Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Emma79

På semestern, speciellt på nya ställen I varma länder- inte så mkt alkohol för min del. Det blir bara jobbigt!

Och man får nog med intryck ändå.

När jag bodde söderöver i 15 år drack jag varje dag MEN på ett HELT annat sätt än här i Sverige.

Kanske en drink efter jobbet, vin till middagen men sen var man ute och var aktiv I flera timmar efter det- utan alkohol. Mycket oändliga samtal, dividerande osv.

Det var ju ändå drickande men med en hint av glädje och en mindre kugghjul I ett större sammanhang, inte ett raison d’être som det blivit här I hemmets trygga vrå.

Firar en vit månad idag kan jag väl tillägga, är mkt nöjd med mitt beslut, hur går det för dig? Har du någon plan?

Ron32

När ska du sluta räkna? Det känns som du har varit stark, inte snubblat någon enda gång och varit fullt motiverad under denna tid :)

Det går lite bättre för mig, har ingen exakt definierad plan, men dricker inte längre varje dag. Minst 3 vita dagar i veckan. Och de dagar jag dricker har jag gått ner till en mindre mängd, vilket gör att jag slipper morgonångesten. Små långsamma steg framåt mot ett bättre mående. Kram!

Emma79

Jag räknar inte längre egentligen, jag tror det blir bra såhär.

?

Ron32

Det är otroligt fint och man blir ju glad och stolt över er som klarar detta så galant, med vita månader, nykterhet och räknande. All heder.

Men var finns alla de som inte lyckas? Som faller? Misslyckas? Börjar om? Som tvivlar. Är det svårt att våga skriva om detta här på forumet? Idealet är att man ska lyckas och vara vit? För då får man ju åtminstone veta hur duktig man är med beröm från alla håll och kanter..

Det skulle vara betydligt mer intressant om fler vågar träda fram i detta forum och berätta om er kamp. Ni är inte ensamma. Jag famlar varje dag...

Herrgud, vilken kamp jag har ukämpat de senaste två månaderna. Har skrivit om min förtvivlan och mina återfall. Har kämpat som en idiot för att kravla mig upp igen, varje gång.

Alla här kämpar! Vissa dagar flyter bättre (som väl är) men långt ifrån alla, i alla fall det jag kan utläsa av inläggen. Att sedan kampen ser olika ut är en annan sak.

De flesta av oss är här för att bli nyktra! Vi lider av en beroendesjukdom som gjort att vi varit nära att gå under. Vi måste helt enkelt klara av det här.

Självklart måste vi få berätta om de framsteg vi gör, likväl som vi beskriver bakslagen. Det är väl själva vitsen med forumet, att motivera och bli motiverad.

Vet inte varför du verkar bli så provocerad av att en del räknar dagar. Det är ju bara en strategi för att ytterligare förstärka motivationen - för vissa alltså. Andra gör på annat sätt.
Försök hitta det sätt som passar dig.

Lycka till!

Liten stor

Tycker det finns många historier om det du beskriver. Själv har jag börjat om säkert 30 ggr och strugglar fortfarande. Men lyckas bättre och bättre för varje försök. Men man märker när tex ngn slutar skriva här - det brukar vara ett tecken på att hen fallit helt och hållet. Det är ju då man behöver mest hjälp.

Grattis till dina framsteg! Det känns som det är många små steg som sakta tar de flesta framåt.

Ron32

Jag ska berätta en sak för dig Vinäger om varför jag inte gillar när andra räknar dagar.

Jo för att det blir en tävling. Att någon är duktig, jag är sämre. Jag blir ledsen, känner mig otillräcklig och avundsjuk. Önskar jag var lika stark. Det är inte ert fel, problemet ligger hos mig.

Btt

Jag förstår vad Ron menar, ibland blir det lite väl äppelkäkt och gulligt.
Räkna dagar kan jag tro att alla som behöver gör det i sin kalender.
Har ibland tänkt att några som har personlig tät kontakt kanske borde ha en egen tråd.
Kanske fel av mej men som sagt Ron har en poäng där balans och lite eftertänksamhet tycker jag också.
Förstår att det kan väcka någons vrede att skriva så. Menar inte att såra någon
Man läser det man vill eller inte vill läsa kan man också tycka.
Samtidigt roligt med små segrar här och där/ btt

Ron32

Här inne på forumet, 6-7 personer, kvinnor, som tar täten och styr upp saker och ting.
Som Vinäger som kommenterar mitt inlägg och genast får 3 likes. Jag ser.

Fint att det finns andra som skriver som du Btt. Tack för stöd.
Jag behöver inte få fler pikar. För varje pik är jag allt närmre att sluta skriva på detta forum. Och må sämre.

Vet inte vad jag skriva annat än att jag blir väldigt sårad av dina ord. Känner mig påhoppad. Styra upp? Pikar? Du får skriva vad du vill, men om någon går i svaromål och inte tycker exakt som du har denne fel.

Du behöver inte vara orolig framöver, åtminstone jag kommer att lämna din tråd i fred. Känner mest att det är sorgligt alltihop. Jättetråkigt!

Btt

Häll inte olja på vågorna
Låt vara.
Vi är olika och ska samsas på forumet.
Tror ingen medvetet sårar/?

Ron32

Ingen vill väl såra någon på detta forum? Meningen är ju att vi ska stötta varandra. Skriver ur bara ur mitt perspektiv. Ingen världslig sanning på något sätt. Skriver endast ur mitt eget upplevelse-perspektiv. Andra får gärna tycka, men man behöver inte ens kommentera om man inte håller med.

Hoppsan, blev ett maraton inlägg... hoppas jag säger nåt klokt...
Jag har hängt härinne länge. Har sett gemenskaper utvecklas, "Järngäng", har sett de som räknat dagar och verkligen slutat direkt, har sett människor som faller, som faller och faller så att det gör ont att läsa. Har sett de här "järngängen" ha oerhört stor betydelse för att lyckas. Jag har trängt mig in i ett gäng. Flera av dem "klarade sig". Jag är en av dem som "ville gå min egen väg", som inte slutat helt, som inte kunnat räkna dagar. I början var jag avundsjuk på de dom fick grattis till 100 dgr..., men jag gjorde ett val. Jag förstår dig, förstår din känsla av att inte räcka till. Men som du skriver så är det främst vårt eget problem. Vi väljer ett annat sätt. Det är lättare kanske när man räknar, men lätt är det inte för nån. Vinäger beskriver varför hon väljer andra trådar, man får respektera att folk väljer hur frustrerande det än är. Jag har haft människor i min tråd som ifrågasätter val jag gör... irriterande, men de som irriterar sätter ofta fingret på något.
Det finns män härinne regelbundet. Nån som då och då deltar i en gemenskap med säkert 4-5 kvinnor.
För mig vinner inte flest dagar.. jjag tävlar liksom inte i den ligan.,, så för mig är trådar som din oerhört intressanta. Jag funderar på att skriva i min tråd, två steg fram, ett bak osv, men det blir liksom lite samma hela tiden. Det finns absolut folk som misslyckas o återvänder. Även några av de som lyckats återvände. Vill du läsa en intressant tråd kör LenaNyman.,, hennes kamp där i början. Det blev liksom inga dagar förrän efter ett tag. Jag vill själv inte lägga av totalt. Tänker att jag inte måste, men det är inte oproblematiskt att lämna det öppet. Häng kvar snälla du... men ta det lugnt med andra som kämpar. Vi har alla våra inre strider och det är främst dem som vi behöver fokusera på. Varför, hur, när i vilket sammanhang. Jag "höll upp" i 8 månader... dörren var öppen. Fördelen med det är dock att om man återfaller, så är det inte kört..., jag stannade och stannar lite ovanför botten. Jag behöver fokusera på när o varför och det finns inuti. Vilka känslor, vilka sammanhang. Och visst jag är också kvinna.., gick till en terapeut som var föga förvånad. Vi ger och ger.., ibland med all säkerhet utan att någon ens har behov eller ens vill ha. Men vi ger och går sönder. Prackar pä människor vår välvilja. Jag tror att vi behövs ibland, men kanske inte alltid.
Jag hoppas att du stannar Ron, för att de reflektioner du gör känns betydelsefulla. Och visst det är kanske få män här. Men De finns och brukar hitta varandra.

Btt

Hur hittar man Lenas tråd.
Henne tyckte jag mycket om/ btt

Btt

Hur hittar man Lenas tråd.
Henne tyckte jag mycket om/ btt

om du googlar på Lena Nyman Alkoholhjälpen så får du flera träffar på Lenas tråd "If you're waiting for a sign, this is it."
Hennes senaste inlägg i sin egen tråd var 14 maj, 2017.

/Pi31415

Karinas

Jag har läst lite i den här tråden, är ny här sedan en vecka, men inte läst startinlägget.

Är det märkligt att berömma din inledning? Tycker att du sätter ord på din tillvaro på ett fint sätt.

Jag fyller 30 om några månader och vill också förändra mitt alkoholbeteende, håller på just nu och det går bra faktiskt. Målet är inte att bli nykterist för det vill jag inte utan skaffa bättre vanor och kunna begränsa sig.

Ron32

Oavsett om jag väljer de trådar jag läser behöver jag inte delge den människan när jag väljer att sluta läsa deras tråd av någon anledning. De som läser de läser och de som inte läser läser inte.

Ok tack för tipset! :) ikväll väntar en ny utmaning/prövning. Ska på restaurang och ta ETT glas vin och sen inte dricker mer på hela kvällen. Jag ska klara det! Håller er uppdaterade! Ha en fin fredag!

Vi kan inte skriva hur många nyktra dagar vi har men vi kan skriva "i kväll ska jag gå ut och ta ett glas vin"?
I ett forum för alkoholister?

Tänk att det skulle jag vilja kunna, ta ett glas vin ikväll, och det kan sticka i min själ att du kan men inte jag.

Jag kan inte gå ut och dricka ett glas vin, det gör mig avundsjuk och det får mig att känna mig som en
jävla tönt varje gång jag tar vatten till middagen medans min polare tar ett glas vin.

Så jag kan sitta här och tänka på att jag skulle också vilja dricka ett glas med alkohol (skit samma vad) nu, eller så kan jag tänka på
att imorgon har XXX nyktra dagar. Och skriva om det. Och få känna stolthet att jag ännu inte har tagit det där
första glaset. Många av oss är fullblodsalkoholister.

All respekt för att du vill dra ner, aldrig fel men vi som verkligen vill behålla vår nykterhet måste få känna oss stolta. För det vi gör är inte lätt.
Vi kämpar med näbbar och klor. Jag har gått på bara blodiga söndertrasade fötter för att vara där jag är idag.

Det du skriver kan trigga andra så jag återgår att peppa med mina dagar istället, för att visa andra att det går att förändra sitt liv.
Och för att övertyga de som tror att de kan dricka ett glas vin att välja bort det.

För oss alkoholister är det utan tvekan bättre att räkna våra nyktra dagar än att tro att vi kan dricka. Inte ens ett glas.

Bara en tanke men önskar dig all lycka med att dra ner din konsumtion, inte lätt det heller.

MM

Kanske skulle det istället finnas ett eget forum för de som vill dra ner men inte sluta helt?
Då kan man välja vilken ingång man tar i forumet. Att förändra sitt drickande är ju en gråzon.
Vi kanske är lite för blandade i detta forum - förändra sitt drickande. Jag började ju här men kankse
passar bättre i det vidare livet men orkar inte börja på en ny tråd.

På så sätt kan ni som vill dra ner på drinkandet stötta varandra och vi som absolut inte kan dricka kan
fortsätta peppa varandra på vårt sätt.

Det kan säkert admin fixa till :)

MM