Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Elise64

Tack granit... får nu chans att fundera över när min pappa dog, han försvann plötsligt utan föraning.. jag var 29 år, ensamstående med två små samtidigt som jag pluggade på högskola, vilket innebar en hel del festande...nu helt plötsligt slår det mig att jag inte då heller hade några gränser och stopp. Det jag minns tydligt var att jag plötsligt bara la av efter att jag vid ett tillfälle tagit bilen tidigt på söndagmorgon för att jobba, åkte småvägar.., fy så billigt och destruktivt..när jag nyktrade till fick jag panik, tänk om något skulle ha hänt! jag höll upp 10 år, den gången, men missbruket måste ha funnits där redan då.

Ellan

Hej,
Har läst din tråd och vill skicka en mängd styrka i din riktning. Styrka för att verkligen stå kvar när det smärtar som mest. Vissa stunder kan det kännas omänskligt och oövervinnerligt men genom min resa har jag kunnat finna en styrka i att faktiskt ta mig igenom mörkret och det som gjort mig så ont. I mitt fall blev det efter ett års nykterhet som jag började i terapi då mitt mörker och mina förluster var från min barndom. Dock var smärtan inte gammal på något vis. Att du nu väljer nykterheten och närvaro visar på mod. Håll fast vid det och tillåt det onda att få visa sig i ljuset. För genom att döva, dämpa och förtränga så tror jag att vi bara skjuter upp mötet med sorgen. Den kommer någon dag, på något vis, att visa sig.
Önskar dig en helg med närvaro.
Kram
Ellan ❤️

Elise64

Tack för din berättelse! Jag vet att du kommer fixa detta med din insikt...jag hejar på dig och kommer följa dig här.. ha en bra helg, njut av barnen.

Jag är på något sätt glad att jag är långt ifrån ensam att vara där jag är idag pga förlust / sorg.
Jag blir glad av att läsa era fina kommentarer, samtidigt som jag blir ledsen av att läsa om era egna livsöden.
Tack för att ni delar med er!

Igår kväll. Soligt. Varmt. Klassiskt ölväder.
Vi åkte hem till pappa efter att jag slutat jobbet och firade hans fru. Fikade, ungarna lekte och alla hade trevligt.
Ungarna stoppades i säng och min kvinna masserade min nacke då jag av förklarliga skäl är jävligt spänd i nacken.

Just ja! Vi hade ju dejtkväll i tio minuter för några kvällar sedan. Vi skulle prata med varandra oavsett hur trötta vi än var.
Vi pratade. Hon sa sanningar som gjorde så fruktansvärt ont att höra. Hur hon upplevt saker. Hur hon hanterat situationen.
Instinktivt kände direkt att jag behövde bli full för att fly, men jag lät bli.
Dagen efter började vi prata odramatiskt. Hon börjar stötta mig i min vilja att bli nykter, på riktigt. Alltså, hon har varit ett stöd hela tiden i den frågan, men först där och då kom vi varandra lite närmare igen.
En liten avstickare. ?

Ingen alkohol igår heller!

Ha en fin dag! ☀️

Mirabelle

Det är läkande att få spegla sig i andra. Jag har sagt det förr i andra trådar, och säger det igen -"Det är i mötet vi blir till". Ingen ÄR si eller så. Vi BLIR. Människan är i ständig tillblivelse. När vi ingår i mellanmänskliga möten där andra förstår oss, relaterar till oss och speglar sig i oss, då blir vi människor som förstår oss själva och ser på oss själva med accepterande och medkänsla.

Så fint att du har återfunnit närheten till din livskamrat. Att du kunde ta emot hennes hårda sanningar utan att fly eller urskulda dig betydde säkert allt för hennes egen läkning. Även hon "blir till" i mötet med dig. Genom ditt bemötande tillät du henne att bli den stolta, starka, stöttande, inkännande livskamrat det låter som att hon strävat efter att vara. Nu får ni läka tillsammans :)

Nykter fredag, nykter lördag och nykter söndag!
Nu har jag hållt mig i skinnet under en vecka. Dagarna känns lättare. Tankarna skenar inte iväg lika enkelt och när något känns jobbigt eller ledsamt så PRATAR jag om det istället för att tvångsdricka 4st Bellman på raken.

Var till familjerådgivningen idag med min fru. Det var tungt. Många saker som kom upp till ytan, men vi har en plan.
Hon kände sig helt tömd på energi efteråt, men den inre stressen släppte.
Jag måste säga att det var oerhört bra även för mig att höra det hon hade att säga, och skönt för mig att få säga vad jag grubblat på under en jävligt lång tid.

Beroendeenheten då? Nej, ingen har ringt. Jag ringde kommunens växel som kopplade mig till en herre som lovade att ringa upp. Kanske efter 16. Återstår att se.

Tolvstegsprogram i grupp, dito individuellt eller KBT är vad de har att erbjuda.
Spontant känner jag KBT då det handlar om mitt destruktiva beteende (vad jag vet).
Jag ser mig inte som alkoholist, men jag är beroende. Dock är gränsen hårfin...

Hoppas helgen varit fin!

Blir ganska fascinerad av hur mitt sug faktiskt försvunnit.
Jag vill gärna tro att det beror på L-Glutaminet, eller så är det för att jag börjat anstränga så mycket det bara går att förändra mig. Vad jag gör i pressade situationer osv.

Pantade hushållets vanliga pant i lördags och så smög det fram en Bellman-burk bland allt annat. Den måste ha legat på nån hylla så min fru lagt den där.
Minns att jag tänkte ”jävlar vad gott det hade varit”, men sen fortsatte jag panta, handlade och åkte hem.

En dag i taget. En dag i taget.

Blir ganska skeptisk till missbruksenheten. De sa i torsdags att de skulle ringa senare i eftermiddag.
Det tolkar jag som samma dag.
Jagar dem på fredagen utan svar.
Idag loooooovade vad-han-nu-hette att ringa, men det kanske blev efter kl 16.
Jag väntar fortfarande.
Så fort jag tänker på det börjar det koka inom mig, MEN jag får inte tankarna på att svepa en massa Bellman.
Ja, jag och den ståtligt svarta Bellman hade ett riktigt destruktivt förhållande..

Imorgon ska jag fylla deras svarare med meddelanden, igen.
Skam den som ger sig.

Faith restored!

Nu ska jag sluta racka ned på den hjälpande handen.
Skickar man sms 20:18 bara för att tala om att jag ej är bortglömd och att han väntar besked, ja då är man en fin människa som brinner för sitt arbete.

Nu är jag glad igen! ?

Då sover du förhoppningsvis lite lugnare. I morgon är en ny dag som du får njuta av utan både Bellman och en massa arga röstmeddelanden. Det börjar ordna sig! ♡

Familjens yngste familjemedlem har vant sig att spendera natten i stora sängen då det såklart är trevligare med sällskap än att sova själv.
Vid 23-tiden startade han sitt vevmaraton som varade två timmar.
Är ändå bra mycket piggare än när jag var mer eller mindre konstant full och / eller bakis.

Har funderat lite på det här med framtiden. Hur och när vet man om ens drickande har satt så pass djupa spår att det enda val man har är avhållsamhet?
Jag är inte sugen på att dricka alls, just nu, men jag har en romantisk bild om hur det skulle kunna vara med några öl (inte tolv starka starkpangare!) en varm sommarkväll, eller dricka nåt glas vin till maten med min kvinna.
Ser jag tillbaka på dåtiden så har jag ju alltid, tamejfan alltid, haft en öl ståendes när jag har gjort något hemma eller vid stugan.
Tanken på att leva helt nykter, för alltid, skrämmer faktiskt skiten ur mig!

Hade ett missat samtal från skyddat nummer. Hoppas det var min hjälpande hand och att jag får besked idag.

Tack för att du orkar läsa mina lätt osammanhängande rade. ?

När jag slutade dricka så visste jag inte för hur länge jag skulle vara nykter..Efter 4 veckor hade jag insett skillnaden på att försöka minska (tusen mer eller mindre misslyckanden) på a-intaget eller att sluta helt..Skillnaden var enligt mig, att sluta helt var mycket enklare..Inget dividerande i huvudet om att bara lite, bara denna gång, inte så farligt osv..Men det vet bara du, hur du ska göra..Vad härligt med dom små barnen. Bra jobbat med nykterheten..

Tack!

Det där med förhandlandet med sig själv är ju en klassiker. Det senaste halvåret när jag skulle lägga mig låg jag alltid och planerade morgondagens alkoholintag. Vad jag skulle handla, vilket Systembolag jag skulle gå till (körde varannan gång på de två som finns) och vad häääärligt det skulle bli. Oftast var jag så full att jag inte kunde stå, men morgondagens fylla skulle minsann iscensättas i huvudet ändå.

En god vän till mig var på samma spår som mig och drack läskiga mängder alkohol på regelbunden basis. Han började i terapi och idag kan han bli lite lullig, men han stannar där. Hans hjärna har lärt sig att säga stopp.
Nu var han visserligen i 20-årsåldern när detta utspelade sig, så loppet kanske är kört för mig.

Idag ska jag ta kontakt med sjukvården för att få Antabus. Inte för att jag är rädd att jag ska få för mig att dricka, utan för att min kvinna ska få känna lite lugn i kroppen. Om några veckor åker hon bort över natten för första gången sedan min senaste fylla själv med barnen.
Jag vill fanemej aldrig någonsin utsätta någon för det som hände då. Hon var ju helt maktlös, ledsen, rädd, förtvivlad.

Hon sa själv att tusen tankar for igenom huvudet när jag inte svarade i telefonen. En av dem var ”tänk om han haft ihjäl barnen och tagit livet av sig själv”.

Antabus.

Nästa vecka ska jag få träffa en människa!
Tolvstegsprogram individuellt eller i grupp alternativt KBT.
Har en riktigt bra känsla inför det här!

Igår tog jag pengarna jag sparat genom att inte dricka varenda förbannade dag sedan 26/2 och köpte en cykelvagn som barnen kan åka i till och från förskolan.
Det är nästan så jag ska unna mig själv nåt skoj också. Typ nya bromsar till cykeln, men 6900? ?

Samma dag ska jag även träffa läkare för att Antabus.
Med mitt vanliga flyt åker jag väl på alla tänkbara biverkningar av Antabusen, men så länge jag inte dricker och min fru kan resa bort och känna sig trygg så är det helt okej!

Och som ett brev på posten kom den. Ännu en orosanmälan, denna gång från missbruksenheten.
Kvinnan vi träffade ringde precis och kollade läget.

”Men det låter ju som att läget är under kontroll och du fortsätter inden riktning du vill?”

Det är väl så, men vafan? Blir helt hispig över byråkratin.

Nästa helg är det dags för min första prövning. Jobbrelaterad mässa med middag, underhållning, leverantörsmöten och allt som hör till.
Jag har inte ”kommit ut” på jobbet, då jag inte riktigt vet vart jag står i mitt förhållande till A, än.
Jag har dock berättat om min nedstämdhet.
Jag kommer ha tillgång till Antabus tills dess, men jag ska fanemej klara det på egen hand hoppas jag.
Som ett plus ska jag köra bil ca 25 mil dit och 25 mil på söndagen, så jag vill vara pigg och fräsch inför hemfärden samt att mina antidepressiva inte går hand i hand med alkohol.
Det med antidepressiva har jag skitit fullständigt i de senaste 15 åren och ändå druckit, men det behöver inte mina kollegor veta.

Hur har ni gjort i liknande situationer? Har det gått att stå emot?

Jag och syrran var i mammas hus och packade och sorterade och grejade igår.
Allt gick bra och läget var hela tiden under kontroll.

Var förbi huset innan jobbet och hämtade några stora krukor som fru och de minsta ska plantera smultron i.
Öppnade hennes garage och stod där och bara tittade. Kände mig helt tom och blev så jävla ledsen. Känns i hela själen och det trycker över bröstet på mig sedan dess.

Ända sedan mamma fick sitt första cancerbesked för ca 3 år sedan så har hon rensat hemma. Kört iväg. Sålt. Fixat. Flyttat.
Precis som att hon redan då visste att det här inte skulle sluta väl. Och hon ville aldrig vara en börda.

Det känns så himla skönt att skriva av sig här, men en stor skillnad mot förut är att jag inte är sugen på att dricka.
Jag vill bara gråta..

Det är bra att gråta och lätta på det tunga och ledsna.
Du får minnas din mamma med glädje så småningom. Sorgen får ha sin tid och du vet ju att alkohol och sorg inte är någon bra kombo...
Sätt på Pavarotti och gråt ut ordentligt...
Kramar???

Jag ska försöka, men jag får vänta till lunchen så jag inte kör full meltdown på jobbet.
Igår såg jag de första vitsipporna. När mamma var höggravid med mig, samma dag som jag föddes, cyklade hon med syrran till ett smultronställe och plockade många stora buketter inför syrrans 3-årskalas. Så fick hon mig i present också.