Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Ron32

Mitt förhållande till A är trots allt dubbelt. Jag vet att det inte är bra för mig, men jag vill ändå ha det. Och det som jag har insett de senaste veckorna är att jag inte kan hålla på som jag har gjort i över två år, en förändring måste komma till. Jag är fullt motiverad och är ändå nöjd med den minskning jag har lyckats genomföra utan problem den senaste tiden. Genom att begränsa mängden jag har hemma, dricker jag långsammare och får betydligt mindre i mig under de kvällar som jag dricker.
Jag har inte ambitionen att sluta dricka helt och jag hoppas att andra på detta forum respekterar detta. Det är mitt val och det känns rätt för mig. Jag behöver inte råd eller förslag hur jag ska gå tillväga. Jag vill ha tröst, förståelse och uppmuntran.

Ron32

Ett sätt att motivera sig själv till nyktra dagar är att sätta in de pengar man sparar på ett separat konto. Typ 100 kr för varje nykter dag! Funkar för mig! ???

Ron32

Måndag morgon. Kaffe. Mår bra. 4 nyktra dagar väntar framöver. Idag kommer min vän hem. Skingrar tankarna. Ska till gymmet och sedan unna mig fotvård. Viktigt att tillföra små njutningar i vardagen.
Med den minskning jag har lyckats genomföra i min A-konsumtionen har morgonångesten minskat avsevärt. Dessutom tackar kroppen mig med att snabbare bygga muskler och får mig att hålla formen lättare. Ha en härlig vecka!!

Du ser, du hittar din väg och ser redan lite fördelar. När jag skrev till dig tidigare menade jag inget illa, tvärtom. Det är bara det att alkoholen är lömsk, man kan ibland inte avgöra vad som är egen vilja, egna tankar eller om det är beroendet som talar. Jag har under hela mitt vuxna liv inte velat vara utan alkohol och jag klarade inte att hålla det på en lagom nivå. Gränserna flyttas obemärkligt hela tiden, konstant var alkohol i mina tankar och inget annat fick plats tillslut. När jag för ett halvår sedan bestämde mig att sluta helt var det en lättnad och idag vet jag att viljan att behålla alkohol i mitt liv var tankar skapade av just alkoholberoendet. De finns inte idag. Så var och är det för mig, vi är alla olika och du är på rätt väg. Det viktigaste är att vi är i kontroll, inte alkoholen. Sen spelar det egentligen ingen roll om man är helnykterist eller ej. Men nackdelen med att behålla lite alkohol i sitt liv när man har ett beroende är att det alltid pågår en maktkamp och det sliter och stjäl energi. Därför kommer jag personligen alltid förespråka total nykterhet men du är här och du är medveten och det är grymt bra! Gör det som får dig att må bra, på riktigt, och lycka till!!????‍♀️

Ron32

Beroendet kan se annorlunda ut för olika människor. Jag har inget fysiskt behov eller beroende att jag MÅSTE ha alkohol. A är det sista jag tänker på när jag vaknar på morgonen eller är på jobbet. Det har aldrig tagit över min tillvaro. Däremot tycker jag att vin är enormt gott.
Jag har inget problem med mina känslor och står nära i kontakt med dem. Jag flyr inte från negativa känslor genom att dricka. Jag är högkänslig individ, med ett liv med känslovågor konstant. Däremot är det oerhört skönt att under några timmar på kvällen få tyst i huvudet.
Genom några små förändringar har jag lyckats ta kontroll den senaste tiden och mår bättre.

Mirabelle

Det tänker jag genast när jag läser din tråd och din beskrivning av din personlighet och drickandets karaktär... Snabba belöningar. Jag kanske är helt fel ute. Men du skrev att du blivit mycket mindre kreativ sedan du började vanedricka. Det betyder att du en gång i tiden hade för vana att bli uppslukad av kreativa flow (oavsett uttryck). Jag känner igen det eftersom jag själv är estet. Skapandet har alltid fyllt det där tomrummet inombords för mig. Alkoholen ersätter snabbt drivet att skapa, eftersom den ger hjärnan snabb belöning, medan det däremot kräver både ansträngning, tid och tålamod att hamna i sitt kreativa flow. Ju oftare man ger hjärnan den snabba belöningen i alkoholen, desto mer apatisk blir man inför att söka, finna och underhålla sitt skapande flow. Till slut blir man rent handlingsförlamad. Så har iaf min upplevelse varit. Mitt tips är att du återupptar dina kreativa uttryck, eller hittar nya uttryck att förkovra dig inom. Fördelen med nya uttryck är ju att man inte lägger någon prestation i utförandet, vilket kan kännas surt med de gamla favorituttrycken om man inte övat på länge och tappat en del skicklighet... Tex, köp ett nytt musikinstrument på Tradera, och lär dig spela med hjälp av youtube. Ukulele och ocarette är tex både lätt att lära sig och kul. Glasmålning är ett annat tips. Jag vet ju inte inom vilka områden du tidigare har använt din kreativa ådra... Men jag tror nog att din själ längtar efter ett kreativt flow :)

Ron32

Du har en poäng där! Snabba belöningar och kickar är det som jag lever av. Har ett uselt tålamod och ogillar att vänta. Allt eller inget personlighet. Kan inte ha en påse godis hemma och bara äta en eller två bitar, jag äter upp allt! Samma med vinet eller tills man nått nivån då det är "tillräckligt". Kreativ är jag främst vad gäller skrivande. Berättelser, noveller och texter. Har skrivit frenetiskt, men en dag tog det stopp och sedan dess har jag saknat inspiration och tålamod. Får ingen snabb belöning av det och har svårt att hitta flow och nya idéer. Kanske kommer inspirationen och lusten att skriva tillbaka snart i takt med att jag dricker mindre, vi får se. Långsamma belöningar är en utmaning, eftersom jag lever så starkt för dagen och i nuet.
Leda, tristess och tomhet är tre beskrivande ord för de kvällar som jag inte dricker. Kanske förväntar jag mig för mycket av livet...

AL

...Det har jag hört nånstans och det kanske stämmer. Det svåra är väl att komma på vad man tycker är roligt....förutom att dricka alkohol. Jag har hittat tillbaka till en rolig aktivitet där det rent är omöjligt att dricka samtidigt efter som man behöver två händer.

Emma79

...är väl sådär. Tomt och förutsägbart.

Därför är alkoholen en fin flykt. För att fly bort i tanken, drömma sig bakåt drömma sig framåt.

Så har jag gjort i en massa år istället för att leva i nuet.

Nu drömmer jag mig bort i det jag skriver istället. Där kan vad som helst hända. Och det blir bättre när man är nykter ( med få undantag typ Bukowski ).

Ska hoppa på en skrivarkurs online där man får specifika uppgifter varje vecka, och sedan kritik.

Interaktion är livsnödvändigt.

Ron32

Är det lättare att vinna mot A om man är en tävlingsmänniska, som sätter upp långsiktiga mål och går in med fullt självförtroende och motivation? Med en vilja att utmana sig själv?

Jag har aldrig gillat att tävla, vare sig mot mig själv eller med andra. Men ibland känns det som hela livet är en tävling och till och med här på forumet får jag denna känsla. De som räknar sina nyktra dagar, dag för dag, klappar sig på bröstet och känner stolthet för varje dag som går, utan att de lyckats trilla dit igen...och här står jag som famlar. Vet ingenting hur det ska gå dag för dag. Gör det bästa av dagen. Lyckas ibland, misslyckas ibland, rädd för att bli dömd och bedömd. Kanske är det också en slags avundsjuka mot er som är så "duktiga". Vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Ingen kritik mot någon, problemet ligger hos mig själv. Vad jag ville med detta inlägg vet jag inte, men behövde få ur mig något.

Emma79

..är kanske att många här har en plan.

Jag tror inte att det handlar om att tävla mot varken sig själv eller någon annan, utan att följa planen bara.

Och att bestämma sig för hur man ska reagera om man inte kan följa planen. Det är ju också en plan!

Ron32

Det kan ju se olika ut från individ till individ. Men motivation krävs för att hålla fast vid planen och i en plan ligger det säkerligen minst något mål.
Det talas ju mycket om inre målbilder numera, vilket man kan tycka vad man vill om.
Det kanske inte handlar om tävling, men det är lite så jag känner, ur mitt perspektiv. Min känsla.

Mirabelle

Jag är en tävlingsskalle. Det är rätt tröttsamt, ett karaktärsdrag jag försöker lägga band på nu för tiden. Inte jämföra. Inte enns tävla mot mig själv, bli ett bättre jag och blablabla... Men jag vet att vill jag något så ser jag till att det blir så. Problemet är bara att motivationen försvinner så snart det inte finns ett berg att bestiga. När det är riktigt jäkla jobbigt finner jag ett slags pervers tillfredsställelse i att lida och streta på. När det inte är jobbigt längre blir det "meeehhh". Så var det tex att springa. När det var omöjligt att springa 15 km bestämde jag att det ska jag banne mig göra. När det var så erbarmligt jobbigt att jag trodde jag skulle dö var det roligt. Sen när 15 km varit vardag ett tag infann sig "meeeehhh". Samma sak blev det med alkoholen. Taggad till tusen när nykterheten var en kamp. Nu är jag i fas "meeeehhh". Nykterhet är ju inte direkt något man kan bli bättre på heller, om man är nykter. Man bara "är"... och är det något jag har svårt för så är det det där enkla varandet...

Ron32

Jag gillar den ömhet och ödmjukhet du visar Miss Mary. Jag behöver det. Få veta att jag inte är den enda som tvivlar. Som också känner osäkerhet inför morgondagen. Nej jag klandrar ingen som räknar dagarna, det är säkert ett jättebra sätt att hålla motivationen uppe. För mig blir det lite jobbigt att läsa...men det är ju mitt problem och något som jag får förhålla mig till...är ju frivilligt här på forumet..och insikten att du kommer att snubbla...det är oerhört ödmjukt och realistiskt. Det vore intressant med fler berättelse här, inte bara de som lyckas så bra, utan de som kämpar, misslyckas, faller tillbaka. För mig ger det mer tröst. Att jag inte är så ensam.

AL

emellanåt blir jag oerhört provocerad av alla som räknar dagar...eftersom mina dagar aldrig blir en vecka...än...
I mina ögon lyckas ALLA utom jag själv, vilket på en gång leder till negativa tankar om mej själv som person.

Ron32

Du är aldrig ensam. Finns många som känner som du, även jag. Och många som läser detta, men som kanske inte orkar/våga skriva...

För mig är det en stor tröst att veta att någon känner som jag.

AL

är som den är.....just nu ganska grå...och innehållslös. Din bekännelse var dock befriande för mej som kämpar med att inte duga i detta sammanhang. Det handlar inte om de som skriver självklart..utan bara om min egen urusla egenbild.

...räknar och räknar. Räknandet är en del av min överlevnadsstrategi. Om jag inte räknar, läser här och peppar mig själv går jag under. Trillar dit emellanåt - mer eller mindre - men är tvungen att resa mig igen. Och fortsätta räkna... Hur ska det annars gå?

Läs gärna min tråd "Ett ärligt försök!". För mig funkade det förvånansvärt bra i början, men sedan...

Lycka till! Kram ♡