Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

FinaLisa, vilka tänkvärda ord. Så viktiga och helande. Tack för att du delade dem just i dag. De bär jag med mig länge nu.

Jasmine, tack ännu en gång för stöd. Förstår självklart att alla när på erfarenheter och utkämpar sina slag, men det här beteendet skrämmer mig. Har alltid druckit mycket när tillfälle getts (typ alla helger...) Men att börja på morgonen har inte varit en helgvana förrän för kanske ett par år sedan. Tidigare gjorde jag som många andra, tog en drink eller ett glas vin/öl under matlagningen. Ihåg inser nu att jag är farligt ute...

Inteengångtill, jag uppskattar din omtanke. Verkligen! Vi måste komma igen, hur ska det annars gå?

Kram till er! ♡

Väljer att skriva ett eget svar till dig. Upplever dig som en mycket sympatisk och peppande man. Hoppas att du inte tar illa upp av mitt inlägg nu. Självklart ska vi fortsätta stödja varandra här...

När det gäller synen på A-problematiken står vi dock långt ifrån varandra, mycket långt. Jag var inte "busig" i helgen, jag var ledsen, uppgiven och skräckslagen.

För mig handlar det inte om att fasa ut A, jag vill och kan inte dricka skiten.

Jag vill absolut inte räkna enheter och försöka mig på ett så kallat normaldrickande. Jag kommer ändå aldrig att klara det, som så många andra.

Någon "terapeutisk fylla" existerar definitivt inte för mig. Kanske för någon annan, men inte för mig.

Jag vill leva, inte bara med nöd och näppe överleva, det är det enda som räknas just nu. Jag vet också att jag inte är ensam om känslan.

De senaste återfallen har som sagt gjort mig skräckslagen. Det handlar inte om ett par glas vin, det har eskalerat de senaste åren och nu finns det ingen återvändo. Jag dricker inte längre, jag bara super.

Jag vill så förtvivlat gärna bli nykter, helvit. Att det går har jag sett flera bevis på här och jag ska klara det. Självklart ska jag det, jag måste. Det finns helt enkelt inget alternativ!

I'm back! Jag bara är så illa tvungen. ♡

John-Erik

Det bli kortare nu. Men tack för att du ger mig ett personligt svar. Stort tack!
Vi har olika sätt du och jag och varierande tillstånd beroende av A. Jag är ju här för att må mindre dåligt eller
för att få ett bättre förhållningssätt till A. Är skör som alla andra här.
I förra inlägget skrev jag att jag hade en tår i ögat. Jag har det nu också..
Inget du skriver har sårat mig. Jag hoppas att du kommer att må bättre snart.
Björnkram...

John

Har haft en klump i magen sedan jag skrev det tidigare inlägget. Är sedan uppväxten så rädd att göra fel och hamna i konflikt.

Vet att du har en annan problematik och respekterar det fullt ut. Alla kämpar vi på olika sätt, som sagt.

Just nu är jag i ett mörkt hål och famlar efter ljuset. Det finns där, jag vet, ska bara ta mig upp. Min psykiska baksmälla är tusen gånger värre än den fysiska.

Fortfarande vill jag mycket hellre vara duktig, rolig och peppa istället för att klaga. Men just nu är det väl det jag behöver, skriva av mig mina mörka tankar.

Nu tar vi nya tag! ♡ Stor kram tillbaka, John.

och genomtänkt är din hållning, Vinäger! Du har förutsättningar att lyckas med det du åtagit dig, tror jag.

Mirabelle

Jag blir också rädd när jag läser... Rädd för att hamna i samma sits. För det är ditåt vägen hand i hand med A bär, iaf efter att man passerat den där gränsen, som ingen riktigt vet var den är. Du ska ta dig ur det här Vinäger. Och jag hänger med dig åt rätt håll. Jag behöver verkligen inte gå samma väg där du redan varit, bara för att kolla om det verkligen är så illa som det låter. Jag tar dig på orden! Kram

Du förstår ditt eget drickande..Det gör det hela bättre och ”enklare” Du/vi har redan försökt massor av gånger att minska, byta sorter, festliga tillfällen, osv..Det funkar ett tag, men inte i längden..Ta hand om dig på bästa sätt..Du är inte ensam om att känna dig usel..Vi har alla haft den känslan..Men vi vet också att det går över..Håll dig nykter och upp på hästen igen..Varm kram till fina dig..

Först nu har jag läst hela din tråd och det tog en stund?
Du skriver väldigt fint och jag blir väldigt berörd av din livshistoria.
Jag har en liknande bakgrund och känner igen mig i så himla mycket.
Den inre oron och ångesten har förmodligen kommit med modersmjölken i mitt fall.
Att jag inte gått under på livets stig är att jag ändå fått bekräftelse av människor jag mött på vägen.
Precis som du hade jag turen att till slut möta kärleken med stort K.
Mina inre demoner har lugnat sig, men de poppar upp med jämna mellanrum och det är då alkoholen har varit lindringen.
Men det är ju utan alkohol jag vill bekämpa demonerna och jag ger mig inte för det måste gå!???
Hoppas att du är ok, kära Vinäger
Kram??☀

Jag brukar inte ha skrivit i din tråd.
Men ditt inlägg om din ångest och känslan av att helt ha tappat kontrollen är så likt den medberoendes kamp för att få kontroll på sin anhörigas drickande.
Som förstås inte är möjligt.

Så någonstans har vi samma resa,samma våndor.
Samma själsliga plågor.
Vi försöker båda få kontroll på våra liv och misslyckas bitvis.
Inser fakta,reser oss och tänker nu djävlar.
Nu vet jag hur det här ska göras.
Jag ska låta bli, ej falla eller utsätta mig för frestelser eller vad man nu kommer fram till.
Och man mår lite bättre,tycks ha fått tillbaka kontrollen och börjar återigen snegla på gamla vanor eller förhållningssätt.

Men det bästa med att tappa kontrollen över sitt liv det är att man faktiskt inser att det inte fungerar längre.
Man måste göra något radikalt för att åtminstone ha en rimlig chans att få till det bättre i framtiden.

I mitt fall blev det alanon.
Det första steget var just att inse att man förlorat kontrollen.
Att faktiskt förstå att ens liv går åt pipsvängen om man inte lyckas häva begäret att kontrollera/manipulera ( i mitt fall) eller kanske som i ditt fall dricka.

Och hur häver man begäret?
Om jag hade ett piller så skulle jag nog vara väldigt rik.

Kan AA vara något för dig?
Just 12 stegs modellen har fungerat för väldigt många.
Det är en sorts personlig resa som inte alls har så mycket med alkohol eller medberoende att göra.
Mer en resa man gör med sig själv för att städa upp i sitt inre.
Men med en nykterhet som vän med sig på resan.
Dvs riktiga försök att hålla de gamla vanorna ifrån sig.

Som sagt,ta inte mitt inlägg som någon sorts försök till påverkan.
Mer en beskrivning hur det har funkat för mig och varit en viktig vän i mörkret och med många verktyg som man sakta men säkert tar till sig för att leva livet bättre än man lyckats tidigare.
Jag mår fortfarande dåligt bitvis trots Alanon.
Men det är långt mycket bättre och jag kommer snabbare tillbaka på banan efter mina utflykter ner i mörkret tack vare den hjälp och det stöd jag får därifrån.

I vilket fall,jag hoppas att du snart kan må bättre.

Emma79

Skriver inte så mkt mer, läser inte heller- det bara tog stopp. Någon alkohol blir det inte heller så allt går som det ska.

Håller tummarna för dig! Kastar ut styrkekramar och pussar, vill ge dig kraft att kämpa vidare.

Orden räcker liksom inte till ?

Hur du mår.
Hoppas det är en tillfällig break från forumet, vilket kan vara bra ibland.
Man behöver "logga ut" och vara i sin egna tankar.

Jag hoppas det är där du är.

Kram

att din hjärna har växlat om till en annan typ av alkoholism.

Den typen jag har, samt ett par andra här inne. Du vet säkert
vilka dessa är.

Vi är ju den sorten som är nykterister (inga tankar på A under lång tid)
och alkoholister (och vansinnighets dricker i ett par dygn) i samma små kroppar.
Och dessa kroppar tar fett med stryk när vi dricker.

Önskar såklart att jag slapp skriva det jag nyss skrev men vi, dispomaner, kan få i oss
skadliga och då menar jag rejält skadlig mängder A under våra perioder.

Återkoppla gärna - inte för att jag själv förstår min sjukdomsbild men jag förstår exakt det
du beskriver (och ett par till härinne skulle också förstå)

(OBS jag ställer ingen diagnos! Spånar bara iväg när jag läser dina inlägg)

Kram Fina Du

MM

kanske inte förresten, men jag är nykter.

Tack för fina hälsningar och kommentarer. Ni är bäst! ♡

Har haft en supertuff jobbvecka och min panikångest har eskalerat. Vet inte hur jag ska klara de närmaste dagarna, men tänker försöka. Att inte jag gått in i den berömda väggen under de senaste femton-tjugo åren är både jag och alla som känner mig förvånade över. Förmodligen har jag istället fått mina panikångestattacker och blivit alkoholberoende. Det finns många sätt att krascha på.

De senaste dagarnas turbulens har gjort att jag inte orkat läsa och skriva här som jag brukar. Har hjärtklappning nu också, men vill ändå få ihop en kommentar. Förlåt ett ostrukturerat inlägg, skriver bara på känsla nu (svensklärare har semester...)

Vet inte hur jag ska orka bemöta allas omtanke här, men jag läser, tar till mig och uppskattar den mer än ni kan ana. Jag är överväldigad. ♡

MM - det du skriver här ovan har jag redan klurat på. Läs gärna #464 här i min tråd. Bra att tänka på, då sättet att vara vaksam på måste utökas.

Jag planerar inget särskilt nu, finns ingen ork till det. Har fortfarande inget sug efter A. Är tacksam för alla nyktra dagar jag samlar på mig - och de är många! Vet fortfarande inte om mitt grundproblem är A eller om jag, som så många andra här, lindrat en själslig smärta med en stunds känsloflykt.

Har inget annat val än att bara vara, vara nykter, nykter så mycket jag bara kan. Hur mycket paniken än sköljer över mig emellanåt känner jag lite motsägelsfullt en inre styrka att ta reda på vad som krävs för att jag ska bli åtminstone lite mer hel.

Så, finaste vänner, det finns hopp! Så är det. Så måste det vara. Sådeså!

Kram ♡

Mirabelle

Vi är nyktra vännen :) Vi kontrollerar det som går att kontrollera här och nu, vår egen respons på det själsliga lidandet. Bara vara. Vara nykter. En dag i taget. Good enough just i detta nu. Resan är lång... Vi har all tid i världen att lösa alla de andra knutarna utefter vägen. Kram

Emma79

Du verkar ju inte alls må bra! Kan du inte sjukskriva dig ett tag? Panikångest är fanimej outhärdligt! Min man höll mig just sällskap på telefonen under en helvetesresa genom stan där paniken sträcker sina iskalla händer efter mig. Fyförijävlafan för den!

?

John-Erik

Panikångest är förjävligt. Har åkt in och ut på akuten. Hittar inga fel.. men jag vill bli inlagd ändå för jag törs fan inte vara hemma och självdö typ..
Sitter i huvudet detta fenomenala elände...
Men.. kunskapen om just panikångest kan man faktiskt bli lite bättre av. Att läsa på är bra..
Hoppas att det blir bättre... Mycket bättre. vi är alla människor som är sköra ...
Håller alla mina tummar..
Kram

John