För ca 1 år sen skrev jag sist & då var jag verkligen bestämd för att lämna. Men han hann före med att få mig att stanna, fast det är ju egentligen enbart mitt eget val. Han begärde ju skilsmässa som jag nog skrev då, jag skrev under men inte han. Veckor gick & han var inte särskilt snäll & han hade även en sexchatt sida där han ägnade mycket av sin tid. Men då det var en sida som han fick betala för varje meddelande & att det förhalades när det blev tal om att träffas så fick han mig dit han kanske ville ifrån början, det får jag nog aldrig veta heller. Jag vet inte vad som hände men jag fick sån panik & blev helt plötsligt bara rädd.. Jag bönade & bad & det vände till att jag bar hundhuvudet & tog på mig skulden för allt & då kom han med att han inte ville skiljas.. Jag var ju så stark & bestämd, såg även fram emot en ny start.. Det byttes ut mot en ny förhoppning om "oss". Men det har inte gått så bra & ännu en jul kom & gick, jo den var han inte inkluderad ifrån mina anhöriga efter förra julen då han gjorde bort sig rejält. Jag valde att vara tillsammans med de "mina" som han säger & svek därmed honom. Ja, jag ville inte ha en vanlig lördagsfylla så jag gjorde det jag ville för min egen skull.. Det har jag gjort flera ggr under detta år & jag har inte tvekat att vara ärlig vad jag tycker heller...Det har inte mottagits så vidare bra & mycket gräl har det blivit.. Så idag kom han med att han vill skiljas igen för att jag lämnade honom på julafton, jag bryr mig inte & inte vill jag ha sex när han vill & jag visar ingenting... Han lyckas få mig att få dåligt samvete & panik med hotet om skilsmässa ännu en gång.. Är det mig det är fel på el är det så här de funkar? Jag vet ju att det är det bästa för min skull men samtidigt finns det en del av mig som inte vill.. Jag skäms så fruktansvärt över mig själv & mitt beteende fast jag någonstans vet att jag inte borde... Sinnesrobönen!! Kan någon förklara för mig el tala om för mig att jag helt enkelt har tappat förståndet helt & fullt! Skamsen & full av skuld...