Hej!
Jag ska försöka skriva det här inlägget, eller frågan/undran som det egentligen är, opartiskt. Anledningen är för att jag verkligen inte vet om det är jag som är överkänslig eller han som har alkoholproblem..?
I bakgrunden finns min uppväxt med en alkoholiserad pappa. Familjen lämnade honom när jag var 11 år men innan dess var det vardag att han kom hem berusad, att man hittade gömda öl, och ibland även spritflaskor, lite överallt hemma. Han blev aldrig någonsin våldsam men däremot fanns ett obehag hos hela familjen då pappa var hemma och var berusad.
Denna uppväxt, och det faktum att min pappa enligt mig ”valde” alkohol framför att få behålla sin familj gör att jag har låg förståelse för alkoholister och ofta ser på berusade med visst förakt. Jag är själv inte absolutist men känner obehag över att bli berusad eftersom jag då är rädd att andra ska se med förakt på mig (enkelt förklarat).
Nu till mitt problem. Jag har levt i tidigare förhållanden med män som kunnat dricka alkohol utan att det varit några problem för mig. Men den man som jag nu lever ihop med, och som jag älskar enormt mycket, har jag jättesvårt för att umgås med när han dricker. Anledningen är för att han, när han druckit, påminner mig om och väcker känslor och minnen från förr.
Han sätt att prata (det sätter sig väldigt fort på tungan för honom), lite tomma blick, hans ryckiga gester, tom hans lukt påminner om min berusade pappa. Detta gör tyvärr att jag då han druckit börjar förakta honom och helst inte vill prata med honom alls. Ytterligare en sak som problematiserar detta för mig/oss är att han blir väldigt snabbt synligt påverkad och att det hänger kvar ovanligt länge för honom. Detta faktum gör att jag inom mig själv börjar misstänka att han dricker mer än det jag ser eller det han säger till mig när jag frågar. Jag är ganska säker på att han inte har något gömt eftersom jag tror att jag skulle ha hittat någonting någonstans i så fall, det har jag aldrig gjort. Däremot har jag kommit på honom med att ljuga om att han druckit mindre än han i själva verket har gjort när jag frågat. Detta har han förklarat med att han ville undvika att göra mig sur, vilket han antagligen har rätt i att jag hade blivit, men nu blir det istället ett ännu större problem för mig att jag inte kan lita på att han är ärlig mot mig och aldrig dricker i smyg.
Vi har pratat mycket om detta. Han säger sig ha förståelse för mina känslor men samtidigt vill han inte att jag, pga min historia, ska begränsa hans, enligt hans egna åsikt, normala alkoholkonsumtion.
Hans åsikt om en normal konsumtion är att dricka några glas vin/några öl varje helg. Han lagar gärna mat och vill gärna dricka ett glas eller två under tiden. Detta gör att han då pga sin låga toleransnivå är småberusad redan när vi sätter oss vid matbordet vilket i sin tur leder till att jag blir sur och inte vill att vi dricker något mer till maten. Jag mår också extremt dåligt av att barnen kanske märker av hans berusning eftersom jag vet hur jag själv uppfattade det. Fast det kanske är skillnad på hur barn uppfattar en berusad pappa som kommer hem från jobbet och en som sätter sig vid middagsbordet en fredag-/lördagkväll...? De kanske inte ens märker av det? Det kanske är jag som har en ovanligt stark radar...?
Eftersom alkohol aldrig förekom öppet i min familj då jag växte upp har jag själv ingen uppfattning om vad en ”normalnivå” är och fortfarande känns inte alkohol som någon självklar måltidsdryck under helger för mig utan kanske mer som vid festligare tillfällen bara.
Finns det någon som kan bidra med reflektioner eller råd i vår konflikt?
Ps. Jag vill förtydliga varför jag slänger in en undran om varför han skulle kunna ha alkoholproblem. Mitt resonemang är att han istället för att respektera mina problem med att se honom berusad hellre väljer att dricka de där glasen och ta min ilska och besvikelse än att gå med på min kompromiss om endast till maten varannan helg (=barnfria helger). Ds.