Nu har det gått ett år sen jag skrev sist. Ett helt år av sorg och förtvivlan. Ännu ett år med en missbrukare, lögnare, psykisk misshandlare. Minns inte ens vad jag skrev sist men jag har iallafall inte kommit längre. Det värsta är nog att allt är en hemlighet. Ingen vet för jag sa att jag lämnat. Men det gjorde jag inte. Istället lever jag i det här helt ensam. Har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Och jag fattar inte hur jag kunde hamna här...
Jag trodde att jag träffat mitt livs stora kärlek. Den där kärleken som slår undan benen för en och sätter hela universum i spinn. Den där obeskrivligt djupa kärleken som förändrar allt. Och jag vet nog innerst inne att den känslan var sann. Det vi hade var äkta och unikt men han var nog egentligen sjuk från början. Eller jag vet att han var det. Känns så fel att säga att ett missbruk är en sjukdom för det är som att säga att det är okej. Men nog är det en sjukdom. På ett sätt kan jag också acceptera det lättare då. Fast mest är han bara ett egoistiskt, manipulerande svin som har svikit mig om och om och om igen. Som har fått mig att tvivla på allt. Mig själv, vem jag är, hur jag är och varför jag ens finns.
Jag lämnade min man för honom. Jag förlorade vänner pga honom. Men det värsta av allt är att jag förlorade mig själv pga honom och jag vet inte hur jag ska hitta en väg tillbaka.
För en månad sen kom jag över honom på riktigt. Jag kände att jag äntligen var över honom och ingenting han sa då kunde förändra den känslan. Det var den bästa tiden på många år. Jag kände lycka på ett helt nytt sätt och jag kände att jag äntligen var jag igen. Den känslan var kortvarig. Ett samtal räckte. Ett samtal om ånger. Om 12-stegsprogram och om att allt är annorlunda nu. Den här gången är allt förändrat. Det var tårar och förlåt och att jag ska få upprättelse för allt jag behövt utstå. Det räckte för att jag skulle kastas tillbaka. Men det var inte sant. Det hade snarare eskalerat. Denna gången var det inte bara alkohol med i bilden utan tyngre droger. Och denna gången var värre än någonsin. Och jag bröt. Hur svårt det än var så gjorde jag det.
För några dagar sen ringde telefonen. Dolt nummer. Han var på psyk pga en psykos. Återigen var det tårar och förlåt och hur mycket han älskar mig. Och eftersom han äntligen har sökt hjälp nu så förväntar han sig att jag bara ska förlåta. Han har ju varit sjuk hela den här tiden så jag ska bara acceptera det och förlåta. I mitt hjärta vill jag det men jag vet att jag måste släppa taget. Jag vet att skadan han orsakat mig aldrig kommer läka så länge han finns i mitt liv. Jag är så arg och så sviken och ledsen och det finns egentligen ingenting han kan säga som kan förändra det. Jag vet ju det. Men hur släpper man taget?