt till med senast. Jag mår skitdåligt och känner att jag vill dö emellanåt. Han vet vad han borde göra men han gör det inte....Men han ringer och gråter och öser ur sig hur eländigt allting är och när jag säger att jag mår dåligt av att lyssna blir han arg och tycker jag är självisk...jag vet inte vad jag ska göra. Jag undrar dagligen över var han är, hur han mår och om han är död.....Jag undrar hela tiden vad jag gör fel, om det finns något jag kan göra som hjälper honom. Jag tycker så fruktansvärt synd om honom för han vill inte vara där han är men han bara fortsätter hela tiden...