Hela mitt liv har jag ett minne av att min pappa höll i en ölburk och jag kommer ihåg många jul- och födelsedagar som blivit förstörda pga av just drickandet. Alla dessa bråk som tagit musten ur mig och mina äldre syskon är någonting som än idag är svårt för mig att bearbeta. Mina syskon är 6 och 8 år äldre så dom flyttade hemifrån ganska fort så jag fick 'ansvaret' att hålla ihop familjen. Mamma hotade alltid med att skilja sig från honom och vi bönade och bad många gånger att det skulle hända men dom är än idag tillsammans. Mycket otrohet när vi var små, mamma som hotat med att ta livet av sig och hela min barndom är i ett stort frågetecken förutom att hela grejen gör mig arg och förtvivlad.
Jag hamnade i en svår depression för några år sedan och fick alltid som svar "du är inte deprimerad, ryck upp dig" av mina föräldrar och jag insåg ganska fort att dom inte hade tid för mina problem. Jag satte ner foten och försvarade mamma och mig gång på gång men den psykiska misshandeln blev bara värre med kränkningar hit och dit att jag en dag till och med försökte ta livet av mig och fortsatte efter att skada mig själv i månader innan jag tog modet att ta hjälp. Detta är ingenting dom vet än idag, 4 år senare. Jag flyttade utomlands i 2 år och hamnade tyvärr tillbaka i mitt familjehem i väntan om att jag kan få en hyreslägenhet och är så sjukt sugen på att bara bryta kontakten då mitt psyke inte orkar längre. Jag blir arg utan anledning, skriker och hamnar i samma banor som för 4 år sedan och allt eftersom hans kränkningar, utskällningar om att allt är mitt fel, att jag är dum i huvudet och praktiskt taget förstörde hans liv ( var alltid pappas lilla flicka så det sårar något enormt) och alltid antyder på att jag inte räcker till.
När är det dags att bryta kontakten? När är det okej ?