av Joos

Hej!
Jag är ny här. Tidigare så har jag varit här och läst ganska mycket men jag har aldrig tidigare vågat skriva något förrän nu.
Jag är 30 år och lever ett ganska vanligt svenssonliv med sambo och två barn. Jag har akademisk examen och ett fast och relativt välbetalt arbete. Utifrån sett så är jag nog en ganska vanlig och hyfsat lyckad människa.
Dock så har jag alltid levt ett dubbelliv. Jag har i perioder druckit väldigt mycket och är i grund och botten en mycket destruktiv människa. Periodvis så har jag också haft svåra depressioner som jag har botat med att dricka ännu mer. Innan jag träffade min sambo så var jag en exemplarisk kollega på veckorna och när fredagen kom så köpte jag en flaska vin och 5 öl och drack hemma. Jag drack mig dyngrak i min ensamhet, ringde folk, skickade sms som jag sedan inte mindes. jag kunde sitta hemma och dricka i min ensamhet och vakna halvt naken i trappuppgången för att jag glömt nycklarna när jag gått ut.Jag hade mycket tillfälliga förbindelser, och lät mig utnyttjas.
När jag träffade min sambo och blev gravid så lugnade jag ned mig och mår nuförtiden egentligen väldigt bra. Under min graviditet så slutade jag (såklart) att dricka och jag var nykter tills dess att min äldsta var 6 månader. Sedan drack jag ibland, ute på middagar med vänner eller ett glas vin hemma med sambon. Läget var under kontroll tyckte jag och det kändes som om jag hade koll på mitt drickande ,och framför allt koll på mig själv. Men så smög sig drickandet på mer och mer. Min sambo dricker väldigt sällan och då små mängder. Han kunde köpa några öl som vi skulle ha på fredagskvällen. När han hade druckit 1 så hade jag druckit 4. Jag kan inte ta en öl, eller ett glas. Har jag börjat dricka så dricker jag tills dess att allt är slut.
Jag kunde vakna på morgonen och se att jag hade skickat sms till folk som jag varken borde, eller vill, prata med. Och då fick jag världens ångest och skulle aldrig, ALDRIG, mer dricka. Vilket höll ett tag, sedan var det samma sak igen. Som en ond spiral.
Jag blev gravid med vårt andra barn, som nu är några månader.
Jag vill verkligen inte börja dricka igen! Folk har börjat prata om att, " snart kan vi gå ut och äta och dricka vin", och det ger mig sådan ångest! Och jag kan även själv börja längta efter alkohol, vilket ger mig ännu mer ångest.
Jag vill att mina barn ska ha en nykter mamma och de ska inte behöva se mig påverkad. Jag vill inte vakna med ångest och minnesluckor. Jag vill verkligen inte dricka. Och jag är rädd för att jag kommer att göra det.

Usch, vilken roman detta blev. Och vilken tragisk människa jag framstår som. Men korten på bordet, annars går det inte att förändra något antar jag.

krokusen
ons, 2018-01-24 - 13:28

Välkommen hit! Alkoholen är förrändisk, det ÄR svårt. Men de går, har jag förstått. En dag i taget nu! Jag har också små barn, akademisk examen, bra boende, man. Men! Har druckit i smyg. Sömnen pajad, vikten har gått upp.
Kanske du kan skylla på att du vill vara hälsosam om du inte vill dricka? Har en bekanst som inte ens drack på nyårsafton, avet skälet. "Det pajar min träning". Vet ej vad som låg bakom, men kanske vore något för dig? eller nån medicin, det funkar ofta.
Oavsett: välkommen hit, och grattis till din egna tråd. Jag har själv varit inne och läst under en tid, men nu skaffat en tråd. Det är ett stort steg!

Joos
ons, 2018-01-24 - 18:17

Åh vad underbart att läsa! Det känns så skönt att veta att man inte, att det faktiskt finns andra som är i samma situation.
Ja, det kanske skulle funka att skylla på träning. Men jag är rädd att när man väl sitter där så tänker man lätt att "det är ju bara ett glas, herregud, det är ju ingen fara ". Fast man innerst inne vet att det alltid blir betydligt mer.
Vi får hjälpas åt! Jag tycker att det har hjälpt att bara bara här inne och kika runt med.

Mirabelle
tors, 2018-01-25 - 12:48

Din beskrivning hade jag kunnat skriva själv. Med skillnaden att jag inte har småbarn hemma. Men allt annat... Självdestruktiva tiden före äktenskap med en stabil man. Några skrämmande fyllor mellan graviditeter. Rädslan för att sätta ned foten i bekantskapskretsen. Den inre trasigheten, trots akademisk examen och en "lyckad" exteriör. Vi är inte tragiska vännen, vi är ärliga mot oss själva gällande vår vilsenhet inför livets smärta, och hur vi sätter krokben för oss själva när vi försöker fly undan den. Hur många i vår omgivning vågar se sanningen i vitögat på det sättet? Jag har iaf gott om människor i min bekantskapskrets som dricker både oftare och mer än vad jag gör, som inte anser sig ha några alkoholproblem alls. Så länge jag spelar med i förnekelsen är de nöjda. Men nu är jag för gammal för det här larvet. Här spelas inte med. Efter mycket om och men har jag kommit fram till att jag säger som det är. Jag dricker inte alkohol längre, för jag mår inte bra av det. Punkt. Jodå, jag har rullat många ursäkter genom huvudet, tex tänkte jag säga att efter magsjukan jag hade så får jag sådan fruktansvärd diarré av alkohol. Men nej. Varför ska jag hitta på ursäkter? Det är de som får hitta på ursäkter för att fortsätta dricka istället.

Ta du en sak i taget. Det blir så övermäktigt när man försöker se och lösa alla problem samtidigt. Börja med att hindra dig själv från att ta det där första glaset, som du ju vet bara leder till fler. Allt annat kommer att värka fram med tiden. När du stöter näsan i ett dilemma, så löser du det där och då, så gott du kan. När du kan bättre så gör du bättre. Kram och lycka till!