av Blivandemamma2018

Min sambo är ibland även min särbo. Jag är gravid i slutet på v25 och ända sedan vi fick veta har det blivit värre. Han dricker torsdag - söndag eller fredag -söndag vaje vecka. Han har inte varit nykter ens en 5 dagar i sträck sedan förra året i november. Han har haft ett sånt missbruka beteende tidigare men då var det marijuaana för några år sedan då lämnade jag honom. Nu hittade vi tillbaka till varandra tre år senare igen men så fort något händer dricker han.
Han har varit otrogen på fyllan och dragit hem en annan kvinna i vårat hem under min graviditet, kommit hem stup full flera gånger per vecka mitt i natten, stått upp mig vid julen för han varit och festat, lämnat mig själv i Thailand gravid då han blev jätte full och elak. Numera försöker han enligt honom att finnas vilket han inte gjort förr. Han har tyckt att jag kan komma tillbaka igen när jag inte är Gravid längre. Elaka ord ,förlöjliganden om min person och absolut ingen insikt i att han har ett alkohol problem. Utöver det tar han theralen när han får ångest av sin baksmälla eller bara för att slippa undan en diskussion. Jag har
Känt honom i tio år och vet att mannen jag älskar finns där inne någonstans men han har nästan inte visat sig alls senaste tiden. Han Stänger av och bryr sig inte om något annat än att dricka stark öl och spela dator. Må tilläggas att han är 30 och jobbar med barn. Jag har sett till att det här kommer fram till chefen men fått som respons att det är hans privatliv och dem inte tänker göra
Något. Tar jag upp att han dricker för mycket så är jag bara gnällig och jobbig och inte värt att lyssna på för jag har gravid hormoner i mig. Just nu väntar jag på att jag får tillgång till min egna lägenhet igen för att kunna dra mig undan. Må tilläggas att jag är sjukskriven på grund av att graviditet och stressen han orsakar har gjort att jag inte kan behålla någon näring i mig. Borde han ens få följa med till förlossningen ? Som
Han är nu är han inget stöd för mig utan tänker endast på sig Själv. Hur får man honom att inse att han förlorar mig och sitt barn? Jag kan inte få med honom på
Någon terapi eller liknande för enligt honom har han inget problem det är bara jag som har det. Hur länge ska man försöka stå och hoppas att han inser och slutar dricka och börjar bry sig?

Nordäng67
tors, 2018-04-05 - 20:29

dumpa denne man omgående! Så illa berörd jag blir när jag läser ditt inlägg! Otrogen på fyllan när du är gravid, elak, super! Vad i all sin dagar ska du med honom till? Du förtjänar så oerhört mycket mer! Vet själv hur svårt det är att släppa taget men gör det! Så kan du föda ditt barn i lugn och ro! Kanske trist att vara ensamstående mamma (själv varit det mycket) men att leva med en person som din karl är förödande för dig! Din man är på en extrem nivå måste jag säga! Rädda dig! Bra att du får tillgång till egen lägenhet, stanna där och ta han om dig och den lille som växer i magen! Har du människor omkring dig som du kan lita på? Anförtro dig till dom så du inte behöver känna dig ensam! Vet inte var du bor men vet att det på många ställen finns mammagrupper för kvinnor som är ensamstående från start! Kolla med din barnmorska! Massor med kramar och sympatier med dig ❣️

Clara
fre, 2018-04-06 - 10:30

Nu är det nog, och om du läser ditt eget inlägg ser du att det varit nog länge. Och det är ju egentligen ointressant om mannen du älskar finns kvar, du har ju uppenbarligen inte tillgång till honom.

Du är jättestark och driftig som skaffat dig en egen lägenhet! Flytta dit, bryt med honom. Kanske räcker det för att få honom att fatta vad han håller på att mista, eller så gör det inte det. I så fall är du åtminstone trygg under slutet av graviditeten-

Ett boktips: Allt är bara bra, tack - av Moa Herngren. Finns på bibliotek. Innehåller bl a en beskrivning av en förlossning med en dyngrak pappa som snapsar oavbrutet medan mamman försöker släta över.

Lycka till! Du är på väg och det kan bara bli bättre.

##redigerat## (på grund av försäljning/ Rosette Alkoholhjälpen)

Blivandemamma2018
fre, 2018-04-06 - 11:27

Tack för era svar. Mina vänner och våra familjer vet detta men ingen som liksom har varit där. Den här känslan av att han är två personligheter ?
Påsken berättade han fint för alla hur vi skulle bo ihop och hur han skulle hänga sitt gamla liv på kroken för att starta familje livet.
Men nu är det bra ca 108 dagar kvar och ingenting i hans beteende har ändrats.
En vanlig torsdag igår 9 starköl. Varför? Jo för han inte skulle hinna dricka dem r han jobbar sent idag.
Är det bättre att vara utan honom vid förlossning alltså?
Det är mitt första barn jag är så orolig över att jag tar honom möjligheten att finnas och möjligheten för mitt barn till sin pappa.
Samtidigt så kan jag se att när jag läser det jag skriver blir alla mina försök att släta över intetsägande.

Maktlöshet. Känslan av att jag inte försökt med allt ännu för att det ska bli en familj av oss?

Tack också för boktipsen ska genast kolla det. Blir helt tårögd av ert stöd.

Clara
fre, 2018-04-06 - 13:04

Det är inte du som tar möjligheten ifrån honom, det gör han så bra själv. Under förlossningen kommer du ju att behöva koncentrera dig på att föda barn, inte på att hålla koll på hur många gånger han smiter ut för att smygsupa.

Och du HAR såklart försökt allt för att ni ska bli en familj. Det är han som inte förmår. Inte för att han är dum, eller för att han inte älskar dig, utan för att han är sjuk. Och det är bara han som kan sätta ner foten och säga till sig själv att nu räcker det, nu måste jag be om hjälp. Du kan aldrig göra det åt honom. Om det hade funkat så hade det ju redan hänt, eller hur? Det är inte DU som pajar er familj, det är hans sjukdom.

Det är jättefint att dina närmaste vet. De vill säkert inget hellre än att hjälpa dig, och de tycker antagligen att det är fruktansvärt jobbigt att se dig dras med i hans galna...dans. (Djävulsdansen av Ann Söderlund och Sanna Lundell är ett annat boktips. Den finns också på bibblan!)

Läs lite i andra trådar här så ser du att du är så långt ifrån ensam. Det är så många som varit där du är nu. Det går att ta sig ur. (Det finns också alkoholister som slutar dricka, och då behöver man inte ta sig ur. Men DU kan inte rädda honom. Du kan bara rädda dig och bebisen.)

Stor, stor kram!
/Clara

Rosette
fre, 2018-04-06 - 13:27

Du berättar om din sambo/särbo som dricker alkohol mer än hälften av veckans dagar. Han är elak mot dig i jämna mellanrum och du har börjat få nog. Du tänker på dig och ert barn, just nu har du svårt att få i dig näring på grund av den psykiska stress detta drickande och beteende orsakar dig.
Det var länge sedan du såg honom så som han brukade vara. Det hörs också att du försökt att påverka honom på flera sätt. Just nu tänker du satsa på att dra dig undan när du får tillgång till din egen längenhet, du har också börjat att skriva här så vi kan ge dig stöd. Bra gjort!

Det finns hjälp att få för honom, om han vill ta emot den, kanske ändrar han sig (eller inte) men där du är just nu låter det som du har kommit fram till vad du behöver, bra! Komma till så mycket ro du kan och ta hand om dig oavsett om han dricker eller ej.

Nu kommer jag med ett par tips, bara en tanke om du skulle vilja;
När det handlar om att han är elak skulle du kunna ringa till Kvinnofridslinjen 020-505050, det är anonymt och kostnadsfritt och det behöver inte vara fysiskt våld det handlar om när man ringer dit. Om du skulle känna att det vore skönt att prata med någon om hans beteende.

För samtal för egen del finns också Alkohollinjen, 020-84 44 48 (kostnadsfritt, kan va anonym och öppet vardagar).

Oavsett fortsätt gärna skriva och läsa här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nordäng67
fre, 2018-04-06 - 18:21

det har jag gjort och det har lärt mig så himla mycket! Både av att skriva själv, allt blir tydligare när man läser vad man själv skrivit och också så får man så mycket stöd, pep och klokheter från andra! Det hjälper mycket att inse att personen man lever med helt enkelt är sjuk och du kan inte hjälpa honom det kan bara han själv göra! Och precis som någon annan sa: du tar inte något ifrån honom! Stor kram

Blivandemamma2018
lör, 2018-04-07 - 00:03

Tack för era svar. Det är mycket att ta in men era svar får mig att känna mig mindre kluven.
Speciellt när han drack 9 stark öl igår och nu ligger och dricker 8e igen från sängen.
Mindre som om det är jag som överreagerar.
Utan mer som att det är okej att inte vilja leva så. Leva i kaoset och ölburkar. Alkohol lukten och fyllan.
Att det börjar iaf kännas mer okej att väga säga att jag vill inte ha min dotter att växa upp så.
Jag börjar avsky alkohol och dess sociala acceptans som gör det ännu svårare att stoppa. Må tilläggas att han är verbalt elak inte fysisk och inte psykisk misshandlande heller. Men det var bra att skriva ut det jag har stått i kontakt med dem tidigare i ett annat förhållande. Boken djävulsdansen är tung har lysssnt på den förut men endast i bitar. Den är dock riktigt bra.
Så glad att jag har hittat detta forum för att skriva mina känslor, min vardag, och sedan läsa det som ni säger och det jag skrivit om och om igen. Med tiden hoppas jag lära mig och också kunna bara ett stöd för någon annan.

mulletant
lör, 2018-04-07 - 06:06

att du börjar känna dig mindre kluven och mer viss om hur du vill leva ditt liv. Särskilt när den lilla dottern är född behöver ni en lugn och trygg plats att komma hem till! Bra att du att du läser och skriver här och att du bekantat dig med Djävulsdansen.
Och - gränsen mellan verbal elakhet och psykisk misshandel är flytande och suddig. Steget till det fysiska brukar följa sedan.
Du frågar När är det nog? Det är nog nu! Du ska inte vänta för länge och komma hem med en liten till en sådan miljö! / mt