av Inuet

Eftersom det är svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu, så startar jag den här tråden också.
Tanken med tråden är att anhöriga ska kunna ställa frågor om varför vi gör vissa saker, beter oss och reagerar som vi gör.
Det kan vara den minsta till den största sak.

En mindre presentation. Jag är mellan 30-40, sambo och 2 barn. Mitt drickande startade på risknivå redan efter lumpen och pga karriär val fortsatte det i många år. Seriöst alkoliserad i ca 8 år,öl och vin i början och senare 1 flaska starksprit per kväll.
Jag har genomgått allt ni kan tänka er. Tillfrisknandet började med tillochfrån drickande någon dag i veckan under 1 år, 1 år i behandling med mindre återfall och nu har jag varit nykter i ett år.

Jag kommer att vara 100% ärlig i mina svar då jag inte behöver skämmas eller ha skam över något mer i mitt liv. Jag kommer svara med sanning ur mitt perspektiv.

Så om någon har en fråga är det bara att ställa den.

Carina
tors, 2018-03-15 - 13:53

Det här är en uppskattad tråd och du känner dig redo att dela med dig av dina erfarenheter och din sanning. Samtidigt har vi strävat i många år för att skapa ett forum där fler sanningar får plats. En arena där verklighet och relationer ser väldigt olika ut.

Vi är glada över det stöd du ger här på forumet. Vi vore tacksamma om du i stället för att tala för personer med alkoholproblematik i stället utgår från dig. Du får gärna döpa om tråden till ”Inuet svarar” och vara tydlig med att du uttalar dig utifrån ditt liv och erfarenheter, exempelvis ”Min upplevelse är…” ”När jag var aktiv så tänkte jag…” Hoppas du väljer att stanna här under dessa förutsättningar.

Önskar dig och alla andra fortsatta utvecklande tankar!

Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Inuet
tors, 2018-03-15 - 15:14

Jag förstår inte. Det jag berättar är sanningen om alkoholism. Inte från tro, övertygelse, eller vad jag har läst. Utan från vad jag vet.

Det står även i trådstarten att det är sanningen ur mitt perspektiv. Jag kan bara berätta sanningen, det är upp till läsaren att avgöra om den vill tro på vad den läser eller ej. Precis som när du träffar en ny människa så är det inte dens ansvar att bestäma vad du ska tycka om den, det är du som formar mötet i din upplevelse, det är ditt eget liv.

Den som inte gillar vad jag skriver kommer heller inte tro på mig. Precis som den som tror det jag skriver kommer att ta det med sig.
Så fungerar alla upplevelser i livet.
Om man inte gillar tråden behöver man inte skriva eller läsa i den, och är det ingen som tror på mig så kommer det inte ställas några fler frågor och då dör tråden ut.

Du menar att det finns flera sanningar, jag vet att det endast finns en sanning. Alla beroenden är likadana.
Ni menar att det är en sjukdom, måste inte en sjukdom ha ett insjukningsförlopp? Hur många "sanna" sätt kan du få magsjuka? Hur många "sanna" sätt kan du bryta ett ben? Så hur många olika sanningar kan ett och samma problem ha?
Jag är helt ny på forumet och visste faktiskt inte att det existerade fören ett par dagar sen. Så jag förstår väl inte kutymen här, eller så anser ni att jag har fel, men jag kan samtidigt inte förstå vad jag har gjort fel.

Anxiete
tors, 2018-03-15 - 16:45

var det bästa jag läst någon gång vad gäller alkoholister ! Så många gånger min man , som är alkoholist, har försökt förklara för mig men inte kunnat eftersom han är mitt i kampen att försöka omvärdera sin syn på alkohol. Han har varit inlagd och fått "hjälp" av kommunen vilket inte fungerade. Nu kämpar han med vita knogar men jag vet att han allra längst in inte vill släppa alkoholen helt. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna och det har jag talat om så nu går vi i en något overklig värld.....
Det jag egentligen ville skriva var TACK SNÄLLA DU , vad du än gör lämna inte forumet och denna sidan !!

Amanda igen...
tors, 2018-03-15 - 17:47

Hej Inuet!
Ett brutet ben kan man inte likställa med alkoholism. Och din sanning är din, jag förstår det. Men jag förstår också vad Carina menar. Jag har inte brytt mig om att kommentera dina inlägg för jag är inte här på forumet för att övertyga någon om vad som är sant och inte kring ett alkoholberoende. Däremot har jag fått känslan av att du är på ett korståg här och jag upplever inte dina svar på ifrågasättande/undrande kommentarer som speciellt objektiva. Jag förstår att du har en stark övertygelse och jag tycker det är helt ok att dela sina övertygelser så länge man kan hålla sig objektiv och respektera att andra kan ha egna övertygelser. Det jag vet är sant om min alkoholism är inte nödvändigtvis sant för dig osv.. Jag tycker att det idag finns för många som inte kan skilja på åsikt och sanning. Och det är inte positivt.
Och visst, jag behöver inte läsa i din tråd och jag behöver inte kommentera men nu gör jag det ändå av en enkel anledning: Genom att vara tyst, när någon uttalar sig om något, samtidigt som man tycker det är fel innebär att man på ett sätt godkänner det. Och jag godkänner inte att du likställer ett så komplext sjukdomstillstånd som alkoholism med magsjuka. Schizofreni är också ett sjukdomstillstånd. Menar du att det bara finns ett förlopp, en typ av symptom etc?
Jag tycker inte det känns som om du är medveten om att du så fort du möter motstånd här blir en smula nedlåtande och fientlig i din ton. Tyvärr.
När jag går in här på forumet så känns det bra för mig att gå in på senaste kommentarer och se hur det går för alla. Då dyker naturligtvis även dina kommentarer upp vilket är precis som det ska, missförstå mig rätt. Men jag är ju inte mer än människa, jag skummar igenom det jag får framför mig och reagerar på det som står. Så fungerar de flesta av oss och man varken kan eller ska sålla bort allt som inte faller en på läppen. Det är bra att ta del av andra människors åsikter och tankar. På så sätt vidgar man sina perspektiv.
Och vad gäller sanningar, tänk en vända till på vad det egentligen är, se på mänsklighetens historia med just ordet sanning i åtanke. En av våra ”sanningar” har tex varit att jorden är platt, vilket knappast är en sanning idag, eller hur?
Sanningar är bräckliga och ska behandlas därefter. Jag förstår att du tycker att du har förklarat att det är en sanning ur ditt personliga perspektiv men tyvärr uppfattas resten av det du skriver inte så. Jag hoppas du kan ta detta till dig utan att ta för illa vid dig för det är inte det jag vill. Men en annan sak jag inte heller vill är att bli ”dragen över samma (dvs din) kam”. Min alkoholism är inte densamma som din och kan inte förklaras på samma sätt. Alltså: min sanning är inte din sanning och vice versa. Och ordet sanning bör kanske användas lite mer restriktivt helt enkelt så blir nog alla lite mer harmoniska här.
Mvh
Amanda

Kampen
tors, 2018-03-15 - 18:04

Jag tackar dig ödmjukast för din beskrivning. Om du visste vad ditt svar till mig betydde mycket. Även att du skrev att din sambo grät. Det fick mig att förstå att min värld finns. Jag känner mig väldigt osäker, samtidigt är jag en i yrkeslivet säker person med ett utmanande och ansvarsfullt arbete. MEN när jag kommer hem är det precis som att jag upphör att existera.
Jag skulle ha möjlighet att lämna om jag hade modet och orken. Men nu ska jag berätta något jag skämts över i många år. När barnen var små så lånade jag pengar av olika lånebolag för att kunna betala kläder, fritidsaktiviteter, semester osv. Jag har haft sådan ångest och känt mig som den sämsta människan på jorden, otroligt skuldbeläggande. Idag är jag ”stolt” över mina val och mitt mod. Det gjorde att barnen på något sätt blev kompenserade med att kunna spela fotboll gå och rida osv. Jag har aldrig slösat på mig själv
Idag har jag betalat tillbaka och är inte skyldig någon något. Det är en tragisk historia som tagit mycket av min självkänsla...
Det var skönt att skriva detta av sig. Har aldrig berättat för någon.
Att leva i missbruk har ett högt pris
Själv dricker jag ingen alkohol och har aldrig gjort.
Hoppas du stannar kvar här på forumet. För mig har du blivit guld värd ?

Inuet
tors, 2018-03-15 - 18:55

Jag tar inte åt mig av din komentar, det är okej för mig att du känner så.
Jag är heller inte på något korståg, men jag känner att jag vill ge tillbaka för den underbara gåva jag har fått.

När jag hittade det här forumet så visste jag inte riktigt vad det var, finns det regler och normer man ska fylla? Jag förstod det som ett forum där alla kunde skriva och jag har ännu inte sett några trådar där några behandlare skriver, jag kanske har förstått det här fel.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare, det hade nog varit till stor hjälp för mig då och det hade sett väldigt annorlunda ut.
Som jag skrev i min förra tråd så är det fruktansvärt svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu och det bevisar du i den här tråden nu.
det var därför jag försökte med de som bor med en beroende istället, pga deras öppna sinne för en förklaring. Alkoholisten vill alltid att det ska vara deras sjukdom, deras lidande och är därför helt låsta. Så det är mitt försök att göra gott för allt dåligt jag har ställt till med.

Jag försöker inte likställa magsjuka och alkoholism, det var din upplevelse av vad jag skrev. Det jag menade var att det finns bara ett tillstånd som är magsjuka, ett sätt att få magsjuka genom att bli magsjuk. På samma sätt som det bara finns ett tillstånd som är alkoholism, ett sätt att bli beroende genom att bli en alkoholist. Jag tror alltså inte att det finns flera sanningar om hur man uppnår tillståndet beroende, precis som att det bara finns en sanning om hur universum skapades eller är oändligt.

Jag har inte mött något motstånd, eftersom jag inte upplever något som ett motstånd. Jag försöker bara förklara hur det ligger till.
jorden kan vara platt om du i din upplevelse manifisterar den så. Precis som din alkoholism kan vara annorlunda än min. Men det är bara i din hjärna, din identifiering som den är annorlunda. Det är din upplevelse av ditt liv.

Jag berättar min och om det är tillåtet så borde jag få generallisera bäst jag vill.

Det som är bra med mig för anhöriga är att jag kan förstå allt min sambo gått igenom, mina vänner och min familj. Jag kan berätta det ur båda perspektiven och om du inte gillar det så kan jag inte förändra det, det är upp till dig.
Precis som att du får uppleva din alkoholism som du vill.

Kampen
tors, 2018-03-15 - 19:08

Jag blir ledsen över tyckare om din tråd. Dina råd betyder mycket för mig och vad jag läst en del andra. Man får tycka, men skaka det av dig ⭐️

Nordäng67
tors, 2018-03-15 - 19:20

det stämmer om att alkoholisten känslomässigt stannar i den ålder när missbruket började! Reflekterade ofta över att mitt ex både tänkte och agerade som en tonårspojk! Han föddes i princip in i missbruk med en alkoholiserad far som ”förebild”! När hans vänner började festa började han missbruka enligt honom själv! Han tror han blev alkoholist första gången han drack vid 13 års ålder!

Inuet
tors, 2018-03-15 - 19:35

Det är det som är kärnan, det jag vill beskriva, kul att du använder ordet "förebild".
Många som forskar om beroende anser och säger i sina beskrivningar om beroende, med orden, det här är sant, så här är det. Att beroende är ärftligt att det finns kemiskt beroende att det är fysiskt i hjärnan. Efter som att jag nu inte kan använda orden sanning eller vetande längre, så kommer jag skriva. Jag anser att det är fel. Det är i identifieringen som beroendet sitter. Hur barnet/ungdomen identifierar sig med sin omgivning. Det är alltså ett tanke tillstånd. Barnet upplever inte en far som dricker som något positivt, utan något fruktansvärt. Det barnet istället upplever av en frånvarande förälder (fysiskt på plats men i andra tankar) är en avsaknad, en avsaknad av kärlek, trygghet och tillit. Barnet börjar redan här bygga sina roller och murar för att "ordna" sitt beteende, så att pappan ska älska honom.

Det enda människan vill ha är ovilkorlig kärlek. Det här gäller alla beroenden och det finns bara ett tillstånd av beroende, en tanke om varför jag inte känner mig hel och en känsla, en fruktansvärd tyngd av utebliven kärlek.

Sen finns det olika nivåer på det här, beroende på hur mycket barnet ifråga identiferar sig med sin hjärna och tankar.
När mobilberoendet blir sjukdomsklassat, ska det också vara en anna sorts beroende? Nej självklart inte, bara en annan nivå på frånvanrande föräldrar och en annan identifiering för barnet. Men det är samma tomma svarta hål det fyller.

Btt
tors, 2018-03-15 - 23:31

Angående "Inuets" inlägg så tror jag inte hen menade att jämnföra bruta ben eller magsjuka med alkoholism.
Utan att tydliggöra att ett brutet ben är ett brutet ben även om frakturerna ser annorlunda ut. Magsjuka är magsjuka även om det beror på virus eller bakterier.
Det som driver en alkoholist är samma saker som alltid längtan till alkoholen och dess effekter berusningen bedövninge flykten med mera.
För att komma dit ( att få i sej a )har man samma lögner ja kort sagt beteende som andra alkoholister.
Det är väl sanning och är det inte det,som samlar här på sidan. Igenkänning.
Det var mitt intryck av vad hen skrev.
Jag tycker Inuet är knivskarp i sina beskrivningar. Väldigt ärligt.
Men det är livsfarligt ??att ens antyda att man vet sanningen.
Men det kan bara finnas en sanning men väldigt många lögner..
Sedan är människors liv aldrig identiska utan varje individ är unik och deras liv har olika förutsättningar och skiljer sej åt.
Vi har ju så olika förutsättningar i det vi föds med och det vi "utsätts" för i livet.
Det är en sanning .
Hur ett beronde ser ut följer ett ofta ett mönster som känns väl igen.
Tror inte "Inuet" menade att han har en sanning till alkohlister liv och levenne.
Bara till,hur mönstret ser utför en aktiv alkoholist att nå sina mål.
Jag uppskattar när man talar klarspråk säjer vad man tror och tycker.Tycker det är uppfriskande
Men jag förstod att det skulle bli protester.
Sanning är ett starkt ord som man inte får vara vårdlös med.
Man ska inte såra medmänniskor med meningslös uppriktighet och sanning dom inte behöver veta för sitt bästa.
Men visst är det så att sanning ofta gör ont det träffar mitt i hjärtat, som en stöt.
Mitt inlägg är allmänt inte svar på något annat.
Trevlig fortsatt torsdagskväll ❤

Ps jag tror också på de där tomma hålen som ska fyllas med meningsfullhet. Man letar och letar, kärlek. Hittar man det blir inte alkoholen så uppslukande inte viktig alls. Hittar man inte kärlek eller mening å annat. Blir alkohol ett farligt bra substitut som ersätter dövar

Inuet
tors, 2018-03-15 - 20:08

Du öppnade precis ett nytt hål för mig, ett som jag inte visste fanns. Gråtit av lycka i 20 min nu.

När jag var 7år började jag spela fotboll på bakgården hemma, pappa hjälpte mig i 3 min medans han i huvudet var på jobbet. 3 min fick jag, såhär spelar du fotboll. Senare den sommaren körde han iväg mig på en fotbollscup, jag tillhörde inte ens något lag. Jag gjorde 7 mål i första matchen och har aldrig mer i mitt liv upplevt honom så närvarande. Det var fantastiskt att få känna det, men jag ser nu vad det satte för spår. Det är prestation som ger kärlek, blev min identifiering (en av många tyvärr) så har hela mitt liv sett ut.
När du gav mig beröm nu så hittade jag det och kunde vara i det, jag får tacka dig så otroligt mycket.
Tusen tack!

Nordäng67
tors, 2018-03-15 - 20:09

Man kan ju tycka att det är ologiskt att ett barn till en alkoholist blir....alkoholist! Borde man inte bli avskräckt kan man ju tycka eller känna! Men känslor handlar ju sällan om logik! Mitt ex beskrev sin barndom som ett svart hål inombords! Hans far var frånvarande på grund av sitt missbruk och hans mor var frånvarande för att hon var olycklig för att hon levde med en alkoholist! Jag försökte få honom att gå till en psykolog och bearbeta allt han varit med om och mest av allt det han borde fått som barn men aldrig fick! Han ville inte, hjärnskrynklare var minsann inget för honom! Men jag vet att det var ångesten han var rädd för! Den bubblade upp när han hade nyktra perioder och han valde då att börja dricka och trycka tillbaka ångesten långt inom sig igen! Önskar att han hade förstått att det går att släppa ut den och bli fri ifrån den! Istället för att ha den djupt där inne som en tärande parasit!

PP
tors, 2018-03-15 - 21:16

Och alla vi som delar med sig av vår sjukdomsbild - både som beroende och medberoende - blir att mycket ofta känns igen. Däremot är vi trots alla likheter olika, tyvärr existerar ingen allmängiltig sanning. Vägen till ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen är individuellt , även hur vi hanterar vår omgivning. Jag tror att flera långvariga medlemmar såväl bland medberoende, problemdrickare, aktiva alkoholister och nyktra alkolister kan skriva under på det. Jag tycker det är fint och bra att du delar din personliga erfarenhet, tycker det vore lämpligt att inta hållningen att den är - just din egen.
//PP

Tess45
tors, 2018-03-15 - 21:26

"En alkoholist kan inte ta antabus själv, det måste en sköterska ge för att det ska fungera 100%. Alkoholisten kommer alltid lura och manipulera sig själv och sin omgivning."

Jag är en alkoholist, samma ord som du använder i ditt konstaterande.
Jag känner inte igen mig överhuvudtaget i framför allt det citerade ovan.
Vad är jag då?
Har jag en släng av beroende?

Sanningar ska hanteras med försiktighet.

Inuet
tors, 2018-03-15 - 21:46

Det är tråkigt att du upplever mig som en besserwisser. Det är inte min mening, jag försöker presenter det så snällt jag kan, tyvärr väljer ni att projicera istället för att använda er av ett öppet sinne.

Och precis som ni har klagat på min framställning av sjukdomen, för att inte framstå som en besserwisser kommer jag att ödmjukt be er svara på mina två frågor.

Pp: du skriver i ett tidigare inlägg, med bestämdhet att alkoholism är genetiskt betingad, vart i dna:t hittar vi den defekten?

Tess45: jag har inte tagit så mucket antabus i mitt liv, jag var inte så bra på det :). I ett tidigare inlägg så skriver du att du har antabus liggande hemma tills det blir skarpt läge, är inte tanken med medicinen att man ska ta den konstant för att den ska ge effekt? det stod det på mitt recept iaf. Frågan jag svarade på, om du bemödat att läsa den, istället för att projicera det du inte gillar, gällde en person som druckit i 35år.

Anser du som alkoholist att en människa som drukit i 35år, ska börja ta antabus när det blir skarpt läge? Eller tror du att det kommer ge bättre efftekt att följa receptet?

Ett barn som ser en hund för första gången är inte rädd för den, barnet kan inte tänka med sitt språk och reflektera över situationen. Barnet vet alltså inte vad rädsla är, eller att den existerar. När mamman eller pappan höjer sin röst och knuffar undan hunden eller barnet, för att rädda det, från förälderns egna rädsla. Då har barnet identifierat rädsla.
Istället för att tycka och tro, så kan du väl läsa igenom det jag skrev om hur barn identifierar sig genom sina föräldrar och ge mig lite feedback på den? Vad ser du som orimligt i det?

Jag vill helst inte debattera, utan försöka nå förståelse. Jag kan tyvärr inte skriva varför ni gör såhär, för då försvinner hela trådens syfte och blir fylld med en låssas debatt om vilka ord jag använder, istället för att hjälpa.

Tess45
tors, 2018-03-15 - 22:04

"Tess45: jag har inte tagit så mucket antabus i mitt liv, jag var inte så bra på det :). I ett tidigare inlägg så skriver du att du har antabus liggande hemma tills det blir skarpt läge, är inte tanken med medicinen att man ska ta den konstant för att den ska ge effekt? det stod det på mitt recept iaf. Frågan jag svarade på, om du bemödat att läsa den, istället för att projicera det du inte gillar, gällde en person som druckit i 35år."

Jag citerar dig, rakt av, inget annat.
Personligen så anser jag att individer som har druckit i 35 år fortfarande är just individer.
När jag var som sjukast menade jag absolut allvar.
Alltså jag, en alkoholist. (Vad anser du att jag är?)

Angående min medicinering eller ej är föga relevant men jag har vid tillfällen tagit den när jag vet att det kan bli just skarpt läge.
Det finns inte en chans att jag skulle våga dricka på Antabus.
För dig fungerar det inte och där har vi hela min poäng.
Vi är alkoholberoende men fungerar inte enligt en mall ristad i sten.

Nu ska jag dock projicera, småpåvar är så förbannat tröttsamma.
Öva på lite ödmjukhet

Inuet
tors, 2018-03-15 - 22:15

Ännu en gång så väljer du att inte läsa igenom den frågan jag svarade på och sen ber du mig vara ödmjuk, jag hoppas du ser vad du gör nu, det är viktigt för dig.

Hurvida mamman som drukit alkohol i 35 år ska välja att ta antabus eller inte, är inte så viktigt.
Frågan jag svarade på var ju ur dotterns perspektiv, hur ska hon kunna lita på att mamman kommer ta sina antabus. Mitt svar är det kan du inte, alkoholisten kommer inte till 100% säkert ta den kur som är receptbelagd, vilket du bevisat i dina projiceringar.

Jag har inte så stor lust att diskutera ordklyveri, jag önskar istället att om ni som är beroende vill tillföra något i tråden, så läs igenom riktigt och utgå från min teori. Ställ frågor om ni undrar över något.

Din slutgiltiga poäng är fin, jag skriver att vi ljuger, du säger att inget är ristat i sten samtidigt som du inte tar din antabus som du ska.
Jag vill inte kränka dig med det, utan hoppas bara att du ska reflektera över vad du skriver och förstå varför jag inte kan skriva mot en bergvägg som inte tänker försöka. Det var därför jag försökte här. Jag vill bara hjälpa.

Tess45
tors, 2018-03-15 - 22:24

Vad fan vet du om det?
Är du min läkare?

Din självgodhet är makalös! ??
Jag vill inte ha din hjälp och slipper tack och lov.

Tjingeling!