Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

InteMera

Du gör så mycket. Du gör allt. För dina barn. För dig själv. Honom kan du ändå inte hjälpa för inget tycks nog i hans fall. Sänder dig en varm styrkekram, att orka med barnens besvikelse än en gång. Men när dom är större kommer dom förstå och se att du gjort allt i din makt och mer därtill. Mer kan ingen begära. Och de kommer älska dig för att du var den som alltid fanns där.

MCR

Jag minns hur jag två dagar efter min operation satt i en fåtölj för första gången med ärr över magen och knappt orkade hålla upp tyngden av mitt eget huvud. Jag var så trött. Cancern hade tvingat mig ifrån kontrollen och allt ansvar. Jag var så fruktansvärt trött. Och tårarna kunde inte sluta rinna. Tårar över så många sorger.

Då blev jag kallad till läkaren och han skrev ut mig. För om jag inte skrevs ut skulle de behöva ställa in operationer nästa dag. Och det var andra som inte kunde skrivas ut på grund av komplikationer.

Men hur skulle jag kunna skrivas ut. Jag orkade ju knappt bära mina tankar. Än mindre stå upp. Jag ville inte att mina barn skulle se mig sjuk. För trots att det var jag som hade cancer var det du som var sjuk just nu. Jag kunde ju inte också vara sjuk.

På ostadiga ben gick jag till taxin och åkte hem med ett löfte om att en kurator skulle kontakta mig. För en syster såg att jag inte hade det bra och hon klappade min kind.
Det ringde aldrig någon kurator.
Och jag bet ihop.
Och sa att det inte var så farligt.
Och jag bar mitt lilla barn.
Och grät inte mer.

Vi har varit sjuka i dagar nu. Barnen och jag. I feber och hosta. Och jag har så svårt för att vara sjuk. För jag har aldrig tillåtit mig att vara svag. Och just nu är du sjuk. Och det sörjer barnen. Men även jag har vågat vara sjuk den här gången. För även jag blir sjuk. Och trött.

Och det är mänskligt.

MCR

Tack fina du för allt stöd du gett mig den senaste tiden! Jag har varmt tagit till mig av dina ord även om jag inte har kommenterat det.

Och jag vet att du kommer ta nya, stora kliv på din väg framåt nu. Jag tycker om din beslutsamhet. Det finns så mycket kraft i det. Och tillfrisknande.

Du kämpar hårt för dina barn och även dina barn kommer att tacka dig för allt du gjort dem.

Jag skickar dig och alla andra styrka och kraft att fortsätta orka med att förändra det vi kan.

InteMera

Blir alldeles tårögd av det du skriver, tack!

Det är nog det bästa med dethär forumet, att kunna uppmuntra och peppa varandra! Vi är så många som sliter och trampar vatten i motvind, det gör all skillnad för orken att ens här på forumet mötas av några vänliga och stöttande ord när allt i världen tycks gå emot en annars - och utan att krävas på någon motprestation!

Så varsågod MCR och sug åt dig av allt stöd här du kan få!

MCR

Finaste du!

Så är det. Det är så skönt att mötas av några rader. Och jag önskar jag hade kraft och energi att kommentera så mycket mer än jag orkar eftersom jag vet hur mycket det betyder att få några ord. Men vi ger och tar det vi orkar. Och i perioder ser det olika ut. Just nu förmår jag mest att läsa och sätta ord på några av de saker jag försöker bearbeta. Och det ger så mycket att läsa och skriva. Alla dessa öden. Jag försöker gå på al-anonmöte varje vecka också.

Men just nu är jag fortfarande sjuk. Och den här gången går det inte att värja sig alls. Hela kroppen gör motstånd då jag försöker. Mina föräldrar jobbar så där finns ingen hjälp att få. Kvar stod i går alternativet att ringa till barnens pappa. Be om hjälp. För jag klarade det inte ensam. Så nu är han här. Sedan i går. Det tog först emot. Det var inte lätt att göra det och jag har fortfarande svårt att fullt ut acceptera att jag släpper in honom här när jag känner så mycket efter förra helgens katastrof. Men jag hade aldrig klarat mig utan hjälp. Febern har tagit ett fast grepp om mig och jag orkar knappt röra mig. Så snart kommer de alla krypa ner i min säng medan jag ligger utslagen i sonens.

InteMera

Hoppas du mår lite bättre MCR, att sjukdomen släppt sitt grepp och orken blivit lite bättre. Och att du inte dömer dig själv för att du för en gångs skull vågade be om hjälp, må så vara av barnens pappa. Hoppas han var karl nog för uppdraget denna gång bara, så det inte blev ännu värre för dig!

MCR

Tack! Tack för både omtanke och klokheter.

Jag var trött länge efter sjukdagarna. Kroppen ville inte riktigt komma igång igen. Den såg sin chans till vila och drog mig ner. Sen fick jag höra av barnens pappa att han nu är i en ny relation. Då var det andra delar av kroppen som protesterade. Våldsamt. Hjärnan och hjärtat har gjort uppror. Sorgen över allt som inte blev är så stor. För även om jag inte vill leva med honom finns sorgen där. Så evinnerligt stor. Och jag bär på en egen längtan. En längtan efter trygghet och något vackert. Men för mig känns det så ouppnåeligt. Jag känner mig fortfarande så trasig.

Nu har jag och barnen varit en vecka på en varm ö på semester tillsammans med min familj. I dag åker vi hem. Och jag hoppas att jag är något mer utvilad och starkare. Men jag känner mig inte alls stark. Min längtan och min sorg tycks bara starkare.

gör ont! Men om man istället kan se den som ett tecken känns det bättre tycker jag! Ett tecken på att man är en hel människa som är i kontakt med sina känslor, ett tecken på att det som varit betydde något (man ägnade inte tid åt något eller någon oviktig), ett tecken på att man håller på att bearbeta det som varit! Sorgen är ett sundhetstecken helt enkelt! Beundrar din styrka och ditt mod! Du kommer få det vackra och trygga du längtar efter! ❤️

InteMera

En semesterresa kan vara underbar men också leda till en viss nedstämdhet efteråt, när verkligheten tränger på igen när man ska hem och blir påmind om att allt till vardags inte är som man vill och det gnager. Du har ju dessutom en ny sits att förhålla dig till, där han meddelat det finns någon ny som du förväntas förhålla dig till på nåt sätt. Och då är nog din sorg en helt naturlig reaktion, att vara ledsen över det förhållande som skulle varit ditt om allt bara varit annorlunda. Kom ihåg att han inte mirakulöst blir någon annan med den nya damen heller, att han fortfarande är den med alkoholproblem.

Var rädd om dig, ta vara på din ork och försök se guldkornen i din tillvaro med barnen och bortse från honom för ett tag!

MCR

I vissa fall när allt kommer över en är man väl förberedd och således rustad med både regnställ och gummistövlar.

Andra gånger har man inte ens hunnit få upp ett paraply.

MCR

Jag vet att ingen känsla är konstant. Och ibland är det bra, till och med nyttigt att möta undanträngda känslor, för när stormen är över finns det plats för något annat. Något har bearbetats och jag vet att jag blir lättare.

Men när sorgen, ensamheten, skulden, skammen - ångesten - är som starkast. Som mest intensiv. Då har jag svårt att se att den gör mig gott.

Sorg och ensamhet kan jag förstå, men Skuld, skam och ångest??? Vad känner du skuld och skam över? Det tänker jag att du måste komma tillrätta med. Förlåta dig själv. Acceptera dig själv o dina val. Herregud, du har varit så stark, förstår att du känner dig liten och trasig. Det kanske är en del av tillfrisknandet också. Vila i det en stund. Du behöver kanske bara vara en period och tillåta dig själv alla känslor du bär, hur irationella de än känns. Massor av styrka och kramar till dig!

MCR

Jag kan nu se hur mina gränser flyttas.

Jag såg det inte alldeles nyss. Men nu.

För gränserna är ofta så otydliga att varken jag eller andra kan se dem.

Det gör saker hamnar på fel sida. Ansvar som inte är mitt hamnar hos mig. Relationer jag inte vill ha är jag mitt uppe i och jag får en livsviktig funktion. Och får därför så svårt att gå ifrån. Men jag ser det nu. Och jag känner det.

För det gör ont när saker hamnar fel. De hör inte hemma där. Så det skaver. Och det blir tungt. Extra last. Extra börda.

Men jag får också så många belöningar. Det är det här jag känner till.

Det skrämmer mig hur mina beteenden tar sig uttryck på så många plan i livet. Färgar min person och mina handlingar. Utplånar mig i min iver att vara till lags. Att hjälpa.

Jag vill göra annorlunda. Även jag har gränser. Och det gör hemskt ont nu.

MCR

Jag läste Nordängs inlägg. Tänker mycket på det där med att ta på sig ansvar. Jag vet att det är så - jag som genom aktiva handlingar tar ansvar. Inte får det. Och de otydliga gränserna runt mig gör att jag gärna gör så. Omedvetet till en början. Av vana. Och andra puttar gärna i min riktning. För där står jag och mår ju som bäst när jag kan lägga ner min själ i ytterligare något utanför mig själv.

Sen gör det så ont.

att folk gärna puttar en i den riktning man brukar ta! Nästan det svåraste att komma till rätta med! Man kan bli medveten om sig själv men man har skapat vanor som man ”bjudit in” andra till! Svårt att ta stapplande steg i en annan riktning men tusen gånger svårare när andra försöker hindra, korrigera, fösa en i den riktning man inte längre vill ta! Känner igen mig i smärtan du känner. Min är numera en ilska som växer sig starkare för var dag som går, allt bara väller fram som en flod! Jag försöker va noga med att inte lagra denna ilska utan släppa ut den i frihet och agera! Var snäll mot dig själv! Du är den personen du kan lita allra mest på! Hoppas du får en fin påsk, det förtjänar du❣️

Troll65

Ord är överflödiga....tack å all styrka till dej ❤️

MCR

Min kropp har försökt få mig att förstå. Att jag ska lyssna. Reagera. Förändra.

Men jag har inte lyssnat.

Nu har kroppen gjort så att jag börjat stamma.

Nu hör alla andra i stället.

Och välvilliga runt mig lyssnar.

Jag själv har fortfarande svårt att reagera och förändra.

MCR

Jag har inte varit inloggad på länge och så möts jag av några rader. Tack!