Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget riktigt. Jag kanske borde börja med att berätta om mig själv. Har alltid haft mer eller mindre problem med alkohol i perioder, men har alltid lyckats "stoppa" innan det blivit allvarligt. Jag har insikt i att jag har problem, men inte till den grad att det gått ut över mitt jobb, relationer eller livet överlag. Men jag har, och kommer nog alltid ha en stor kärlek till alkohol.
Jag är sambo idag sedan två år tillbaka med min första stora kärlek. Han är fantastisk på alla sätt och vis, när han är nykter. I början när vi träffades så drack vi båda väldigt mycket, jag var inne i en riktig alkoholperiod då som heter duga. Det slutade med att vi båda alltid däckade stupfulla, så jävla tragiskt nu när jag läser texten som jag skriver, men så var det. Jag och min sambo är lik varandra på det viset, vi har båda dåliga gener och båda två har ett osunt förhållande till alkohol.
Men på senare tid har det börjat eskalera känner jag, till den grad att jag inte längre vet om jag borde stanna eller gå. Min sambo håller även på med droger och har gjort det i flera år, men då i "festsyfte", mestadels kokain och MDMA. Han brukar det dock aldrig hemma längre utan det är när han åker nedåt i landet för att hälsa på sina vänner eller bröder. Det är en stor ångest för mig, då han alltid blir så redlös och borta i huvudet att man aldrig vet vad som komma skall. Oroar mig över att någonting ska hända honom eller att han tar en överdos eller vad som helst.
För ett år sedan var han inne i en period när han tog ecstasy mycket hemma, alltid när jag jobbade såklart (jobbar natt på annan ort), som medförde en sån grav ångest och tillitsbrist från min sida då han ofta försökte ljuga om det också. Han blev alltid så borta att han kunde stå i duschen och prata med duschmunstycket, eller stå och kissa på garderoberna eller nattduksborden. Så efter en natt jag jobbat (när jag visste han hade tagit ecstasy), så åker jag dom dryga 7 milen för att se hur det egentligen stod till hemma. Möttes av att lägenheten är i en enda jävla röra, med hans kompisar sovandes både på soffan och i min säng. Efter det fick han sig en rejäl utskällning. Han grät och sen dess har han inte gjort om det, som tur är.
Men det medför ändå tillitsproblem ifrån min sida.
Idag dricker han sig full så fort han har chansen. Ofta någon dag i veckan. Han blir irriterad och otrevlig emot mig ofta nu för tiden när han dricker, sluddrar och vet inte vad han håller på med. Jag känner sån avsmak när jag ser honom på det viset. Blir äcklad och vill slå honom på käften.
Till det hör även att vi skaffat valp för lite mer än en månad sedan och ikväll var det dags för supning igen. Jag ska iväg och jobba och jag ser han har köpt några öl, inte många så jag tänker att då är det nog lugnt att jag lämnar valpen hemma i natt, men det skulle jag inte ha gjort förstår jag i efterhand. Vi håller på att träna valpen att vara ensam hemma korta stunder, han skulle ner på macken fram och tillbaka (antagligen för att köpa folköl), och det tycker jag är fine, det tar ingen lång stund. Men sen går han och sätter sig på pizzerian själv och dricker öl medans valpen är kvar hemma själv. Pratar med honom i telefon, han är stupfull, kan knappt prata och jag får sån jävla ångest. VEM gör så? Jag lämnar ju honom i förtroende att jag kanske skulle kunna åka iväg och jobba en natt utan att behöva sitta här och oroa mig som så många gånger förr. Han säger själv han vill bli pappa någon gång men hur ska det gå till om han inte ens kan ha ansvar över en hund en natt när jag jobbar? Börjar komma upp i den åldern när jag känner att jag behöver någonting som är stabilt, någonting att bygga på. Någon att skaffa familj ihop med.
Men jag har börjat bli riktigt less på det här nu. Jag känner tillochmed avsmak för att själv dricka, speciellt i närheten av honom. Han mår inte bra, det vet jag, men jag vet också att det ligger på hans egna axlar att ta ansvar över sitt mående.
Jag har pratat med min sambo om att jag själv funderar på att hålla upp en längre tid, men då svarar han något så jävla dumt att då blir det ju tråkigt för honom. Vad ska man göra, skratta eller gråta?
Känns så skönt att fått skriva av mig här på forumet. En guldstjärna till er som orkat läsa ända till slutet.
Ibland känns allt hopplöst, jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom verkligen, men jag orkar inte oroa mig mer. Det tar så mycket energi att jag glömmer bort mig själv och det som är jag. Jag känner mig inte lycklig, utan går ständigt runt och oroar mig och det ska inte behöva vara så.
Känner någon igen sig? Vad ska jag göra?