Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Tösabiten

Och jag önskar att jag kunde vara det samma. Jag vet varkem ut eller in vad jag vill med mitt liv just nu. Dessutom förlorade jag min älskade bästa hund i veckan. Det gör ju inte livet enklare om man lägger till sorgen och saknaden av honom upp på allt annat. Men att hela tiden gå runt och oroa sig för hur man ska leva sitt liv tar ju på ork och kraft.
Ikväll drack han på tok för mycket. När han sprätte upp en öl i bilen hem från mina föräldrar blev jag förbannad. Sonen satt i baksätet. Sitta och dricka i en bil med sin familj. Som på väg till en förfest i tjugoårsåldern, inte som en femtioårig familjefar. När vi är hemma försöker jag inte bry mig men det här kändes så fel men inte brydde han sig om det utan var nöjd med sitt beslut och fortsatte dricka öl när vi kom hem.

det var ju en som satt i baksätet och blev fostrad! Så har du visat din son rätt även om det inte biter på gubben! Så där gränslös är min särbo också! Efter helgen som varit undrar jag på riktigt om han har borderline!
Ibland om man varken vet ut eller in är det bättre att låta frågan vila lite! Om du kanske testar ett tag att bara vara här och nu? Göra saker här och nu som du mår bra av! Så kanske det klarnar för dig hur du vill ha din framtid! Vet själv hur obeslutsam och velig man blir när man är trött och olycklig! Försök skaffa dig lite kraft och ro så skall du se att det klarnar! Kram

Tösabiten

Tack för tipset. Jag ska försöka leva här och nu detta året ut. Bry mig om mig själv och göra sådant jag själv vill. Ska försöka nonchalera honom och hans drickande ett tag. Vet att julen med sin ledighet kommer dra med sig mycket drickande. Men jag ska inte lägga min energi på honom och hans beteende nu. Han förstår inte att mitt agerande/beteende mot honom beror på just honom. Han tror vi har vanliga äktenskapliga problem . Han föreslog att vi skulle gå på parterapi och jag sa ja, men sedan har det runnit ut i sanden. Hoppas det blir av för då kommer jag vara så jäkla ärlig och berätta precis vad mitt beteende beror på. Kanske biter det om någon annan hör varför jag är otrevlig mot honom eller inte vill ha intimt umgänge. Men just nu ska jag vara egoistisk och tänka bara på mig själv!

Ibland frågar jag rakt ut: vad är det för fel på männen?! Så här i #meetoo-tider förstärks frågeställningen ytterligare.
Personligen har jag börjat sätta allt tydligare gränser för mig själv och mitt liv. Jag kan inte låta någon elefant rumla runt i mitt rum! Jag har fullt sjå att hålla ordning på mina grejer ändå, relativt nynykter som jag är. Tror inte han av ren ondska försöker förstöra, jag skiter dessutom i hans motiv och tänker på mina egna. Så gott det nu går när man ändå lever tillsammans. T.v.

Kristina 2

Jag förstår dig alltför väl. Min man har druckit i många många år, i hemlighet, alltid i smyg. Jag har aldrig ens sett honom med ett glas whiskey i handen men innehållet i falskorna försvinner snabbt. Vi är helt uppbundna till varandra eftersom vi driver ett företag tillsammans utomlands. Mitt liv försvann också, åren gick och jag mådde sämre och sämre.
För en månad sedan fick jag nog. Det var en småsak som hände men det var väl droppen som fick bägaren att rinna över. Jag åkte till vår semesterstuga och sade klart och tydligt att jag fått nog. Därefter började jag berätta för vänner hur jag haft det under alla år. Barnen som nu är stora är de enda som känt till allt. Jag blev förvånad över att ingen förstod något. Ingen hade sett på honom att han alltid druckit.
Han bestämde sig i alla fall för att sluta dricka och ska vård, för att jag skulle komma tillbaka. Vi har inte sett hur det blir ännu, det har bara gått en månad och han har varit nykter ett par veckor. Hur vården ska se ut är vi inte överens om det är svårt när man är utomlands.
Det enda jag kan säga säkert är att jag inser att jag inte hade något val än att sticka och att jag borde ha gjort det här långt långt tidigare. Han hade aldrig slutat dricka om jag inte försvunnit. Att jag stannade kvar möjliggjorde drickandet för honom. Nu hoppas jag självklart att han blir ordentligt nykter och att han får till någon behandling och att sagan slutar lyckligt. Det vet man ju aldrig. Men för både hans och min skull var det enda rätta att sätta ner foten ordentligt.
Rent praktiskt är det självklart fruktansvärt svårt. Var ska man bo? Hur ska det fungera med jobb? Jag vill inte vara ensam osv. Ändå ser jag i efterhand att det var det enda rätta.
Lycka till!

Tösabiten

Min man lagade lite mat ikväll. Vid maten och efteråt så märkte jag att han sluddrade och att han pratade och rörde sig precis som när han druckit. Vi satte oss vid teven och då frågade jag om han hade druckit. Jo han hade druckit två öl. Halvliters 7,2 vilket jag räknar som tre-fyra öl. Dels för att de är stora och även för att de är så starka. Ifrågasatte detta eftersom det är söndag. Men han sa att han kände för det och då dricker han. När jag säger att det är för mycket när man ska jobba dagen efter blir han sur och säger att han inte äter godis eller läsk som jag gör så då kan han gott få dricka lite grann. Lite? Han sa att när man dricker måttligt som han så är det inte skadligt. Måttligt? Fattar ni vilken fantasi han lever i? Han dricker 5 dagar i veckan. Vardagar som idag och på helger 6-10 st beroende på vad vi gör. Så minst ett flak i veckan går det. Jag tycker det är onormalt mycket och han tycker det är normalt så som de flesta dricker. Är det så att jag överdriver det hela? Snälla berätta vad ni tycker!

Ingen överdrift. Om han väger 85 kommer han upp i en promillehalt på nästan 1 (0,94) och då är man ju rätt kraftigt berusad. Och det är väl inte många som dricker 7,2:or för smaken. Han kan ju räkna själv, då ser han kanske att han ligger över riskbruk. Tvivla inte på dig själv. Han borde dra ner. Sjukdomen är progressiv.

DetGårBättre

Han måste få bestämma över sina öl. Du bestämmer sen över ditt liv. Vill ni leva tillsammans får ni acceptera den andre eller lämna. Alternativet att förändra den andre är knappt ett alternativ. Den som dricker för mycket måste inse det själv. Söndagen som ensam dag måste han kunna dricka det enligt mig. Drickandet varje dag kommer ev sluta i mindre bra saker.

misty65

Just det där smygandet känner jag igen. Förstår dej precis. Har tyvärr inget bra svar. Men just det att dom smyger med det. Är inte ärliga. Känslan blir hela tiden har han druckit. Besvikelse när man märker att dom har druckit. Det är jobbigt. Kan inte lita på honom.

sanito

Känner igen mig i det du säger. Jag får också rysningar varje gång en burk öppnas. Min har nu varit nykter 1 dag sen 8 dec. Vi hade tänkt och gifta oss nästa år. Jag har 2 jobb och det här börjar ta kraften ur mig. Fick panikångest inatt för han sa att vi ska boka bort bröllopet. Det skär i hjärtat hans humörsvängningar. Ena stunden jättegullig till och trycka på känsliga knappar. Valet är ju ens sj, jag har min själsfrände men det är alkoholen som måste bort. Vad man kan göra för sig sj vet jag inte. Man läser överallt och allt stämmer, men man vill inte lämna den man älskar så enormt mkt pga av alkoholen

sanito

Tillägg till min första kommentar. Han har druckit sen 8 dec och varit nykter 1 dag sen dess. Snart jul och nyår. Ångest

Tösabiten

...närmar sig. Häromdagen kom en kille hem till oss med tre flak öl som min man hade bett honom köpa. Känns ju sådär! Igår var första lediga kvällen inför jul och då dracks det vill jag lova. När jag sa till att det räckte väntade han bara in tills jag gick och lade mig sedan fortsatte han. Vill tillägga att han var ganska onykter redan då för det var därför jag lade mig tidigt. Idag låtsas han som ingenting när han kommer upp. Den här dagen för tre år sedan fick han en riktig snedfylla och var riktigt elak mot mig. Kallade mig saker och berättade hur illa han och alla våra vänner tyckte om mig. Ikväll ska vi ha samma gäster och jag har sådan ångest för att allt ska upprepa sig. Har bett honom ta det lugnt men jag känner mig rädd ändå. Har lovat mig själv att gå härifrån om det händer. Ser inte fram emot ledigheten med fylla varje varje dag. Men som han säger, känner jag för att ta en öl så gör jag det. Vill jag ta två eller tre så gör jag det. Japp, så är det. God Jul på er alla! Hoppas ni får en vitare jul än vad jag får.

Spöketimig

Den finaste julgåva du kan ge dig själv är just att hålla ditt löfte om att gå därifrån om det blir för mycket.
Det gör ont i mig över att läsa hur ångestfylld julen är för så många. Själv ska jag vara nykter för första julen på 25 år och det känns alldeles fantastiskt! Ser fram emot det men så har jag turen och lyckan i mitt liv att få tillbringa den med andra nyktra eller måttlighetsdrickare. Brukar bara vara jag som spårar ur så detta är min julklapp till både mig själv och mina nära.
Ta hand om dig och gå gå gå om du känner att det spårar ur.
Kram & god jul till dig

hoppas din jul blir bra! Håll löftet till dig själv och gå därifrån om det blir jobbigt! Jag har valt bort detta ur mitt liv nu och det är skönt på många sätt! Men också en tomhetskänsla! Många kramar och julfrid till dig!

Har läst din tråd så här på julaftonsmorgonen. Känner förtvivlan (ja) för alla er som lever i skuggan alkoholen och kämpar för att hitta kraften att göra sitt val, göra sig fri. Det Blåklocka skriver om. Känner också respekt, vet så väl vägen fram till den där brytpunkten. Djupast förtvivlan och oro känner jag för de barn som lever i detta. Jag har varit ett sånt barn och bett min mamma skiljas. Det gjorde hon inte då utan långt senare när jag var vuxen med egna barn. Den dag jag insåg att jag följt hennes väg, att min man drack långt mer än jag kunde föreställa mig, förnekade, ljög och smög var skammen över mig själv stor och djup. Tack och lov hittade jag detta forum som gav mig oändligt värdefulla insikter och en plats att reflektera över mig själv. Jag och vi har delat en lång väg och lever nu i harmoni och kärlek.

Jag hoppas Tösabiten att du får en lugn jul! Om inte - håll ditt löfte och gå, inte minst för barnens skull. Har du en färdig plan? Att du vet vart ni ska ta vägen? Det är viktigt att ha planen färdig både i huvudet och praktiskt förberedd.

Det här blev kanske ett rörigt inlägg - det väcks många känslor inom mig när jag läser så här på julaftonsmorgon. Jag vill önska God och Fridfull jul till er alla❤️ Och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️ / mt

Lindis

Min man dricker oxå dagligen. Ca 30 cl-1/2 L whiskey brukar det bli.
Nu till jul har det blivit mycket. Han har varit ledig från den 18 december & det har minst gått 4 L whiskey o 1/2L vodka.
Är sååå trött på detta drickande. Trött på att han är otrevlig. Trött på allt gnäll.
Han sa till mig häromdagen att han skulle lämnat mig för 6-7 år sen. & dagen efter är det som vanligt....

Tösabiten

för alla fina ord. Hoppas ni har haft en bra jul. Hos mig har det gått över förväntan. Dagen innan julafton som jag fasade så för gick bra. Han drack, men måttligt och det blev inte hetsfylla. Vet inte om mina ord hade gjort verkan eller vad det var. Julafton gick hyfsat även om han blev påverkad. Juldagen och annandagen drack han men måttligt då med. De två senaste dagarna har han inte druckit alls. Känns riktigt skönt vill jag lova. Men jag ropar inte hej ännu. Imorgon åker vi hela familjen och sonens flickvän iväg med 6 andra personer till fjällen för att åka skidor över nyår. De andra spottar inte i glaset så det kan bli några tuffa dagar. Mina söner som är myndiga, dricker inte och inte sonens flickvän heller. (Resultat efter ha sett sin far?) Jag dricker väldigt måttligt. Det ska bli intressant och se hur detta blir. Följer han sin familj med måtta eller släpper han loss med de andra. Jag hoppas det blir en trevlig resa och att hela ledigheten blir bra. Han ska vara ledig veckan efter nyår och då är det ju lätt att det blir mycket dricka. Han påstår att han inte kan varva ner annars. Ha ett gott nytt år alla och att ni slipper massa fylla!

misty65

Väldigt lik min situation. Överväger också att lämna. Vet inte hur det blir. Egentligen vill jag inte. Men hans alkoholmissbruk driver mej till det. Vill jag fortsätta att ha det så här. Det mesta av hans lediga tid går åt till att dricka. Oron för honom det är ju inte bra med så stora mängder alkohol. Kroppen tar ju stryk. Ensamheten man får i förhållandet. Att hela tiden bli bortvald för flaskan. Vet inte själv längre. Men det här forumet hjälper mej att fatta beslut.

Tösabiten

Vad skönt att detta forum kan hjälpa dig med beslut. Jag vet nog innerst inne vad jag ska ta för beslut men vill inte ta det. Ligger vaken på nätterna och ältar allt fram och tillbaka. Kommer ingenstans. På morgonen när vi ses är han ju nykter och den jag vill leva med och då försvinner alla beslut jag har tagit på natten. Tillbaka på ruta ett sedan kommer kvällen igen och då kör allt igång igen.

Tösabiten

Hade bestämt mig för att berätta för min mans syster om hur det egentligen ligger till med hennes bror. Vi skulle upp på en gemensam skidresa över nyår och bo i samma stuga. 11 personer från 18-50 år. Hann aldrig säga något innan vi åkte vilket idag känns som tur. Det hade troligtvis slagit helt fel. För min mans syster, man, döttrar och deras respektive och så min man då drack ohämmat under hela resan. De gick konstant med öl, whiskey, vin, jäger, cider i handen. De började på fm och slutade när de gick och lade sig. Viist kan man dricka lite när man har lite semester och umgås. Men det här var helt crazy. Min sons flickvän dricker inte och var ledsen första kvällen när hon slängdes in för första gången i detta sällskap. När jag såg detta insåg jag att detta är vardag för min man. Han har hela tiden hävdat att han inte dricker mer än andra. När jag såg detta så insåg jag att detta är hans referensramar. Den lilla skillnaden är väl att han alltid dricker så här. De andra dricker nog inte så mycket i vanliga fall, men det tror nog min man. Det kändes skönt att jag inte nämnt något om min mans alkoholproblem för jag hade nog blivit idiotförklarad. Tre kvällar i stugan och min man tömde ett flak öl. Till det kom det även till Jäger och whiskey plus öl på afterskin. I mina ögon på tok för mycket, men där var han som de andra. Jag, mina söner och sonens flickvän drack antingen inget eller enstaka cider. Är det jag som är överkänslig? Dricker alla så här mycket? Jag tappade tron på mig själv och tänkte att jag inbillar mig om hans problem. Pratade lite om hans drickande nyss, då han sitter här vid tv:n och sluddrar, men det slog helt fel. Hans sätt att tänka och prata gör att jag vägrar prata mer med honom. Bara orkar inte. En sak han sa ikväll var att våra söner, 18 och 20 år gamla börjar bli feta av läsk och godis. Så vi skulle inte säga något om hans drickande. Just då äcklade han mig. Hur kan man säga så om sina barn? Nu går han ner i garaget och hämtar öl nr 7 för ikväll och så slår han upp en whiskey. Orkar inte vara i hans närhet. Likadant varje fredag och lördag.
Letat jobb och annat boende, men hittar ingenstans att bo. Får bli kvar ett tag till.....