Ligger själv i sängen. Sambon däckade klockan 20:30. Han har varit vaken några gånger och sagt väldigt osammanhängande saker. Han äter antidepressiva och har gjort i några år. Vi har sex 1 gång i månaden om ens det för han säger att tabletterna gör att han förlorat sexlusten, ibland säger han att han inte tar initiativ för att han är blyg ( vi har varit tillsammans i 7 år). Så fort han dricker blir han kladdig, han har tillochmed dragit ner min tröja framför barnen när han tror att dom inte ser och när ”grabbarna” är här har han kunnat ta tag i mina bröst framför dom, men han har ingen sexlust i vanliga fall? Ikväll pratade han om hur sexig jag var och försöka ”kladda” på mig. Hade inte barnen stått inne på toa och borstat tänderna hade jag klappat till honom. Jag inser mer och mer att jag borde gå. Bara ta barnen och åka iväg, men han kommer jaga mig. Kommer komma efter och vara arg, hota och skrika. Vända uppochner på hela min bekantskapskrets. Säga massor av elaka saker om mig till folk. Skulle aldrig våga ha barnen hos honom varannan vecka då han har så pass stora problem. I flera år har han ljugit om hur många öl han köper, han gömmer dom på konstiga ställen och tror att jag inte märker. Han gnäller över att vi har dåligt med pengar men han har alltid alltid alltid råd med öl, i stora mängder. Även om det är noll på kontona skaffar han pengar på nå jävla vänster till öl. Men han har inga problem...?
Jag inser att jag älskar honom och hatar mig själv för att jag gör det. Hur kan man älska någon som så uppenbart skiter i hur man mår?
Jag läser trådar här inne och ser hur många det är som har det precis som jag och blir rädd. När blev vi så medberoende? När blev vi så svaga att vi gör allt för en människa som uppenbart väljer alkoholen framför oss?
Jag kan inte räkna hur många gånger jag legat i fosterställning i sängen och skrikit ut min ångest och sorg i kuddarna och han suttit och svurit på att aldrig mer dricka och sen går det 5 dagar och vi är tillbaka i samma spår igen.
Varför låter jag honom bestämma över mig och mitt liv? Jag vet att om jag lämnar kommer jag stå starkare på andra sidan än jag känt mig på flera år men ändå lämnar jag honom inte? Skräcken för hur livet kommer bli för barnen förlamar mig. Jag vill att dom ska ha sin pappa men inte när han dricker. Jag letar utvägar och jag kommer på mig själv med att önska att jag bara kunde åka.
Jag vill ringa min chef och säga att jag måste vara ledig och sen bara åka bort. Men alla hot om att han tar livet av sig och av rädsla att allt blir ännu värre om jag åker gör att jag stannar kvar.
Jag känner att jag går sönder mer och mer för varje dag som går och jag blir rädd för mig själv och mina tankar.
Han har gjort mig sjuk. Han har smittat mig med sin sjukdom och jag hatar honom för det. Jag hatar mig själv ännu mer för att jag har låtit honom.