Hej!

Jag tillhör veteranerna här inne och såg till min fasa att jag varit medlem över 4 år!
Allt har varit upp eller ner dessa år.
Har varit vit i 5 månader här, 3 månader där, osv.
Så har det hållit på och jag har mått så bra de perioder jag varit utan A. Är dock en speedad person och tränar så mycket jag kan för att hålla oro och ångest borta.
Är ganska stressad inombords och har svårt att sätta fingret på oron. Jag har ett arbete där jag är extremt mycket borta från hemmet i perioder utomlands.
Det hjälper ju inte till att hålla mig nykter.
Hade samtidigt en uppväxt med mycket stryk och märklig förnedring på andra sätt, självklart finns det med i bagaget men känner mig färdig med det.

För att göra en lång historia kort så har det senaste tiden eskalerat så pass och jag har gjort bort mig flera gånger med sjuka mail till höger o vänster och lögner till dem jag älskar mest.
Dricker jag så kan jag inte sluta utan sitter uppe hela natten och kryper i säng famåt 05:00 på morgonen. Måste sedan ligga i sängen hela dagen och kvällen därpå tills det är dags att lägga sig igen.
Nu är jag återigen ute och reser under lång tid. Är bra på det jag gör och är en person som ständigt ska prestera och har väldigt svårt att släppa saker o ting. Sover som en kratta och vaknar alltid efter någon timmes sömn och börjar älta en massa skit.

Nu, tänkte jag då först och främst säga att denna gång är jag färdig, denna gång finns det ingen återvändo. Alla dessa gånger jag lovat och misslyckats, nu vill jag inte mer. Nu vill jag lyckas och kommer göra det. Nu vill jag må bra och inte vara så fylld av ångest och alkoholsug längre.
Idag är det en alldeles perfekt dag att börja om och vandra åt andra hållet.
Idag är första dagen på min nya resa.och denna gång kan jag nå min destination.
Kraft och styrka till mig.

LP

LillPer

Tack för era kommentarer, jag läser dem mer än en gång varje dag kan sägas. Allt så riktigt och sant även om det är olika för oss alla.
Dag 3 är snart avklarad utan problem. Det beror ju mest på att jag klappat ihop fullständigt fysiskt och min dygnsrytm är helt ur balans. Får inte behålla vare sig mat eller dryck mer än 30 minuter och så har det varit i tre dygn nu. Reser hem i morgon och måste få hjälp på något vis.
Jag har senaste dagarna reflekterat mycket över mitt supande genom alla dessa år och då talar jag på 15 års sikt.
Jag skulle så lätt kunnat vara i träfracken två meter under jord för länge sedan. Det är så sant, så sant. Nu blir jag nästan darrig av fasa när jag tänker på alla dessa helger jag legat sjuk och inte kunnat ta mig ur sängen. Har kört med den jävla valsen att jag fått feber, ont här, ont där. Konstigt att det alltid varit på en söndag?
Ingen har ju undgått att se vad som händer och det är ofattbart att jag utsatt mig själv och familjen för detta helvete. Som de flesta skriver här inne så HATAR jag att må på detta vis men ändå fortsätter jag. Nu är det verkligen döden och dess biverkningar som knackar mig på axeln samtidigt som en mörk skugga börjat bli allt större o mörkare, ända fram tills nu idag. Skuggan har börjat bli lite ljusare i kanterna och jag kan se att min kamp kommer gå vägen denna gången för annars är det nog mitt sista återfall på denna jordsturnén.
Tror inte heller på reinkarnation så det är bara att ta sig hem, bli frisk och börja om med sitt nya liv!
Vilket privilegium! Det låter alldeles fantastiskt.
Frugan ringde under dagen för att höra hur det var med mig och det var ju inte så bra. Vi diskuterade alkoholen och hon frågade om det blivit för mycket härborta?
Njaee, inte alls farligt. Men det var ju givetvis en stor lögn. Vi båda två har nu gemensamt bestämt att vi slutar och jag bad henne hälla ut alla flaskor vi köpte i tax free senast. Det gjordes omgående.
Jag vet att allt kommer bli väldigt tufft när jag börjar må bättre igen men jag väljer livet denna gång för alkoholen har i så många år begränsat mig och gjort mig till en mental slav. Detta jävla planerande och smygande, jag har gått igenom alla faser utom att hamna på akuten eller att dö dess för innan. Det kan låta som ett väldigt tungt missbruk och på sätt o vis är det så motsägelsefullt för jag arbetar o tränar normalt alla dagar i veckan när jag är hemma men dricker då mängder på fre-lördag. Är det långhelg så blir det fler dagar. Semester utomlands som det oftast varit många o långa dricks det mycket VARJE dag.
Nu då också som grädde på moset alla mina månader utomlands i jobbet som blir en orgie i självömkan och fylleri de dagar jag kan dricka om jag uppnått något resultat av något slag. Hasat mig till jobbet dagen efter och luktat fylla och allt är ju bara sjukt och skruvat.
Hur i helvete kan jag prestera som jag gör med det arbetssättet? Vad skulle jag åstadkomma utan alkoholen? Problemet är att om jag inte somnar utslagen av alkohol vissa kvällar får jag aldrig sova för då grubblar jag enbart nätterna igenom. Det är helt klart en stor flykt att få stänga av systemet som annars alltid går på högvarv.
Jag hade presterat mer och bättre utan men alla runt mig är så imponerade av vad jag åstadkommit så det är väl min grundinställning att aldrig göra något halvdant och verkligen vara passoinerad inför uppgiften som räddat mig, hittills.
Nu börjar det knaka i fogarna och många har nog börjat förstå mitt verkliga problem, alkoholen.
Jag har definitivt fattat på riktigt denna gång och tänker hänga med ett bra tag till så det känns skönt att säga att äntligen dag 3 på min nya resa!
Wow, det blev långt det här, och jag som är helt tom på kraft efter att ha klappat ihop fullständigt för tre dagar sedan. Det är hoppet och energin som sakta återvänder igen tro?
Tack för ni ser mig.
Kärlek till er alla, vi kan klara det tillsammans.
LP

Klarar du av hemresan? Hoppas du mår bättre imorron. Jag har ju "känt" dej länge, lillper, och vet att ditt arbete utomlands har varit jobbigt. Bra att du slutar med det. Du har skrivit om det flera gånger, din önskan att sluta med utlandsjobb. Jag läste nyligen om down shifting, att växla ner. Man drar ner på sin standard men får mer livskvalite. Du har inget att förlora på det. Du har nog nått din botten nu och måste ändra ditt liv.
Det verkar vara typiskt för oss som blivit beroende att vi är högpresterande och välfungerande. Vi klarar av att sköta liv och arbete trots att vi dricker alltför mycket. Tänk vad man kunde åstadkommit om man inte supit bort en massa tid? Men precis som du skriver, det är ett sätt att stänga av. Det kan jag fortfarande sakna ibland. Att få stänga av på det sättet. Men priset är alldeles för högt.
Det känns lätt och självklart för dej nu när du mår dåligt. Gå in i den känslan igen då suget kommer. För det kommer. Och inbilla dej inte att du ska kunna dricka normalt nångång. Du har passerat det. Läs andra trådar här, PP t.ex skriver väldigt kloka saker. Många andra också. Det är så skönt här på forum att vi vet vad det handlar om. Vi har alla varit där. Vi befinner oss i olika stadier. Tro mej, det går alldeles utmärkt att leva utan alkohol. Ett mycket sannare, rikare liv. Man hittar nya sätt att stänga av. Motion kanske. Ge det tid. Misströsta inte, det blir bättre. Tyck synd om dej ett tag om du vill men fastna inte i det. Det blir så mycket enklare allting.
Förresten, man behöver inte vara så j--la duktigt högpresterande jämt:)

Ellan

Hej,
Detta presterande tar död på många av oss. Om inte fysiskt så knäcker det oss psykiskt. Jag känner igen det så väl i mig själv hur jag fungerade... och inte fungerade. Högpresterande arbete, familj och barn och målsättningar inom andra områden så som träning etc. Jag bröt ihop helt, åkte på behandling i nästan tre månader och lärde mig att tänka om. Jag är inte mina prestationer, punkt! Vem är jag då?! Den resan är påbörjad och den är jäkligt spännande. Inte enkel men sådär lagom behaglig. Acceptansen kring alkoholen var ganska enkel, jag var och är alkoholist, men att acceptera att jag inte är en övermänniska var svårare. Att jag tog hjälp av de som verkligen förstod vad detta handlade om var för mig helt avgörande. För en gångs skull satsade jag allt på mig själv. Allt annat fick stå åtsidan. Inga fler ursäkter utan det var dags att tänka om och göra om. Jag tror starkt på att det är möjligt bara vi har villighet att förändra. Att leva, tänka och göra precis som vi alltid gjort minus alkohol tror jag inte håller i längden. Vissa klarar av det på egen hand men jag är inte en av dem. Ge dig själv chansen att bryta detta. Att säga upp dig från jobbet är modigt. Och det är modet som du behöver för att tillfriskna från skiten. Jag tror på dig. Använd drivkraften du besitter på ett nytt sätt, för din egen skull. Du är viktig!❤️
Kram
Ellan

LillPer

Fantastiskt, där vill jag också hamna. Att inte vara mina prestationer. Det har jag alltid varit, fullt ut. Precis så tänker jag också runt detta att bara plocka bort alkoholen och fortsätta kämpa som vanligt, det funkar inte. Jag måste lägga om mitt tänk och beteende kraftigt också.
Stort problem är att jag har skrivit på för ett liknande arbete redan i höst och det har jag redan börjat ångra. Tror givetvis att detta företag är mer fungerande och välskött men jag kommer ju gå all in från början och vara prestationsinriktad. Möter jag då motstånd kommer frustrationen direkt. Vet i f-n hur jag gör med detta nu. Ur askan i elden vill jag inte.
Tänker mycket på att få påta i jorden, odla, bygga lite, plantera ett träd, vara med vänner, springa i skogen. Tänkte på att du drog på behandlingshem (?) i 3 månader, hur funkade det med övriga grejer som arbete, familj osv? Låter även extremt kostbart, fast vad är viktigare än hälsan och att bli frisk? Hur gör man för att växla ner och leva på mindre när allt i samhället skruvas upp och nästan allt bygger på konsumtion? Ja, man konsumerar mindre helt enkelt eller väljer att stå utanför antar jag. Just nu massor av tankar och några riktigt stora privata "Once in a lifetime" projekt under detta o nästa år. Finns inte utrymme för alkohol i den eller någon annan bild för mig just nu. Det pirrar i magen av både lättnad och nervositet Ellan.
Jag är viktig och ska klara detta nu!
Kram LillPer

LillPer

Jag kan iinte annat än att hålla med i dina kloka, välmenande ord.
Tack.
Håller helt med om pensionärslivet utan karriär och med mindre deg fast ett rikare liv.
Lp

AlkoDHyperD

Bra att du inte ger upp och att du återvänder till forumet. Och du har ju mycket kunskap om dig själv och dina triggers. Stress, prestationsfokus, dricka för att förstärka belöning (som jag tror även handlar om att döva oron för att kicken av belöningen ska förvinna och lämna det där obehagliga tomrummet efter sig)
Redan nu börjar du fundera över vad som kommer att hända när du börjar på ditt nya jobb. Ja men vad bra! Farhågor om att du kommer att gå in i det nya på samma sätt som det gamla som mycket väl kan besannas om du inte redan nu bestämmer dig för att påbörja en helt annan väg.
Tänk om du skulle utmana dig själv och dina grundföreställningar?
Vad händer om jag bestämmer mig för att satsa på helt andra värden nu när jag går in i det nya? Lägga min ambitionsnivå på att göra jobbet, men bara så mycket som krävs, inte sträva efter att glänsa och sticka ut på det prestationsmässiga utan att sticka ut genom självkännedom och omsorg om min egen hälsa.
Kompetens lyser igenom på människor som vet sitt eget värde utan att behöva bevisa det genom att göra mer eller få yttre bekräftelse. Säkerhet lyser igenom hos dem som väljer sin egen väg och sin egen nivå. Om du arbetar tio timmar istället för åtta, åtar dig fler eller svårare uppgifter än andra faller detta lätt i glömska, eller tas med tiden för givet. Dessutom kommer en svacka att ses som större om utgångspunkten är hög.
Ligg lågt när det gäller åtaganden, men förminska dig inte, bara bestäm utan att försvara vad du själv bedömer som rimligt.
Jag vet inte vilken typ av jobb du har, men förmodligen inom en helt annan bransch än jag. Där jag arbetar förekommer ändå samma prestationshets, men mer utifrån att tredje man - patienten - blir lidande om man inte slår knut på sig själv. Det är i alla fall den officiella orsaken. I grund och botten handlar det även bland oss en slags bekräftelsesjuka. Jag märker detta när jag handleder sjukvårdspersonal och brukar utmana föreställningarna ganska provocerande. Ställer frågan "var går gränsen och vad händer om det inte finns någon gräns, hur fort kan ni springa?" Den som överpresterar höjer ribban för alla. Det modiga är att utmana genom att sänka ribban.
Visdom och styrka kan vara att veta sin egen gräns och att ta sig själv på allvar. Uthållighet istället för snabba resultat.
Om du blir ifrågasatt kan du säga att du tänker stanna länge på arbetsplatsen och vill vara frisk. Ingen arbetsgivare vill ha anställda som blir sjuka av stress och de flesta är glada för medarbetare som tar hand om sig själva och håller sig friska.
Som en distraktion när oro inför framtida jobb och nykterhet slår till kan du kanske lägga upp en plan för hur du ska behålla hälsan och hur din nya start kan hjälpa dig.
kram

Ellan

Hej igen,
Ja du det uppdagades på mitt jobb att jag hade alkoholproblem och då klev arbetsgivaren in. De har ett ansvar för rehabilitering. Då jag själv gjort flera halvdana försök på "mitt vis" så kände jag att jag behövde ordentlig hjälp och att jag behövde komma bort. En grundbehandling på fem veckor stod de för och det kändes när jag åkte som en evighet. När jag sedan på inrådan från min terapeut kom fram till att jag behövde längre tid på mig så fick jag fatta beslut om att fortsätta på hemmaplan eller vara kvar. Den var svår och blev en kamp mellan "att vara duktig, vad ska arbetsgivaren säga och alla andra, hur sjuk är jag egentligen och familjen klarar de sig utan mig?" mot att för första gången i mitt liv lyssna inåt. Vad behöver jag för att må bra? Den vidare behandlingen stod jag för själv. Ett alt hade varit med hjälp från socialen men med stöd av nära och kära så löste vi det. Vilket jag är oerhört tacksam för. Gammalt bagage grävdes fram och jag påbörjade min läkningsprocess. Och så familjen... den var känslomässigt tuff men mest mellan mig och barnen. Min man tyckte att det var skönt att jag åkte iväg, en befrielse från oro. Jag förstår honom helt. Det är ju inte så att familjen, arbetsplatsen och världen slutar fungera utan mig.❤️ Jag var sjukskriven hela tiden för behandling och efter det har jag långsamt trappat upp arbetstiden. Jag tror det handlar om vilka val vi gör och utifrån vad. Det var skamligt när allt kom fram i ljuset men det blev oxå min räddning. AlkoDHyperD skriver så bra om denna bekräftelsesjuka. Hur fort kan vi egentligen springa och ribban som höjs. Jag har fått sätta extremt tydliga gränser för mig själv och träna på att det är inte andras bekräftelse jag behöver. Det är min egen omvårdnad, mitt välbefinnande och min roll som mamma och fru till min fantastiska man som är viktig. Jag tränar fortfarande på det och det blir fel ibland men jag lär mig hela tiden. Människor med ett tryggt inre behöver inte den enorma bekräftelse som många av oss söker. Där vill jag oxå vara och det är en lång bit kvar. Resan är dock påbörjad och steg för steg händer det saker med mig.
En fråga LillPer, måste du ta det nya jobbet om du redan nu känner oro? Kan det finnas andra alternativ för dig som gynnar ditt mående?
Ta hand om dig!
Kram
Ellan

Mammy Blue

Suck! Där ser man, jag hade lite för bråttom när jag läste... Har haft fullt upp med att läsa ifatt vad det gäller sockermissbruk, lider av det, led av det redan innan jag blev alkis - öl givetvis.. - och ska nu på allvar
ta tag i sista beroendebenet. Tror fortfarade dock att det är bra för dej att byta jobb, jobbet är en möjliggörare i och med att du är bortrest så mycket. Lättare att hålla kontakt med psykologer, AA eller vad man nu väljer om man har ett regelbundet leverne.
Kram!
MB

Tjalle

Hur står det till LillPer. Länge sedan vi hörde något från dig. Oavsett hur det går fortsätt skriv så hjälps vi åt......
Tjalle

LillPer

Nu är jag tillbaka igen och undrar hur många gånger jag ska misslyckas innan jag lyckas? Ångesten är så svår och stark. Jag har sista månaden gjort bort mig så mycket och ofta så nu igår igen blev jag jättefull och missade ett viktigt möte på morgonen idag. Har legat som en zombie i hotellsängen i nästan ett dygn snart. Ältat allt jag gjort sista tiden och är bara otroligt rädd för konsekvenserna. Det blir bättre om några dagar men allt jag gjort genom åren gnager enormt mycket på min själ. Nu vill jag bara bli fri från ångesten och att vara rädd. Tänk vad lätt det är att bestämma sig när man mår dåligt för att sedan efter några dagar förtränga allt och dricka igen. Nu börjar jag min nya resa igen mot nykterhet och lugn. Jag kommer snart få sparken, skiljas och slutligen dö inom kort om jag inte lägger av NU!
Dag 1 snart över och kanske det är början på något livslångt och stabilt denna gång?
Jag har börjat.
Hjälp!
LillPer

Förstår att du är i en jobbig situation. Det här med att ligga och älta alla fel som begåtts genom åren är tufft. Dessvärre blir det ju bara mer att fylla på med om man fortsätter att dricka och göra bort sig. Jag tänker att jag stannar nu, så slipper jag iaf lägga till fler pinsamheter. Lättare sagt än gjort, men det är en oslagbar känsla att vakna nykter och utan minnesluckor. Alkoholångesten är alltid värre än den man upplever nykter. Inte i stunden förstås, när den dövas, men efteråt...

Lycka till! ♡

Hej LP,

tänker att du sätter fingret på det svåraste. Att när den värsta ångesten har lagt sig och det gått några skakiga, men nyktra dagar, att inte då förringa och bortförklara och börja på ny kula igen. Vad skulle du behöva för att orka stå emot? Antabus? Behandlingshem? Jag tror inte att du vill ha det så här och jag önskar verkligen att du kunde få uppleva att det är möjligt att leva utan alkohol. För livet blir så otroligt mycket bättre på alla sätt.

Kram

Anders 48

Har följt dig här och dina uppgångar o dalar.....jag har ju hållit på likadant själv. Vi går på minor ibland, surfar på bra-vågen emellanåt, glider med i tillvaron "som alla andra" ibland, och så har vi det med alkoholen....... Den gillar oss - men vi gillar inte den, och det den gör med oss. Hoppas och önskar dig all styrka - för det är aldrig försent. Du har många nyktra dagar med dig - så att börja på nytt med "dag 1" känns och låter så "tillbakaknuffande" i mina öron - även om jag förstår, och själv har räknat så när jag har "fallit". Men jag vill gärna även ha med mig alla nyktra dagar, kanske inom parantes, för dessa dagar har vi ju också med oss i ryggsäcken. Det skall vi inte glömma. Dessa dagar skall vi vara stolta över och vårda ömt........tycker jag iaf. Ta nya tag med alla kraft du har. Skutan hade kommit ur kurs, men nu styr du in på farleden igen......